Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagerbjelke ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han 1818 erhöll afsked. Han afled i Stockholm
d. 24 Febr. 1823. L. var en skicklig ämbetsman
samt mycket anlitad såsom ledamot i direktioner och
komitéer. – 2. L., Elias, friherre, diplomat, den
föregåendes son, född d. 18 Aug. 1791 på Ågesta i
Huddinge socken, Stockholms län, blef 1807 student
i Lund, inträdde 1810 på den diplomatiska banan
samt utnämndes 1825 till kabinettssekreterare,
1831 till öfverpostdirektör och 1836 till envoyé
extraordinaire och ministre plénipotentiaire vid
danska hofvet. På sistnämnda förtroendepost qvarstod
han till 1856, då han inkallades i statsrådet
såsom utrikesstatsminister. 1858 lemnade han
ministerportföljen och blef s. å. ordförande i
direktionen öfver Trollhätte nya kanalverk. Död
d. 17 Sept. 1864 på Nyqyarn i Turinge socken,
Stockholms län.
Lagerhjelm, Per, främjare af det svenska bergsbruket,
föddes d. 13 Febr. 1787 på Falkenå i Kräklinge
socken, Örebro län. Efter universitetsstudier i
Upsala, hvilka 1807 afslutades med bergsexamen,
blef han 1808 auskultant i Bergskollegium och
masmästare-elev på Jernkontorets stat samt erhöll
1813 geschworners fullmakt. På grund af sitt
förtjenstfulla deltagande i de på Jernkontorets
bekostnad anordnade experiment, för hvilka redogörelse
sedermera lemnades i Hydrauliska försök, anställda
vid Fahlu grufva åren 1811–15 af P. Lagerhjelm,
J. H. af Forselles och G. S. Kallstenius (1818–22),
invaldes L. 1815 i Vetenskapsakademien samt erhöll,
jämte sina medarbetare, 1817 Jernkontorets och
1823 Vetenskapsakademiens stora guldmedalj. 1817
utnämndes han till assessor i Bergskollegium och
förordnades 1823 att tillika med geschwornern
E. Rothoff granska den gällande lagstiftningen rörande
bergsbruket. Flere förslag, som de med anledning
deraf ingåfvo, ledde icke till någon omedelbar
påföljd. L. hade emellertid, 1831, af missnöje tagit
afsked från sin assessorstjenst. 1833 inträdde han
dock i den bergskommission, som då tillsattes, och
flere af grundtankarna i de ofvan nämnda förslagen
återfinnas i senare utgifna författningar. Från
1832 var L. fullmäktig i Jernkontoret, hvars stora
guldmedalj han å nyo, 1826, erhållit, denna gång
på grund af sina nitiska åtgärder för införande af
jernförädling medelst valsning samt på grund af sin
uppfinning af en maskin till pröfning af valsadt
och smidt stångjerns täthet, jämnhet, spänstighet,
smidbarhet och styrka. Vid sidan af en afhandling
öfver detta ämne ("Jernkontorets annaler", b. 10,
1827) märkas tvänne andra större afhandlingar
af L., Om svensk och engelsk jernberedning (i
tidskr. "Svea", h. 9, 1826) och Tentamen theoriae
resistentiae fluidorum constituendae (i
Vetenskapssocietetens i Upsala "Nova acta", t. X, 1832). I
det politiska lifvet deltog L. med sakkunskap och
uppburen af allmän aktning, äfven af dem, som ogillade
hans i allmänhet konservativa tänkesätt. Från 1812
bevistade han såsom riddarhusmedlem riksdagarna,
fick plats i statsutskottet (1818, 23, 28,
50), i konstitutionsutskottet (1834, 44) och i
talmanskonklaven (1840) samt var tvänne gånger,
1820 och 1832, statsrevisor. Död d. 18 Juli 1856
å Bofors i Karlskoga socken, Örebro län. L. var
ledamot af Krigsvetenskapsakademien (1819),
Vetenskapssocieteten i Upsala (1822) och Musikaliska
akademien (1825). Svenska brukssocieteten lät
1856 och Vetenskapsakademien 1865 slå minnespenning
öfver honom.
Lagerholm, Vilhelmina, genremålarinna, föddes i Örebro
d. 25 Mars 1826. Sina konststudier idkade hon dels
i Paris å Tissiers och Coutures atelierer, dels i
Düsseldorf under ledning af Fagerlin. Tidigast
egnade hon sig åt porträttmålning och utställde
1853 fyra bilder af detta slag i konstakademien,
hvilka sedan följdes af flere andra. Först
1866 uppträdde hon vid den stora utställningen
i Stockholm med en genremålning och har sedan
fortfarit att utbilda sig i denna konstart. År
1871 kallades hon till agré af konstakademien,
och 1876 utförde hon den genre, En gammal historia,
som representerar henne i Nationalmuseum. Många af
henne målade porträtt finnas spridda i enskild ego.
-rn.
Lagerkörs, Laurocerasus. Se Prunus.
Lagerlöf, Petrus, skald, latinsk vältalare,
föddes d. 4 Nov. 1648 i Östanås by, Sunne
socken af Värmlands län. Fadern var
komministern M. P. Schivedius (från Skifved i Grafva
socken nära Karlstad). Dennes 11 barn antogo
namnet Lagerlöf. L. blef student i Upsala 1665,
väckte vid 20 års ålder uppmärksamhet såsom
skald och vältalare på latin samt blef snart
känd äfven bland utländska lärde. Han tog
kandidatexamen 1675, men hans anspråkslöshet
afhöll honom från att promoveras. Såsom
guvernör för riksrådet Lars Flemings son reste
L. 1679–81 med denne genom kontinenten och
England samt antogs derefter till bibliotekarie
och sekreterare hos M. G. De la Gardie.
Genom den senares och Erik Lindskölds verksamma
förord blef L. 1682 logices, 1684 poëseos och
1687 eloquentiæ professor vid Upsala universitet.
Den 5 Juni 1695 (ej 1698) kallades han derjämte
till rikshistoriograf. Död I Stockholm d. 7 Jan.
1699. – I lyrisk begåfning var L. underlägsen
Samuel Columbus, men öfverträffade honom i
sorgfällig och mjuk språkbehandling. Främst bland
L:s dikter står den intagande kärleksvisan Sång
till Elfsandra, hvars stämning, strofbyggnad och
melodi sedan lånades af en mängd poeter ända
till fru Nordenflycht. Äfven må erinras om
den concetti-artade dikten Hvad kärleken är.
För öfrigt innehåller samlingen af hans
vitterhetsarbeten mest tämligen enformiga graf- och
bröllopsqväden. Psalmerna 328 och 332 i 1819
års psalmbok äro af L. öfversatta från tyskan.
I den delvis tryckta latinska afhandlingen
Introductio brevis ad poësin suecanam uppträdde
han mot Stiernhielms försök att skrifva svensk
vers efter antika positionslagar. L. försökte sig
äfven med en indelning af ”artes humaniores”
och utgaf 1694–95 disputationer i svensk
rättstafning, i hvilka han utdömde vokalfördubbling.
Såsom rikshistoriograf fick L. i uppdrag
att utarbeta texten till Dahlbergs ”Suecia
antiqua et hodierna”, men medhann endast omkr.
100 foliosidor (svensk och latinsk text).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
