Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagkommissionen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den vestligaste af de stora sjöarna i norra
Italien. Såsom namnet antyder (Ital. maggiore,
större) har sjön ansetts vara den största af dem,
och i längd öfverträffar den något Lago di Garda, men
dess vattenyta är dock betydligt mindre än denna sjös,
endast 210 qvkm., hvaraf 167 qvkm. tillhöra Italien
och 43 qvkm. schweiziska kantonen Ticino. Längden
i n. och s., mellan 45° 43’ och 46° 10’ n. br., är
omkr. 64 km., bredden i allmänhet 4–6 km., högst 10
km. (mellan Laveno och Fariolo), höjden öfver hafvet
omkr. 197 m., största djupet är på Dufours karta öfver
Schweiz angifvet till 854 m. (en siffra, som af andra
anses för hög). Skilnaden mellan högsta och lägsta
vattenståndet är i vanliga år 3,5 m. och undantagsvis
dubbelt så stor. Sjön genomströmmas i hela sin längd
af Pos biflod Ticino och upptager 40 andra åar och
bäckar, bl. a. Verzasca och Maggia i n., Toce i
v. och Tresa i ö. från Lago di Lugano. Stränderna
kring sjön utmärka sig lika mycket genom romantisk
vildhet som genom yppig vegetation och färgprakt samt
äro betäckta med små städer, byar, landtställen,
vinkullar och fruktträdsplanteringar. De förnämsta
orterna äro Locarno, vid Maggias mynning, en af
kantonen Ticinos tre hufvudstäder, Canobbio, Luino
(med staty af Garibaldi), Laveno, fordom befäst
österrikisk krigshamn, Intra, en liflig fabriksstad,
och Pallanza, i en af de vackraste trakterna vid sjön,
midt emot Borromeiska öarna (se d. o.).
Lagom satt, metallurg. Se under Hårdsatt.
Lagomyoidae, zool. Se Pip-harar.
Lagomys, zool. Se Pip-harar.
Lagonosticta l. blodfink-slägtet, zool.,
hör till tättingarnas ordning (Passeres) inom
foglarnas klass. Det har jämförelsevis lång,
från sidorna sammantryckt näbb och kort, rundad
stjert. Dit hör lilla blodfinken, L. minima,
som blir 90 mm. lång. Hannen är öfvervägande
blodröd till färgen och honan grå, med hvitprickigt
bröst. Blodfinken förekommer i Sudan och lefver,
liksom sparfvarna hos oss, i talrika skaror invid
menniskornas bostäder. Han är en behaglig fogel, som
är i verksamhet och rörelse nästan hela dagen. Endast
under de hetaste timmarna söker han skydd under
de ständigt gröna trädens skuggiga bladverk. Under
fortplantningstiden lefva blodfinkarna parvis och
bygga sina bon under taken på infödingarnas hyddor, i
nödfall äfven i träd eller t. o. m. på marken. Hannen
visar mycken ömhet mot sin hona, med hvilken han
turvis rufvar äggen. C. R. S.
Lagopus, zool. Se Ripslägtet.
Lagorchestes, zool., ett till kängurufamiljen
(Macropodidae) inom pungdjurens ordning bland
däggdjuren hörande slägte, som igenkännes derpå att
nosen är hårbetäckt, den falska kindtanden ej af
större längd än de äkta kindtänderna, den bakersta
framtanden i öfverkäken ej bredare än den närmast
intill sittande och försedd med en yttre fåra,
främre lemmarna mycket mindre och kortare än de
bakre, mellanfoten och klorna smala, öronen långa
och spetsiga samt svansspetsen hårbetäckt. Till detta slägte
hör harspringaren l. harkängurun, L. fasciatus,
som blir 42 cm. lång och har en svans af 26,5
till 29 cm. i längd. Färgen är ofvan gråbrun, med
inblandadt rostbrunt, svart och hvitt. Kring ögat
står en rostbrunaktig fläck. På bakryggen och länden
finnas svartaktiga tvärband; undre kroppsdelarna
äro hvita. Djuret, som till sin färgteckning
och sitt väsende i åtskilligt erinrar om haren,
är hemma i södra och vestra Australien. Om dagen
ligger harkängurun stilla i en af honom uppkastad
grop och trycker der starkt för jägare och hundar i
förhoppning, att hans med markens öfverensstämmande
färg skall dölja honom. Drifven af hundar,
går han bukter och gör afsprång liksom haren.
C. R. S.
Lagos. 1. Stad och fästning i portugisiska distriktet
Faro (Algarve), vid en vik på södra kusten. 7,881
innev. (1878). Staden är omgifven af vinberg,
fikon-, mandel- och olivplanteringar. Största
delen af L. förstördes genom jordbäfningen 1755,
men staden återuppbyggdes och har derför ett
modernt utseende. L. var utgångspunkt för många
af de expeditioner Henrik Sjöfararen utsände på
1400-talet. – 2. Britisk koloni på Afrikas vestkust,
omfattande en landsträcka på Slafkusten mellan 2°
50’ och 4° 30’ ö. lgd fr. Greenw. och sedan 1874
förenad med Englands besittningar på Guldkusten till
en koloni, kallad Gold coast colony. Staden L. ligger
på en låg ö vid mynningen af den s. k. Lagos river,
egentligen en lagun, i hvilken Ogun m. fl. floder
utmynna. L., som förr under namnet Ebo var den
förnämsta slafhandelsplatsen vid Beninbukten, togs af
engelsmännen 1851 och afträddes till dem 1861 jämte
Badagry, Palma m. fl. orter af "konung" Docemo mot en
pension. Förnämsta exportartikeln är palmolja. 1881
hade kolonien L. 75,270 innev., af hvilka endast 94
voro hvita.
Lagostomus, zool., ett till harmössens familj
(Chinchillidae), gnagarnas ordning (Glires) och
däggdjurens klass hörande slägte. Hufvudet är tjockt,
rundadt, ofvan tillplattadt, nosen kort och trubbig,
med mycket långa och ytterligt styfva morrhår,
öronen medelstora, breda och trubbigt tillspetsade,
halsen och bålen korta samt ryggen hvälfd. Frambenen,
som hafva fyra tår, äro hälften så långa som de
med tre tår försedda bakbenen. Svansen är yfvig
och fällen tät. Kindtänderna hafva 2 lameller utom
den bakersta i öfverkäken, som har 3 sådana. – På
Syd-Amerikas pampas lefver kolonivis i stort antal
viskachan, L. trichodactylus, hvilken ofvan är grå,
med inblandadt svart, undertill hvit. Öfver nosen och
kinderna går ett bredt, hvitt tvärband. Kroppens
längd utgör 50 och svansens 18 cm. Viskachan
gräfver vidsträckta hålor, hvilka äro delade i kamrar
alltefter det antal individer, som lefva i dem, och
försedda med en mängd gångar. Om dagen ligger hon
stilla, men begifver sig mot solnedgången ut för att
söka sin föda, som utgöres hufvudsakligen af gräs,
rötter och bark. Viskachan är ett lekfullt djur,
som utan svårighet kan uppfödas och tämjas, om hon
fångas ung. Utanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
