Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lacklöpa ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Laddflaskan l. Leidenflaskan, äfven benämnd
kleistska flaskan, fys., är en i flskform gjord
kondensafor för elektriciteten (se Elektricitet
och Elektroskop). En vid, cylindrisk flaska af väl
isolerande glas belägges såväl in- som utvändigt
med stanniol, utom på den delen, som närmast
omgifver mynningen; der öfverdrages glaset nämligen
med ett lager af isolerande lackfernissa. Från
det inre af flaskan utgår en metallstång genom
öppningen och slutar i en kula. Denna stång står i
metallisk förbindelse med den inre beläggningen,
men är fullständigt isolerad från den yttre och
tillräckligt skild derifrån genom ferniss-lagret,
för att elektriciteten ej skall kunna öfvergå mellan
de båda beläggningarna. I små flaskor med trång
hals ersättes den inre stanniolbeläggningen med ett
tjockt lager jern- eller mässingsfilspån. Ändamålet
med denna apparat är att uppsamla elektricitet
i vida större mängd än som kan ske direkt på
konduktorn i en elektricitetsmaskin eller annan
elektricitetskälla. För detta ändamål håller
man flaskan i handen eller sätter hennes yttre
beläggning i god ledande förbindelse med jorden genom
en tråd eller kedja af metall och närmar kulan intill
konduktorn, under det skifvan i elektricitetsmaskinen
kringvrides. Alltefter som elektriciteten uppväckes,
öfvergår den till flaskans inre beläggning och
sönderdelar den neutrala elektriciteten i yttre
beläggningen, hvarvid den liknämniga elektriciteten
deri bortgår till jorden, medan den oliknämniga
qvarstannar vid glasets yta samt der qvarhålles
eller bindes af elektriciteten i flaskans inre och
åter i sin ordning binder en stor del af denna. Denna
process kan fortsättas till en viss gräns, då flaskan
ej kan upptaga mera elektricitet från konduktorn. Den
elektricitetsmängd, som på detta sätt kan uppsamlas
i en laddflaska, är större, ju större yta flaskan
har och ju tunnare glaset är, som isolerar de båda
beläggningarna från hvarandra. Man får dock ej taga
glaset alltför tunt, emedan man i sådant fall riskerar
att elektriciteten skall urladda sig genom glaset
och slå hål deri. Som den bundna elektriciteten
ej har någon sträfvan att sprida sig i luften, kan
en laddad flaska förvaras under lång tid utan någon
märkbar elektricitetsförlust. – Med denna kondensator
kunna kraftiga elektriska verkningar framkallas,
när man urladdar densamma. Detta sker genom att
sätta de båda beläggningarna i ledande förbindelse
med hvarandra. Fattar man t. ex. en laddad flaska med
högra handen och närmar den venstra intill kulan, så
hoppar en gnista öfver mellan kulan och handen, redan
innan man hunnit vidröra henne. Fortsättes derefter
närmandet, får man efter hand flere, allt svagare
gnistor; först när beröring inträdt, är urladdningen
fullbordad. Är flaskan stor och fullständigt laddad,
kan slaget blifva rätt smärtsamt, och en förening
af flere laddflaskor till ett s. k. elektriskt
batteri (se Batteri 3) kan gifva slag, som äro
outhärdliga eller t. o. m. lifsfarliga. Man använder
derför vid urladdning af leidenflaskor vanligen en
s. k. urladdare (se d. o.). Vid urladdningen
bortgår visserligen största delen af den
elektricitet, hvarmed flaskan varit laddad, men ej
hela laddningen. En urladdad flaska gifver nämligen
efter någon tid utan föregången ny laddning en, om ock
svag, gnista, då man sätter hennes båda beläggningar
i förening med hvarandra; och icke en gång efter
denna andra urladdning är flaskans inre befriadt
från all sin elektricitet, ty efter en tids hvila
erhålles å nyo en ännu svagare gnista, och detta kan
upprepas flere gånger (jfr Residuum). Man kan ock
småningom urladda en flaska eller ett batteri genom
att vexelvis beröra båda beläggningarna eller sätta
dem i förening med jorden. – Laddflaskan uppfanns 1745
af tysken v. Kleist samt något senare af holländaren
Cunaeus i Leiden. I början bestod apparaten af en
glasflaska utan några beläggningar, fylld med någon
vätska, såsom vatten, qvicksilfver eller sprit, och
i hvilken en metalltråd var insatt. Först senare
tillades, i England, stanniolbeläggningarna,
den yttre af Bevis, den inre af Watson.
R. R.
Laddning. 1. Krigsv., i vidsträckt mening den för
ett skott nödvändiga ammunitionen (krut och kula);
i inskränkt bemärkelse den krutqvantitet,
som behöfves för att drifva en projektil ur ett
skjutvapen (skjut- och kastladdning) eller komma en
hålprojektil, minkammare eller torpedo att explodera
(sprängladdning). Laddningens (krutqvantitetens)
storlek är beroende af flere förhållanden, såsom den
åsyftade verkan, krutets och vapnets beskaffenhet,
projektilens vigt m. m. Skjutvapnen laddades i
början med löst liggande krut, till omkr. 1/9 af
kulans vigt, med ett framför liggande s. k. förlag
l. förladdning af hö, halm eller tågvirke. Krutet
infördes i kammaren medelst en laddskyffel. Som
laddning på detta sätt försiggick långsamt, började
man i slutet af 1500-talet använda karduser. Kardus
och kula infördes hvar för sig, till dess Gustaf
II Adolf lät införa dem förenade ("geschwindt
skott"). Äfven patronen användes först af Gustaf
Adolf. Patronerna på hans tid inneslöto dock endast
krut. Detta hälldes ur pappershylsan i musköten,
hvarefter papperet och kulan insattes och nerstöttes
med laddstocken. Senare begagnades färdiga patroner,
i hvilka krut och kula voro förenade inom ett
pappersomhölje, och på 1800-talet s. k. enhetspatron
(se d. o.). I Amerika användes för eldhandvapnen
första gången metallpatroner, och sådana antogos
efter 1866 inom samtliga europeiska härar. Laddningens
storlek utgjorde 6 till 21 proc. af kulans vigt. Vid
artilleripjeserna nyttjas ännu karduser, men dessa
äro ej mer förenade med projektilen. På senaste
år har man inom olika land gjort försök (i Sverige
1884) med att äfven till artilleripjeser använda
metallhylsor, krutkappar, i hvilka den tillmätta
krutmängden förvaras. Vid artilleripjeserna utgör
laddningens storlek 8 till 25 proc. af projektilens
vigt. – Sprängladdningen är af ganska olika storlek,
alltefter som man vill åstadkomma det största möjliga
hål i föremålet för beskjutningen (laddningen måste
då vara betydlig) eller endast afser att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
