Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lafuente y Alcantara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med blott tillsvidare förpligtande kraft, enär
den först sammanträdande riksförsamlingen eger att
upphäfva dess giltighet. – Förhållandet mellan de
särskilda lagarna är att vid grundlags stiftande man
är alldeles fri i sina föreskrifter, med iakttagande
blott af de för densamma fastställda principer. Öfriga
lagar måste öfverensstämma med författningen; och af
dessa måste de särskilda lagar, som konungen eller
riksdagen allena stiftar, öfverensstämma med dem,
som af konungen och riksdagen samfäldt stiftas. Om de
regler, som vid uppkommande kollision mellan lagar
skola följas vid afgörandet af den ena lagens
företräde framför den andra, se Lagtolkning. Om
de vilkor, under hvilka en lagförklaring med lags
förbindande kraft får afgifvas, se Lagförklaring. –
Vilkoren för att en lag skall komma till stånd och
erhålla förpligtande kraft äro att förslag derom (se
Lagförslag) bör i laga ordning vara väckt af den,
som har laginitiativ (se Initiativ), och att den
vinner samtycke af den eller de konstitutionella
makter, hvilka lagstiftningsrätten inom samhället
tillkommer. Sedan detta skett, erhåller lagen
stadfästelse af statens öfverhufvud, der sådan
kommer i fråga (se Sanktion, Sanktionsrätt),
hvarefter påbjudes, att den skall lända till allmän
efterrättelse (se Promulgation). Der sådant
påkallas, utfärdas äfven särskild kungörelse
härom, publikation. Den sålunda påbjudna lagens
giltighet betingas deraf att icke lagstiftaren och
ej häller den, som utfärdat lagen, öfverskridit sin
befogenhet. Som emellertid den lagstiftande makten
ej har någon öfver sig, är det svårt att betaga
dess beslut dess giltighet. Men den är ej alldeles
okontrollerad. Den formella pröfningen om en lag
stiftats i författningsenlig ordning tillkommer de
myndigheter, som hafva att tillämpa den. Skulle
en representation i en konstitutionel monarki låta
promulgera en lag, som konungen ej sanktionerat, och
är lagen af den natur, att konungens sanktion dertill
fordras, så vore hvarken regering eller domstolar
skyldiga att ställa sig den till efterrättelse,
likasom ej häller domstolarna kunna vara förpligtade
att tillämpa en lag, som är af beskaffenhet att fordra
riksdagens samtycke, men hvilken konungen utfärdat af
egen maktfullkomlighet. Huruvida åter domaremakten
skulle vara berättigad att, i likhet med hvad
nord-amerikanska förbundsförfattningen tillerkänner
densamma, vägra tillämpa en lag, som anses till
sitt innehåll stå i strid med författningen, är en
omtvistad fråga. I öfrigt bör iakttagas i afseende
på lags giltighet, att lagstiftaren håller i helgd
och ej kränker tredje persons väl förvärfvade
rättigheter; och skulle statens bästa fordra sådana
rättigheters afträdande, bör den enskilde erhålla
ersättning. Ej häller får man i lagstiftningsväg
förnärma den rätt, som en främmande stat har på
grund af fördrag. Slutligen bör erinras, att lag ej
får hafva retroaktiv verkan.
3. Fys., hvarje sats,
genom hvilken någon relation uttryckes mellan två
eller flere fysikaliska storheter. Kännedomen af
denna relation vinnes genom experimentella
undersökningar. Vissa fysikaliska företeelser kunna studeras
endast qvalitativt, d. v. s. man kan finna endast
allmänna relationer mellan de i fenomenet ingående
storheterna, i hvilket fall naturligtvis lagen
äfven kommer att innehålla endast qvalitativa
bestämningar. Såsom exempel på en sådan lag kan
anföras den s. k. <sp>Stokes lag,</</sp> enligt hvilken det
fluorescerande ljuset alltid har mindre brytbarhet
än det ljus, hvaraf det uppväckes (se
Fluorescens). Närmare bestämdt blifver detta samband,
när experimenten, som då utgöras af mätningar och
vägningar, gifva qvantitativa relationer mellan
storheterna i problemet, i hvilken händelse lagen, som
utgör resultatet af experimenten, kan framställas i en
matematisk formel. En fysikalisk lag af detta slag är
t. ex. den s. k. mariotteska lagen, enligt hvilken
det tryck en gas utöfvar är omvändt proportionelt med
dess volym. (De fysikaliska lagarna benämnas ofta –
liksom de båda nu nämnda – efter de vetenskapsmän, som
först funnit eller definitivt formulerat dem.) Ehuru
dessa och liknande, genom induktion funna lagar
hafva den största betydelse för vetenskapen, få de
dock icke i sträng mening anses såsom allmänt giltiga
naturlagar. De hafva nämligen mestadels gällande
kraft endast inom ett begränsadt område af fenomen
och blifva alltmera osäkra, ju mera man aflägsnar
sig derifrån. Så vet man, att mariotteska lagen
icke är strängt riktig för någon gas, men dock
tillräckligt exakt, så länge gasen icke är nära
kondensationspunkten. – Till fysikens uppgift hör
icke endast att finna de mer eller mindre generella
lagar, som framgå af experimenten, utan äfven att
angifva deras orsaker. Detta kan endast ske genom
att antaga vissa enklare hypoteser och från dem såsom
utgångspunkter på deduktiv väg härleda de fysikaliska
lagarna. Det för någon större eller mindre del af
fysiken, vanligen med matematikens eller rationella
mekanikens tillhjelp, sålunda uppförda system af
deduktioner, genom hvilket dithörande lagar härledas,
benämner man teori. I denna bemärkelse talar man
om undulationsteorien för ljuset, Edlunds teori för
elektriciteten o. s. v. Emedan hvarje fysikalisk
teori är grundad på någon eller några hypoteser,
följer att riktigheten af de fysikaliska lagarna
egentligen ej kan på teoretisk väg bevisas, hvilket
också vore obehöfligt. Deduktionen afser fastmer att
ådagalägga hypotesens riktighet genom att visa, att
dess antagande med nödvändighet leder till de lagar
och regler, hvilka framgått såsom resultat af den
experimentella undersökningen och hvilka följaktligen
oberoende af all deduktion hafva den grad af visshet,
som tillkominer hvarje åskådning.
4. Teol. Den gudomliga lagen är en åt menniskorna
gifven uppenbarelse af Guds vilja. En sådan
uppenbarelse gafs redan i skapelsen genom samvetet,
eller den naturliga lagen, hvilken, ehuru fördunklad
genom synden, ännu alltid finnes qvar hos hvarje
menniska såsom ett medvetande om rätt och orätt. För
att lemna ett klart och bestämdt, af alla skiftningar
oberoende uttryck af sin vilja gaf Gud genom Mose
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
