Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagerbjelke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tidningsmannakallet var och förblef dock hans främsta
uppgift. M. G. S.
Lagerbring, svensk adlig ätt, härstammar från
Sven Bring (se L. 1), hvilken 1769 adlades med
namnet L. Dennes ende son, Karl L. (se L. 2), blef
1813 friherre, och 1818 grefve, men slöt sjelf
sin ättegren. Å adliga ätten L. adopterades 1772
stiftarens brorson, kongl. sekreteraren Per von Bring
(f. 1733, d. 1799), hvilkens son, Gustaf Olof L. (se
L. 3), 1815 erhöll friherrlig värdighet.
1. Lagerbring, Sven, historieskrifvare, föddes d.
24 Febr. (g. st.) 1707 i Klinta (Bosjökloster) i
Skåne, der fadern, Ebbe Bring, var prest. Efter
studier i Lund utnämndes han 1731 till juris
adjunkt vid denna stads universitet, vistades derefter
flere år i Stockholm såsom lärare i fersenska
familjen och använde derunder sina lediga
stunder till flitig forskning i Riksarkivet. Han
återvände 1741 till Lund såsom akademisekreterare,
en befattning, som han 1742 utbytte mot professuren i
historia. Han adlades 1769 med namnet L. (före
adlandet hette han Bring). 1770 erhöll
L. kansliråds titel och beständig tjenstledighet
för att ostördt kunna egna sig åt
fullbordandet af sin Svea rikes historia.
Han afled i Lund d. 5 Dec. 1787. – Det
var på historiens fält L. skördade den lager, hvarmed
han prydde sitt fådernenamn. Hans stora verk Svea
rikes historia (4 dlr, 1769–83) är särskildt
anmärkningsvärdt såsom den första med kritisk skärpa
utförda skildringen af Sveriges häfder och jämväl
såsom den första yttringen af hvad man sedermera
kallat "aristokratfördömandet i svenska historien".
Då L. insåg omöjligheten att vid sin framskridna ålder
bringa till slut sitt ofvannämnda, stort anlagda verk,
utgaf han ett mindre Sammandrag af Svea rikes historia
(1775; i ny och något vidgad form 1778–80). J. H.
2. Lagerbring, Karl, grefve, ämbetsman,
landtmarskalk, den föregåendes son, föddes
i Lund d. 2 Maj 1751. Efter slutade akademiska
studier i Lund beträdde han ämbetsmannabanan. Han
började 1770 med tjenstgöring i Riksarkivet och
Utrikes kabinettet, men förflyttades snart till
Krigsexpeditionen, der han genomgick alla graderna
och 1792 blef statssekreterare. L. hörde till
den stora och lysande krets af "gustavianer",
som under mer eller mindre fagra förevändningar
aflägsnades från riksstyrelsen, sedan Reuterholm
1792 kommit till makten. Han utnämndes visserligen
till landshöfding i Södermanlands län, men hans
placering der var i sjelfva verket en förvisning
och tog ett snart slut, då L. befanns i någon
mån invecklad i G. M. Armfelts "konspiration"
(1794). Efter någon tid utnämndes dock L. (1796) till
öfverpostdirektör och erhöll, sedan Gustaf IV Adolf
såsom myndig öfvertagit styrelsen, plats i Rikets
allmänna ärendens beredning samt återinsattes 1797
i sin förra statssekreteraresyssla. Efter 1809
års statshvälfaing återgick han till chefskapet
för postverket, förde vid 1812 års riksdag
landtmarskalksstafven och utnämndes s. å. till
statsråd. I friherrlig värdighet upphöjdes han
1813, i greflig 1818, men slöt sjelf sin
grefliga ätt, d. 14 Mars 1822. Allmänt ansågs han
såsom en typ af ämbetsmannaduglighet och pligttrohet,
men naturligt är att en verksamhet, hufvudsakligen
utöfvad i enväldets tjenst, skall röja månget drag,
som stöter nutiden. J. H.
3. Lagerbring, Gustaf Olof, friherre, krigare,
den föregåendes kusins son, föddes d. 31 Maj
1769, ingick tidigt på den militära banan, blef
1785 löjtnant vid Uplands regemente, bevistade,
följd af lyckan och tapperheten, Sveriges alla krig
1788–1815 och avancerade dervid steg för steg till
chef för regementet (1810) och till generallöjtnant
(1826). 1815 erhöll han friherrlig värdighet. –
Namnkunnigare kanske än L:s krigsbragder hafva de
underhandlingar blifvit, som han, omedelbart efter
1809 års statshvälfning, på Åland inledde med ryska
härens befälhafvare v. Knorring, och som på samma
gång möjliggjorde de svenska truppernas återtåg och
hindrade ryssarnas anbefallda öfvergång till Sverige
och framryckande mot Stockholm. L. dog i Upsala d. 18
Febr. 1847. J. H.
Lagerbär. Se Laurus.
Lagercrantz, svensk adlig ätt, härstammar från
Magnus Gavelius (d. 1693 såsom öfverkommissarie
vid amiralitetet), hvilken 1682 adlades med namnet L.
1. Lagercrantz, Karl Otto, militär, son af den
ofvannämnde Magnus L., föddes d. 12 Juli 1683. Vid
unga år ingick han i armén och förvärfvade
sig såsom krigare rik erfarenhet i det spanska
tronföljdskriget, hvarunder han deltog i flere af de
vigtigaste drabbningarna, såsom vid Ramillies (1706),
Oudenarde (1708) och Malplaquet (1709), samt under
Karl XII i Polen, under Stenbock vid Helsingborg
(1710) och Gadebusch (1712). I den svenska armén
avancerade han till öfverstelöjtnant (1721). Han
tog afsked 1731 under förhoppning att enligt ett
löfte af konung Fredrik få kommendantsplatsen i
Marstrand. Emellertid gafs denna befattning åt en
annan person, och L. förmåddes derigenom att sluta
sig till oppositionen vid 1734 års riksdag samt blef
snart en af dess mest bemärkte män. Han insattes i
Sekreta utskottet och var en af den franske ministern
Castejas ifrigaste agenter vid riksdagen. Vid den
följande riksdagen, 1738, bildade han ett eget parti,
mest bestående af unga officerare, hvilka kallades
"Lagercrantz’ frikår". Både vid denna och vid 1740–41
års riksdag var L. medlem af Sekreta utskottet
och vid den senare äfven af "Sekretissimum". Han
utarbetade Mindre sekreta deputationens tillstyrkan
till krigsförklaringen mot Ryssland, och han var en af
de tio personer, som fingo i uppdrag att bestämma de
blifvande fredsvilkoren. – År 1739 hade L. utnämnts
till öfverste för Elfsborgs regemente och åtföljde
general-en-chef Lewenhaupt till Finland, der han kom
att spela en vigtig rol. Såsom en af de dugligaste
officerarna blef han under krigsrörelserna ofta
använd på de svåraste platserna, men han var dock
alltför mycket partiman för att icke drifva politik
äfven der. L. var sålunda en af dem, som förmådde
Lewenhaupt att, när ryssarna i Febr. 1742 uppsade
det med dem ingångna stilleståndet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
