Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Læsö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
benägenhet för gult och brunrödt. Ett särdeles
intressant minne af sin konst har L. efterlemnat
i en foliant, innehållande kopior i gouache af en
mängd porträtt i Gripsholmssamlingen, hvilken bok,
försedd med text af Tessin, titelblad af Taraval och
vignetter af Rehn, 1747 af den förstnämnde gafs som
julklapp till dåv. kronprinsessan Lovisa Ulrika och
nu förvaras i k. biblioteket. Antagligen utbildade
L. åtskilliga lärjungar. Man känner emellertid af
dessa endast A. M. Hilfeling och L:s son, Nicolas
L. d. y. (se nedan). L. afled i Stockholm i midten
af Mars 1756. -rn.
2. Lafrensen, Nicolas d. y., genre- och
porträttmålare, den föregåendes son, föddes i
Stockholm i Okt. 1737 och handleddes af fadern i
miniatyrmålning. Sannolikt lemnade han efter dennes
död (1756) fäderneslandet för att vidare utbilda sig
i Paris; man saknar dock bestämd uppgift härom. För
öfrigt känner man intet vidare om honom, förrän han
i Aug. 1773 kallades till ledamot af k. mål. och
bildh.-akademien samt vice professor. Kort derefter
lemnade han å nyo Sverige och bosatte sig i Paris
(1774), enligt gammal sägen derför att han gick miste
om en professorssyssla vid nämnda akademi. Från
denna tid vidtager hans egentliga konstnärsbana;
åtminstone känner man numera intet arbete af hans
hand äldre än det han till akademien öfverlenmade
såsom medlemsstycke. L. (fransmännen skrefvo hans
namn Lavreince) egnade sig nu hufvudsakligen åt
gouachemålningen, som genom Baudouin och Fragonard
blifvit särdeles omtyckt; och han valde äfven
rätt ofta samma galanta, ja frivola ämnen, som
gjort dessa ryktbara. Hans små taflor tillvunno
sig allt lifligare bifall, och snart täflade
gravörerna om att mångfaldiga dem. Under Ludvig
XVI:s regering blefvo sålunda mer än sextio af L:s
kompositioner spridda genom grafstickeln, och de
Launay, Dequevauviller, Janinet, Vidal m. fl. voro
verksamma härför. Genom gravyrerna kan man numera
bäst studera L:s konst, sådan den ter sig på höjden
af hans bana. Än är det fint kända och med fulländad
trohet utförda interiörer ur de högre klassernas
lif han skänker oss (Consolation de l’absence, Le
billet doux, Qu’en dit l’abbé? m. fl.), än rikare
sammansättningar, der mera en yttre kostymbild än
inre karakteristik eftersträfvats (L’assemblée, Le
concert). Men han för oss också med skalkaktig humor
in i de små modisternas vindskammare eller upp till
finstrykerskans lilla kyffe. Än är det en liten hund,
som njuter sin herskarinnas vård, än den unga damen
sjelf, som sköter sin helsa. Ja konstnären tvekar ej
att föra fram tidsåldern äfven i dennas mest ogenerade
"déshabillé". Hans mjuka pensel framkallar då och
då för oss tämligen fria scener, der endast den
sista slöjan försigtigt lemnas att fladdra öfver
nuditeterna. Någon djupare lidelse, någon egentlig
kraft spårar man ej i dessa bilder. Men der träffas
tidsparfym, naturlig berättelse, en lätt, behaglig
anordning; med ett ord, de utmärkas af sin tids
bästa konstnärsegenskaper. – Revolutionen kom,
och med den flydde
oåterkalleligt hela denna njutande, sorglösa,
lättsinniga societet, hvars nöjen och fester,
hvars små sorger och tokroligheter L. förstått
att så naturligt skildra. Han lemnade således af
helt begripliga skäl Paris och återvände 1791 till
Stockholm, der han med välvilja mottogs af konungen
och de förnäme. Der tillbragte han, sedan återstoden
af sin lefnad i lugn och ro samt, i enlighet
med sitt blygsamma väsende, tämligen indraget,
men utan brödbekymmer, i det han egnade sig dels
åt miniatyrporträttmålning, i hvilken han nått en
särdeles framstående plats, dels åt historiska genrer,
som han mestadels utförde åt den kungliga familjen,
Hans arbeten från denna tid äro ej ovanliga,
och Nationalmuseum samt flere ensidlda samlingar
ega ganska rika förråd af dem. Så träffas i den
förra samlingen Gustaf III:s porträtt (i hel figur,
måladt 1792, och till en del grav. af Gaucher),
vidare det märkvärdiga helfigursporträttet af Sofie
Hagman (utfördt 1795 i ett ovanligt bredt manér)
samt några genrer (s. k. konversationsstycken)
m. m. I sina gouachemålningar har L. tyvärr
användt material, som urblekts, hvadan blott få af
dem gifva ett fördelaktigt begrepp om tekniken i hans
konst. Deremot äro hans miniatyrporträtt vanligen
väl konserverade, målade med en både rask och fin
pensel, behagliga och karakteristiska, utan att
alltför mycket lysa med starka färger eller kraftfull
modellering. Tvärtom råder ofta en dämpad, fint grå
ton i det hela. Han målade porträtt äfven i olja,
ehuru sällan och då alltid i mindre format. L. afled
i Stockholm d. 6 Dec. 1807. Så vidt man känner,
var han den siste af en fordom blomstrande slägt. –
Jfr H. Vienne: "Nicolas Lavreince, peintre à la
gouasse" (1869) och "Les gravures françaises du
18:e siècle par E. Bocher: 1. N. Lavreince" (1875).
-rn.
Lafskrikan. Se Garrulus.
Lafstärkelse, lichenin, kem., ett i lafvar, i
synnerhet i islandslaf förekommande kolhydrat, C6 H10
O5, som erhålles, om lafven macereras med saltsyra
och den filtrerade lösningen fälles med sprit. Den
bildar en spröd och genomskinlig amorf massa, som
sväller i kallt vatten, men fullständigt löses i
hett vatten, hvarur den vid afsvalning afsätter sig
i form af ett dallrande gelé. I kallt vatten svälld
eller med alkohol fälld lafstärkelse färgas blå af
jod, men deremot icke dess lösning i hett vatten.
P. T. C.
Lafsyror, kem., en grupp organiska syror, som
förekomma i lafvar, t. ex. evernsyra, vulpinsyra,
usninsyra m. fl. De färgas ofta röda i luften genom
oxidation, i synnerhet vid närvaro af ammoniak,
hvarvid de gifva upphof till vackra färgämnen.
P. T. C.
Laft, ett norskt ord, som enl. Aasen betecknar
sammanhuggningen af bjelkarna i hörnet af en byggnad;
hvarf af kanthugget timmer. I Sv. dial. har ordet
betydelse af en horisontal, hyllformig afsats,
t. ex. å en mur.
Lafuente, Modesto, spansk historieskrifvare, f. 1806,
var först lärare och bibliotekarie i Astorga, började
1837 i Leon utgifvandet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
