- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
513-514

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Læsö ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stå i ett bestämdt sammanhang med de medeltidsfranska
"fabliaux" ej blott genom den yttre formen, ty
båda äro små rimmade noveller, utan äfven genom den
sjelfsvåldiga frihet, som han i dem tillät sig mot
anständighetens fordringar. Under åren 1664–75 utgaf
han af dem fyra samlingar, af hvilka den sista såsom
osedlig blef genom polisorder förbjuden. L. visar
sig i dem som en qvick och underhållande berättare
med ovanligt välde öfver formen. Ungefär samtidigt,
1668–79, utgaf han sina bekanta fabler (Fables)
i elfva böcker, till hvilka han 1694 lade en
tolfte bok. Det är i dem han koncentrerat hela sin
underbara förmåga att af mestadels gamla, redan
bekanta fabler göra små, fint utarbetade konstverk,
i hvilka man lika mycket måste beundra hans skarpa
blick för menniskornas svagheter som det mästerskap,
hvarmed han kort och träffande målar de mest olika
situationer. Dervid begagnar han språket och dess
tillgångar med en konstnärlighet, som ger honom en
obestridd plats bland verldens främste stilister. Det
anslående i hans skriftställareskap ökas ytterligare
af ett behagfullt, genialt sjelfsvåld och af den naivt
humoristiska ådra, hvaraf det genomströmmas, och som
gör hans fabler till det bästa uttrycket för en viss
sida af det franska folklynnet, för hvilket humorn
ej är främmande, ehuru den endast sällan spåras inom
den franska skönliteraturen. – I den högt ansedda
samlingen "Les grands écrivains de la France" har
M. H. Regnier börjat (1883) utgifva en fullständig
och rikt kommenterad upplaga af L:s arbeten; i första
delen af denna upplaga har M. P. Mesnard meddelat en
vidlyftig och tillförlitlig biografi af författaren.
P. A. G.

Lafontaine [-fångtän], August Heinrich Julius, tysk
romanförfattare, född i Braunschweig 1758, studerade
teologi och medicin, följde 1792–93 preussarna såsom
fältprest på tåget till Champagne, var 1796–1800
en uppburen predikant i Halle och bodde sedan
på sin egendom nära denna stad, odeladt egnande
sig åt sitt skriftställeri. Död 1831. – Hvad Iffland
och till en del Kotzebue voro på dramats område,
var L. på romanens; hans fält var den sedelärande
familjeromanen. Dessutom skref han socialpolitiska
romaner med hänsyftning på tidsfrågor och vanligen
pedagogisk tendens. Hans fantasi var uppfinningsrik,
hans berättarestil särdeles klar och ledig. Hälst
utbreder han sig i blödsinta skildringar af
kärlekens makt, på samma gång han varnar för de
faror, i hvilka passionen inleder. L:s frasrikhet
och kälkborgerligt ytliga uppfattning framträda allt
tydligare i hans senare romaner, hvarest ingifvelsen
tryter och han alltjämt å nyo framförer karakterer
och situationer från sina under 1790-talet skrifna
romaner. Den nyromantiska kritiken uppvisade tidigt
L:s haltlöshet, men allmänhetens läshunger sökte länge
sin näring hos den med öfverspänd beundran omfattade
skriftställaren. Hans romaner och noveller (de upptaga
närmare 150 bd) öfversattes massvis på svenska,
danska, holländska, engelska, franska, italienska,
ryska och polska. Bland dem må
nämnas endast Der naturmensch (1791), Qvinctius Heymeran
von Flamming
(4 bd. 1795–96) och Die familie von
Halden
(1797), alla, jämte några tiotal andra,
öfversatta på svenska.

La Fosse [-fåss], Charles de, fransk målare,
f. i Paris 1636, var först lärjunge af Le Brun och
reste sedan till Italien, der han studerade i Rom
förnämligast efter antiken och Rafael. Genom hemsända
kopior vann han en gynnare i Colbert, som skaffade
honom understöd af konungen, så att han fick egna
tre år i Venezia till fortsatta studier. Hemkommen
till Paris, erhöll han flere uppdrag att måla i
kyrkor och slott, t. ex. väggmålningar i S:t Eustache
(numera förstörda), i Versailles och Meudon. L. blef
1673 medlem af akademien genom en framställning af
Proserpinas bortröfvande, hvarefter han utnämndes
till professor och sedermera under olika titlar
deltog i akademiens högsta styrelse. Efter att i
London hafva utfört vidlyftiga arbeten för lord
Montagu fick han vid sin återkomst till Paris,
1692, uppdrag att måla Invalidkyrkans kupol och
dess svicklar, ett ofantligt arbete, som han slutade
1705. Hufvudgruppen framställer Ludvig den helige,
som nedlägger krona och svärd i händerna på Kristus,
hvilken visar sig i gloria, omgifven af madonnan
och änglar med passionsverktygen. Detta var L:s
förnämsta verk. För öfrigt dekorerade han en mängd
kyrkor och palats, och särskildt arbetade han åt den
bekante konstsamlaren Crozat, med hvilken han var
personligen nära förbunden. Han dog i Paris 1716.
C. R. N.

Lafrans Botvidsson, byggmästare från Eskelhem,
uppförde, enligt bevarad runinskrift öfver
södra kyrkodörren, Hellvi kyrka på Gotland
(omkr. 1250). Denna kyrka är hållen i gotisk stil
och ett särdeles omsorgsfullt arbete. -rn.

1. Lafrensen, Nicolas d. ä., miniatyrmålare,
född i Stockholm i Nov. 1698, egnade sig först
åt fältskärsyrket, i hvilket han blef gesäll, men
öfvergick sedan till målarekonsten, som han till en
början utöfvade i olja, enligt hvad ännu bevarade
prof visa. Det är ej bekant vid hvilken tidpunkt han
öfvergick till miniatyrmålningen; ej häller känner
man hvem som var hans lärare i denna. Enligt den
då rådande seden var hans teknik hufvudsakligen ett
slags gouachemålning, med föga användande af grundens
(papperets eller pergamentets) naturliga färg för
åstadkommande af dagrar och karnationens ljusa
partier. Nationalmuseet eger två tämligen stora
målningar af honom från 1743, framställande bibliska
scener och till sammansättningen kopior efter Carle
van Loo. Sitt ej obetydliga rykte vann L. såsom
porträttör, i hvilken egenskap han flitigt användes
äfven af hofvet under Lovisa Ulrikas tid. Hans
porträtt, oaktadt saknaden af signatur tämligen lätt
igenkända, förekomma ej sällan, och Nationalmuseum
eger prof äfven af dylika. De bästa bland dem utmärka
sig genom förträfflig teckning, en behaglig och
lefvande uppfattning af personerna samt en harmonisk
färg, med någon betoning af konturerna. Hans färgskala
är ganska rik: i karnationen visar han stundom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:28:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfai/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free