Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labyrintodonter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kolofonium, till hvilket blandas terpentin,
för att det må blifva lättsmältare och mindre
sprödt. Tillsatsen af jordartade kroppar (krita,
magnesia, zinkhvitt, barythvitt, gips o. d.) afser
att förekomma, att lacket vid upphettning blifver
alltför tunnflytande, enär det i sådant fall
rinner omkring på papperet. Genom dylik tillsats
vinner säljaren äfven den fördelen att varan blir
tyngre för godt pris. Färgämnet måste naturligtvis
vara så beskaffadt, att det ej förstöres vid
upphettning. Man använder derför mineralfärger,
till rödt lack vanligen cinnober, för sämre sorter
mönja och t. o. m. rödfärg (jernoxid), till blått,
gult, svart o. s. v. koboltultramarin, kromgult,
kol m. m. Till fina lacksorter sättas dessutom
ofta välluktande ämnen, såsom benzoe, tolubalsam,
storax o. s. v. Genom hopknådning af olikfärgade
sorter erhålles marmoreradt lack. – Vanligt rödt
sigilllack innehåller omkr. 30 proc. schellack,
30–40 proc. terpentin, 15–25 proc. krita, gips,
barythvitt e. d. och 7–18 proc. cinnober. S. J-n.
Lack l. lac, indisk beteckning för talet 100,000,
således 1 lack rupier = 100,000 rupier.
Lacka l. lacklöpa, metallurg., säges om lättsmälta
jernmalmer, då de redan i rostugnen smälta på
ytan och öfverdragas med en smält skorpa af icke
reducerad malm. Vid rostning af svafvelhaltiga malmer
drifver man vanligen hettan i ugnen så högt, att alla
malmstenarna lacklöpa. Malmer sägas äfven "lacka" för
forman i en masugn, då de, nedkommande i oreduceradt
tillstånd, smälta och klibba fast vid forman
och sålunda hindra blästerns inträde i masugnen.
C. A. D.
Lackalänga, socken i Malmöhus län, Torna
härad. Arealen 1,054 har. 654 innev. (1883). Annex
till Stäfvie, Lunds stift, Torna kontrakt.
Lackera (ang. härledningen se Lack), förse ett föremål
med en färgad, glatt och glänsande öfverstrykning,
hvilken fullständigt skyler föremålets naturliga
yta. Lackering är ett slags mellanting mellan målning
och emaljering. Materialet i lackergods plägar vara
trä, papiermâché, läder, tenn, jern eller bleck (i
Japan äfven lera, ben o. s. v.). Till lackeringen
nyttjas i Japan och Kina ett slags lack, i Europa
lackfernissor blandade med färgämnen. Den europeiska
lackerindustrien är en härmning af den japanska,
hvilken sistnämnda, troligen införd från Kina, räknar
öfver 1000-åriga anor samt utmärker sig för sina
alsters ojämförliga glans, hållbarhet och skönhet. I
Europa öfverdrager lackeraren godset 2–4 gånger med
en grundning af t. ex. blyhvitt, mönja och umbra; det
spacklas derefter och får torka (i varmluftsrum eller
ugnar), slipas med sandsten och vatten, sedan med
sandpapper l. rifven pimsten, grundas å nyo, strykes
med oäkta "japanlack" eller färg, som är angjord med
bernstens- l. kopalfernissa, slipas å nyo, strykes
några gånger med den rena fernissan, poleras med
brändt fårben eller trippel och afputsas ofta med
puder. Hvarje lager af öfverstrykningen måste torka
fullständigt och glattslipas, innan det nästföljande
anbringas. Bestrykningen sker mycket snabbt, jämnt och
försigtigt, med sorgfälligt undvikande af dam och
fuktighet. I det att lackfernissans lösningsmedel
afdunstar, qvarstannar hartsen (lacket) såsom ett
tunt, glänsande öfverdrag. Till sist dekoreras
ofta ytan med bladguld, bronspulver o. d. För
metallgods är förfaringssättet något enklare än
för trä. I vagnmakeriet brukas till vagnarnas
lackering mycket sega färger och många (12–15)
öfverstrykningar. – Japanerna taga sitt lack från
trädet Rhus vernicifera, hvilket hos dem odlas
i vidsträckt skala. Man aftappar träden (hälst
omkr. början af Sept.) medelst inskärningar i
stammen. Dervid utsipprar en mjölkhvit kåda, som
under luftens inverkan snart antager en mörkbrun,
nästan svart färg. Ur grenarna fås ett hårdare lack,
hvilket nyttjas för grundningen; detta grenlack
(sesjime urusji) blandas med brändt lerstoft och
kaolinpulver samt angöres vid behof med färgämnen
(cinober, berlin-blått o. s. v.). Lacket anbringas på
föremålen medelst en träspatel och utbredes med en
flat, styf borste. De olika lagren slätslipas dels
å slipsten, dels med träkol och vatten; poleringen
sker med pulveriseradt hjorthorn. Emedan det
japanska lacket ej innehåller något lösningsmedel,
bringar man det att hårdna icke genom varmluft,
utan genom att föremålen insättas i mörka trälådor,
hvilkas väggar hållas fuktiga med vatten. Fina varor
strykas 15–18 gånger. Till lackeringen sluter sig ofta
inkrustering (af perlemor, elfenben, nefrit, metaller)
eller målning, förgyllning, försilfring o. s. v., allt
utfördt med den otroliga omsorg, smak och omvexling,
som är så egen för japanernas konstslöjd. Ofta fästas
färgade inläggningar, perlemor, små bladguldbitar
eller tennfolium på den första grundfernissan,
öfvertäckas sedan af de följande lagren och bringas
i dagen genom en slutligen företagen slipning. Den
japanska lackeringen är så seg, att den ej lätt
brister, om föremålet böjes eller brytes, och så
hållbar, att den icke tager skada af varma soppor,
heta spritdrycker och te, som japanerna pläga förtära
i lackerade koppar och tallrikar. Lackeringens hårdhet
tilltager med åren; derför skattas arbetena högre, ju
äldre de äro. Ett enda sådant representerar ofta den
skickligaste slöjdidkares möda under flere månader
eller t. o. m. år. För hållbarheten är en solid
grundning det vigtigaste; denna utgöres emellertid
i det dussinarbete, som japanerna börjat utsläppa i
marknaden, af simpel limpasta. Oäkta s. k. japanskt
lackergods utgår numera från fabriker i Tyskland,
Frankrike och Danmark.
Lackfernissor. Se Fernissa.
Lackfärger äro med konst framställda föreningar
af lerjord, krita, tennoxid o. s. v. med
ett organiskt, naturligt eller konstgjordt
färgämne, t. ex. krapp, fernbock, konsjonell,
anilinfärger. Dessa föreningars sammansättning
är dock endast undantagsvis konstant. Lackfärger
användas företrädesvis vid finare målning.
S. J-n.
Lackhäll, metallurg., kallas en horisontal
tackjernshäll på framsidan af smälthärdarna, hvars
egentliga ändamål är att hindra kolen i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
