Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laddningsförhållande ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
11,000, i Friuli 460,000, men de allra flesta tala
derjämte antingen tyska eller någon norditaliensk
(lombardisk eller venetisk) dialekt. Och ehuru
ladinskan visat sig i Friuli kunna undantränga
några der likaledes inhemska slovenska (d. v. s. med
folkspråket i Krain sammanhängande)
landsmål, kan man dock lätt förutse, att denna
ännu fullt sjelfständiga, ehuru literärt betydelselösa
gren af den romanska språkfamiljen skall inom en
relativt snar framtid dö ut för tyskan i Schweiz,
för italienskan i Friuli och för endera i Tyrolen. –
De vigtigaste kännetecken, som skilja den ladinska
grenen från dess systerspråk (jfr Romanska språk) och
som antagligen hafva sin fonetiska grund i språket
i den romerska provinsen Raetia, äro: öfvergången
af latinskt c och g framför a till affrikatorna
tj (ts) och dj (dz), bibehållandet af de latinska
ljudgrupperna cl, gl, pl, bl och fl, plural på -as,
fasthållandet af de latinska formerna ego, jag,
tu, du, och habeo, jag har, användandet af latinsk
perf. konj. i hypotetiska eftersatser o. a. Dock får
man icke tro, att alla dessa kännetecken konseqvent
fasthållas i alla rätoromanska munarter, utan dessa
hafva mer eller mindre rönt (en oftast fonetisk)
inverkan från angränsande tyska och lombardiska eller
venetiska mål. Renast anses den lilla Grednerdialekten
i Tyrolen vara. – Jfr Ascoli, "Saggi ladini" (i hans
"Archivio glottologico", bd I; 1873); Alton, "Die
ladinischen idiome" (in Tirol), 1879; Martineau, "On
the romonsch or rhaetian language in the Grisons and
Tirol" (i "Transact. of philolog. soc.", 1882), och
Gartner, "Raetoromanische grammatik" (1883). H. A.
Ladislaus. Se Vladislav.
La Dixmerie [dimöri], Nicolas Bricaire de, fransk
författare, f. 1730, d. 1791, handterade lätt
och behagligt versen såväl som prosan. Han utgaf
bl. a. Contes philosophiques et moraux (2 bd, 1765),
Les deux âges du goût et du génie sous Louis XIV
et sous Louis XV (1769), hvarest utslaget fälles
till förmån för 18:de årh., och L’Espagne littéraire
(4 bd, 1774).
Ladmirault [lamirå], Louis Réné Paul de, fransk
general, född 1808, tjenade i Algeriet från 1831
till 1852 och avancerade derunder till brigadgeneral
(1848). Under italienska kriget 1859 förde han 2:dra
divisionen vid 1:sta armékåren och utmärkte sig vid
Melegnano (d. 8 Juni) och Solferino (d. 24 Juni), der
han stormade österrikarnas ställning vid byn af samma
namn och förde sina trupper, tills han dignade under
erhållna sår. 1866 utnämndes han till senator och
fick 1867 befälet öfver 2:dra armékåren (Lille). Vid
krigets utbrott 1870 ställdes han i spetsen för 4:de
armékåren, som kom att tillhöra marskalk Bazaines
armé, med hvilken han deltog i slagen vid Metz och i
fästningens dagtingan (Okt. 1870). Efter att ända till
krigets slut varit i tysk krigsfångenskap fick han
befälet öfver 1:sta armékåren af Versailles-armén, med
hvilken kår han d. 22 Maj 1871 trängde in i Paris och
kastade kommunisterna tillbaka ända till Montmartre,
hvarigenom upproret kufvades. 1 Juli 1871–Febr.
1878 var L. guvernör i Paris. I det politiska lifvet
deltog han sedan 1876 såsom vald medlem af senaten,
der han slöt sig till högern och flere gånger af
denna utsågs till vicepresident samt 1879 af venstern
insattes på samma plats.
Ladoga (F. Laatokka), Europas största insjö, belägen
i nordvestra Ryssland mellan guvernementen S:t
Petersburg, Olonets och Viborg, har en längd i n. och
s. af 208 km., en bredd af 126 km. samt en areal af
18,130 qvkm. Sjöns östra och södra stränder äro låga
och delvis sumpiga, de norra och vestra lågbergiga
samt rika på vikar och öar. Störst af de senare äro
Valaam och Konevits, båda med ryktbara kloster af
samma namn. Djupet är vexlande, i södra delen icke
öfver 100 m., men i norra delen på sina ställen
250 m. Icke mindre än 70 åar och floder mynna ut
i L., medförande vatten från otaliga mindre sjöar,
som ligga omkring L. De största tillflödena äro
Volchov från Ilmen, Sjass och Pasja från småsjöar
och träsk i guvernem. Novgorod, Svir från Onega
och Vuoksen från Saimavattnen. Sjöns enda aflopp
är Neva, som flyter från sjöns sydvestra hörn
till Finska viken. L:s vatten är mycket rent och
kallt samt i en ständig, roterande rörelse längs
vestra stranden från n. till s. och längs östra
från s. till n. Sjön börjar tillfrysa i Okt.,
men först omkr. slutet af December äro de djupare
ställena isbelagda, och isen börjar gå upp i slutet
af Mars. Vegetationen längs stränderna är fattig;
de ofantliga skogar, som förr betäckte dem, äro nu
nästan försvunna. Sjöns fauna är dock tämligen rik;
en art själ och några arktiska former af krustacéer
påminna om sjöns forna samband med Ishafvet. Den
stora mångfalden af sötvattensdiatomacéer, som
finnas i gyttjan på de djupaste ställena, har också
en arktisk karakter. Sjöfarten är mycket liflig, men
försvåras af dimmor och stormar. Kanaler hafva derför
anlagts längs södra stranden af sjön: Ladogakanalen,
mellan Schlüsselburg vid Neva och Novaja Ladoga vid
Volchov, Sjass-kanalen, mellan Volchov och Sjass,
samt Svir-kanalen, mellan Sjass och Svir.
Ladronerna. Se Marianerna.
Ladugårdsfrihet, kamer., frälsemans rätt att
jämte skattefrihet för den gård, som han bebodde,
åtnjuta skattefrihet jämväl för en närbelägen
gård, afsedd för ladugårdsskötsel. Grunden
till detta privilegium lades, enligt Geijer,
af Erik XIV 1562, då han beviljade frihet
från rusttjenst för den till adelsmannens
bostadshemman närmast belägna "landbogården".
Kbg.
Ladugårdsgärdet, slätt n. ö. om Stockholm, straxt
utanför Ladugårdslands tull, utgör en del af
k. Djurgården (se d. o.). Det begagnades redan
i början af 1700-talet såsom exercisplats för
garnisonsregementena i Stockholm samt utvidgades
något under Gustaf III och Gustaf IV Adolf, men det
är egentligen genom Karl XIV Johans åtgärder, som det
erhållit sin nuvarande stora utsträckning. På hans tid
var det ofta manöverfältet för hela arméfördelningar,
men är nu vapenöfningsplats endast för Stockholms
garnison, länets beväring och Lifregementets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
