Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Grande-Chancel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Uplands lagsaga, ehuru Helsingelagen kallar
landskapets egna domare lagmän. Då de norrländska
landskapen 1611 under namn af Vesternorrlands lagsaga
skildes från Uplands, ökades de svenska lagsagornas
antal till tio, och så angafs det äfven i 1634 års
R. F. Sedermera tillkommo fyra nya lagmansdömen för
de eröfrade provinserna, nämligen Gotlands, Skånes
och Blekings (från 1683) samt Hallands och Bohus
läns (der fanns egen lagman redan under den norska
tiden). Jämtland och Härjedalen införlifvades deremot
1645 med Vesternorrlands lagsaga. Sedermera ökades
lagsagornas antal, i det att från Vesternorrlands
lagsaga afsöndrades de nordligaste landsdelarna
från och med Ångermanland under namn af Västerbottens
lagsaga. Dalarna blef ett särskildt lagmansdöme;
Öster- och Vestergötland delades hvartdera på två
lagsagor. Under frihetstiden voro lagsagorna sålunda
aderton. (Deremot kullkastades genom 1719 års beslut
Karl XII:s året förut vidtagna indelning af riket i
ett större antal lagsagor, hvilka skulle utgöra de
minsta judiciella områdena på landsbygden.) Vid
1700-talets slut hade genom sammanslagning
lagsagornas antal minskats till sexton, och vid
tiden för lagmansinstitutionens afskaffande (1849)
hade deras antal genom nya sammanslagningar nedgått
till elfva. – Finland, som ursprungligen utgjorde
en lagsaga, delades 1435 i två. En tredje, den
karelska, tillkom i början af 1600-talet. 1776 ökades
lagsagornas antal från tre till fem. Efter Finlands
skilsmässa från Sverige voro lagsagorna först sju och
slutligen sex. – I Norge voro de gamla "lagdömmene"
endast fyra, nämligen Eidsivatings-, Frostatings-,
Gulatings- och Borgartingslagen. (Se vidare de
särskilda art. om dessa tingsföreningar.) Genom
delningar växte emellertid "lagdömmenes" antal
till tolf, men sjönk åter till elfva (Kristian
IV:s lov) och genom Bohus läns afträdande till
tio. Under det att i Sverige lagmansinstitutionen
mycket tidigt förlorade all betydelse för städerna
och lagsagorna derför omfattade endast landsbygd,
ingingo i de norska "lagdömmene" både städer och
landsbygd. Från lagmännens jurisdiktion undantogos
emellertid de fyra stiftsstäderna genom särskilda
reskript under den senare delen af 1600- och början
af 1700-talet. K. H. B.
Lagsagoman. Se Lagman.
Lagstiftande församling, en i dagligt tal ofta nyttjad
benämning på folkrepresentationen såsom allena egande
lagstiftande makten, förekommer första gången i 1791
års franska författning, der folkrepresentationen
under namn af nationalförsamling (assemblée
nationale) förklarades bilda le corps législatif
(lagstiftande kåren) och i överskriften öfver ett
af kapitlen rent ut kallas l’assemblée nationale
législative (lagstiftande nationalförsamlingen). Denna
nationalförsamling, som utöfvade folkets rätt, kunde
ej utan eget medgifvande åtskiljas. Dess karakter står
tillsammans med den grundsats om folksuveräniteten
och statsmakternas delning, som genomgår nämnda
författning. Det heter nämligen der: "Suveräniteten
är en, odelbar, oafhändlig och oupphäflig." Den
tillhör nationen; ingen del af
folket, ej häller någon enskild kan tillegna sig
utöfningen deraf. Folket, från hvilket allena
all samhällsmakt härflyter, kan utöfva denna
endast genom representanter, hvilka enligt 1791
års franska författning äro córps législatif och
konungen. Lagstiftande makten utöfvas af folket genom
denna folkvalda, permanenta nationalförsamling,
med sanktionsrätt, dock ej definitiv, förbehållen
konungen. Verkställande makten tillhör konungen att
under hans myndighet utöfvas af ansvariga ministrar;
domaremakten utöfvas af på kortare tid utaf folket
valda domare. Äfven i 1793 och 1795 års författningar
benämnes representationen le córps législatif, men
i 1799 års författning användes denna benämning
på endast en af representationens afdelningar,
nämligen den, som pröfvade af styrelsen framställda
lagförslag. I 1852 års författning kallades den
folkvalda afdelningen af representationen le
corps législatif (den andra, senaten, utsågs af
regeringen). – När i tysk statsrätt uttrycket das
gesetzgebende körper nyttjas, betecknas dermed
den såväl konung som representation innefattande
myndighet, som utöfvar lagstiftande makten.
H. L. R.
Lagstiftande kåren (Fr. le corps législatif), på
åtskilliga tider namn på hela eller en del af den
franska folkrepresentationen. Se Frankrike, sp. 226
och 232, samt Lagstiftande församling.
Lagstiftande makt, statsmakten såsom
lagstiftande. Statsmaktens verksamhet framställer
sig hufvudsakligen på tre olika sätt, nämligen såsom
lagstiftande, styrande, dömande. Den lagstiftande
makten, hvilken framträder dels såsom konstituerande,
d. v. s. bestämmande författningen, dels såsom
lagstiftande i inskränkt mening, är ett utflöde från
statssuveräniteten och tillika dennas regelbundna
uppenbarelse. All annan statsmakt beror af den
lagstiftande, enär författning och lag begränsa och
ordna alla andra yttringar af statshöghet. Det är
i den konstituerande och lagstiftande verksamheten,
förnämligast den förra, som staten i sin egenskap af
personlig förening, såsom en totalitet af medborgare
eller, hvilket är detsamma, det till stat organiserade
folket, aktivt framträder. I öfrigt förhåller det
sig passivt, i synnerhet i de monarkiska staterna,
hvarest den åt statens dagliga vexlande behof egnade
verksamheten i de öfriga konstitutionella makterna
koncentreras i monarkens suveränitet, eller högsta
maktutöfning. Såsom öfverhufvud handlar monarken dels
omedelbart, dels medelbart genom de myndigheter, som
härleda sig från honom. Först då, när något händer
honom, som gör honom oförmögen att handla, kallas
statssuveräniteten till verksamhet för att såsom
konstituerande församling bestämma om styrelsens
ordnande.
Den grundtanken att vid lagstiftning hela folket är
intresseradt och att folket framställer sig i form
af lagstiftande församling är gammal. Antiken sökte
att samla folket sjelf till omedelbart deltagande i
statsverksamheten och utöfningen af statsmakten. De
brister, af hvilka denna anordning lider, har man
sökt ersätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
