Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lafuente y Alcantara ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt israeliterna, då de på sin öckenvandring voro
lägrade vid Sinai, den s. k. mosaiska (skrifna,
uppenbarade) lagen, hvars utgifvande tillika bar
prägeln af ett mellan Gud och folket ingånget förbund
(2 Mos. 19: 3–8). Om det högtidliga sätt, hvarpå
detta utgifvande skedde, berättas i 2 Mos. 19 och
20. Först förkunnades de 10 buden eller "orden",
hvilka skrefvos på två stentaflor ("lagens taflor")
"med Guds eget finger" och äro en kort sammanfattning
af den mosaiska lagens för alla menniskor och alla
tider gällande sedliga föreskrifter (sedelagen
eller den moraliska lagen). Det utmärkande för
denna lag är dels dess stränga monoteism, dels
dess i allmänhet, i synnerhet för sin tid, upphöjda
sedliga ståndpunkt. Derjämte innehåller den mosaiska
lagen vidlyftiga föreskrifter angående den judiska
gudstjensten (ceremoniallagen) och angående judarnas
borgerliga förhållanden (den borgerliga lagen). Dessa
stadganden gällde dock naturligtvis endast judarna
under Gamla testamentets tid. Genom den mosaiska
lagens mångahanda bud och föreskrifter skulle judarna
dels skarpt skiljas från de hedniska folken och deras
gudsdyrkan, dels genom en ständig tukt komma till
en liflig och djup känsla af sin synd samt en deraf
följande längtan efter den utlofvade Messias. Mot
slutet af Gamla testamentet blef denna gudomliga lag
af de judiske skriftlärde uppblandad med en mängd
menskliga tillsatser (de s. k. fädernas stadgar;
se Talmud), och dess efterlefnad urartade till
ett blott yttre formväsende, hvilket gaf upphof åt
fariseismen. Mot denna förvända riktning uppträdde
på det kraftigaste Jesus Kristus, hvilken framhåller
den gudomliga lagens oförgängliga värde samt tillika
framställer sig sjelf såsom dess rätte uttolkare
och fullbordare (Matt. 5: 17–48). Sedelagens bud
kunna först genom det ljus, som evangelium sprider
deröfver, fattas i sitt rätta djup. Denna lag
skall lära menniskan känna och ångra sin synd
samt derigenom uppväcka längtan efter frälsning
(vara "en tuktomästare till Kristus", Gal. 3: 24;
lagens "tuktande" eller "pedagogiska" nytta) samt
för hvarje menniska, företrädesvis den pånyttfödda,
vara ett rättesnöre till att allt bättre förstå Guds
vilja och lefva efter hans bud (lagens "didaktiska"
nytta). Ehuru således lagen icke kan föra menniskan
till rättfärdighet och salighet till följd af hennes
oförmåga att fullgöra hans bud, utan detta verkas
endast genom evangelium (Rom. 8: 3), så är dock
lagen såsom indirekt nådemedel af stor och väsentlig
betydelse (jfr Antinomism). Lagen påvisar Guds
fordringar och banar derigenom väg för evangelium,
som gifver kraft till deras uppfyllande. En tredje
lagens nytta, nämligen att kunna framkalla en yttre,
borgerlig rättfärdighet (lagens "borgerliga" nytta),
tillhör icke ensamt den gudomliga lagen, än mindre
dess verksamhet såsom nådemedel. – För öfrigt har
ordet lag, utom dess nu nämnda, egentliga betydelse,
i bibeln äfven följande bemärkelser: a) Guds ord
i allmänhet (Ps. 1: 2), b) Gamla testamentet i
allmänhet (Joh. 15: 25), c) de 5 Mose böcker (Luk. 24:
44). 1. L. H. Å. 2. H. L. R. 3. R. R. 4. E. J. Ö.
Lag, plur. lag, sjöv., begagnas i uttrycket
gifva glatta laget l. fullt lag, hvilket betyder
att samtidigt affyra alla kanonerna inom samma
batteri å ett fartygs ena sida. – Jfr Bredsida.
L. H.
Laga fång (Gammalsv. lagha fang; Lat. justus titulus),
jur., är i svensk rätt benämningen å lagligen erkända
sätt att förvärfva rättigheter. I denna betydelse
förekommer "laga fång" såväl i våra äldsta rättsböcker
(Vestg. L., Östg. L., Kr. Lands L.) som äfven i nu
gällande lag, dock endast i fråga om förvärf af
eganderätt till fast egendom (jordafång). I 1734
års lag, Jorda B. 1: 1, uppräknas flere slags laga
fång: arf, skifte, köp, gåfva etc. Uppräkningen är
dock icke uttömmande. – Så som laga fång i svensk
rätt blifvit användt, sättes i motsats dertill
sådan handling, hvarigenom en person utan särskild
rättsgrund bemäktigar sig annans fastighet eller
del deraf. Som exempel derpå må anföras olaglig
intaga (intägt), hvarmed förstås, att en
jordegare i annan ordning än den, som med lag är
förenlig, genom rå och rör eller stängsel inhägnar
grannes mark eller del af samfäld, ännu oskiftad
jord och såmedelst bringar den under sitt brukande.
A. W.
Laga förfall. Se Förfall.
Laga försvar. Se Försvarslös.
Laga hus, administr. I vidsträckt betydelse kan dermed
förstås alla hus, som någon är efter lag skyldig att
uppbygga och underhålla, då under denna benämning
skulle komma sådana hus, som det tillhör socknar och
härad att för vissa allmänna ändamål uppföra, såsom
kyrka, tingshus, häkte. I inskränkt och egentlig
mening förstås dermed sådana hus, hvilka anses
nödvändiga för åkerbrukets bedrifvande på en gård,
och hvilka den, som af egaren till brukande emottagit
denna gård, är efter lag eller aftal skyldig att bygga
och underhålla. Se vidare Byggnadsskyldighet. Hvad
beträffar den stora mängd af jordegendomar, som
utarrenderas genom Domänstyrelsens försorg, bestämmes
arrendatorns nybyggnadsskyldighet
– följaktligen till hvilka hus den sträcker sig
– genom kontraktet. Om detta ej lämpligen
kan ske, utsättes hans byggnadsskyldighet till en
viss summa penningar om året (k. k. d. 10 Nov. 1882).
Th. R.
Laga häfd, jur. 1. Förvärfvande af orubblig eganderätt
till fastighet genom fortsatt oklandrad besittning
under en viss längre tid. Se Häfd. – 2. Jordegendoms
lagenliga vidmakthållande och vårdande. I äldre
tider var det jämväl skattebonden ålagdt att enligt
lagens föreskrifter "vårda hus, åker och äng". Men
genom k. förord. d. 21 Febr. 1789 erhöll skattebonden
samma sjelfständiga förfoganderätt öfver sin egendom,
som tillförene var tillerkänd frälsemän med afseende
å frälsejord. Efter denna tid åligger den rättsliga
skyldigheten att väl vårda hus, åker och äng endast
kronoåbo, arrendator af kronans eller enskilds
jordegendom samt boställsinnehafvare. Det åligger
enligt laga bestämmelser kronoåbo eller landbo
(arrendator) att "sin åker väl häfda och göda,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
