Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - La Grande-Chancel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom den representativa författningen, hvars
grundsats är att statsmaktens utöfning sker medelst
statsrepresentation, hvilken är olika organiserad
alltefter beskaffenheten af den verksamhet, som
skall utöfvas. Till nyare tiders statsrättsteorier
hör den af Montesquieu uppställda, enligt hvilken
de objektivt skilda statsfunktionerna, som enligt
honom äro lagstiftande, verkställande och dömande,
äfven skulle fordra en särskilning af de organ,
hvilka dessa funktioner tillkomma. Olika, af hvarandra
oberoende personer eller korporationer skulle hafva
att utöfva hvar sin funktion. Om hos en och samma
personlighet den lagstiftande och verkställande
makten vore förenade, gåfves ingen frihet. Det
gåfves, enl. Montesquieu, lika litet någon frihet, om
domaremakten icke vore afskild från den lagstiftande
och verkställande makten. Till följd deraf böra dessa
myndigheter vara fördelade på olika personer. Det är
visserligen sant, att den personliga friheten löper
fara, då ett öfvermått af makt är lagdt i en hand
och att genom maktens fördelning på olika händer den
enes makt i förhållande till den andres måste maka
åt sig. Men den afgörande grunden för denna bildning
af särskilda organ för fullgörande af särskilda
bestämda funktioner är dock icke i första rummet den
större garanti för den medborgerliga friheten, som
derigenom erhålles, utan det ändamålsenliga i denna
förgrening af maktutöfningen, i det att för hvarje
funktion bättre sörjes, om för densammas fullgörande
det lämpligaste organ inrättas, än om man anvisar
för samma organ särskilda och sinsemellan olika
funktioner. Teorien om statsmakternas lösryckande från
hvarandra såsom hvar för sig särskilda statsmakter
har varit särdeles egnad att förleda till oriktig
användning af en riktig princip. Den fullständiga
utstyckningen af statsmakten på tre olika makter vore
en upplösning af statsenheten och sönderstyckning af
statskroppen. Staten fordrar nämligen statsmaktens
enhet, hvilken endast efter funktionernas art använder
olika organ med olika slag af myndighet. Detta
innebär dock blott en relativ fördelning af makt,
men icke absolut sönderstyckning i särskilda, af
hvarandra oberoende makter. Vidare får man akta sig
att tro, att en likställighet skulle kunna ega rum
mellan de olika myndigheterna eller makterna. Hvarje
organism fordrar ett förhållande af öfver- eller
underordnande eller samordnande. Så äfven här. Till
följd deraf kunna ej de särskilda statsfunktionerna
såsom sådana ställas såsom hvarandra alldeles lika
och lika betydande. Den lagstiftande makten är ställd
såsom en öfverordnad makt i förhållande till alla
öfriga makter inom statsverksamhetsområdet. Alla
andra statens hufvudfunktioner tillhöra enskilda
organ i motsats till lagstiftningen, som är afsedd
att uttrycka hela det till stat förenade folkets
vilja. Den lagstiftande makten bestämmer stats-
och rättsordningen sjelf och är dess högsta, hela
folket omfattande uttryck. Alla andra makter deremot
utöfvra sina funktioner inom den bestående stats-
och rättsordningen i särskilda konkreta och
vexlande fall. Lagstiftningen ordnar de varaktiga
förhållandena för det hela. De öfriga makterna yttra
sin verksamhet regelmässigt endast i särskilda,
men ej hela folket berörande riktningar. Först
sedan den lagstiftande maktens verkningskrets
är bestämd, kan frågan om de öfriga, flere eller
färre, makternas indelning komma till lösning. Med
hänsyn till dessa förhållanden eger det organ, som
har att utöfva den lagstiftande makten, företrädet
framför alla andra statsorgan. Som detta organ skall
uttrycka hela det till stat förenade folkets vilja,
har samhällsutvecklingen oupphörligen gått ut på
och är ännu sysselsatt med den lagstiftande maktens
ändamålsenliga organisation på det representativa
statsskickets grund. Utöfningen af samhällets
lagstiftande makt fordrar derför en organisation,
som fullständigt representerar hela det till stat
ordnade folket; och så vida som detta skall kunna
blifva en sanning, måste äfven statens öfverhufvud
såsom den högsta och afgörande myndigheten i staten
deri vara inbegripet. Engelska statsrätten har sedan
äldsta tider uttryckt denna grundsats i orden rex
est caput, principium et finis parliamenti (konungen
är parlamentets hufvud, början och slut). De flesta
nyare författningar, som hafva konstitutionelt
monarkisk statsform, tillerkänna denna makt åt
konungen och folkrepresentationen samfäldt. I de
nyare republikanska staterna har med tillämpning af
den falska föreställningen om statsmaktens styckning
i särskilda från hvarandra söndrade makter den
lagstiftande makten blifvit hänvisad uteslutande
till representativa folkförsamlingar, hvarvid
åtminstone formelt ingen andel i lagstiftningen
blifvit inrymd åt regeringen. Dock utöfvar denna
äfven härvid sitt inflytande, såsom i Schweiz
genom det henne tillkommande initiativ samt i
Frankrike och Amerika genom presidentens rätt att
återförvisa lagförslag till ny behandling. I Sverige
och Danmark är lagstiftande makten tillerkänd konung
och riksdag (se Lag). I Norge har visserligen den
demokratiska åsigten fått sitt uttryck i Grundl. §
49, hvilken uttalar såsom grundsats, att folkets
lagstiftande makt utöfvas af stortinget, men i
tillämpningen tillerkännas konungen både initiativ
och sanktionsrätt (jfr Grundlovens §§ 76 och ff.).
H. L. R.
Lagstiftande nationalförsamlingen (Fr. l’assemblée
nationale législative), den franska riksförsamling,
som egde bestånd från d. 1 Okt. 1791 till d. 21
Sept. 1792. Se Frankrike, sp. 223, och Lagstiftande
församling.
Lagstiftning. Se Lag, Lagförklaring, Lagstiftande
makt.
Lagsökning, jur. Borgenär, hvars fordringsanspråk
grundar sig på ett klart, skriftligt fordringsbevis,
kan, enligt stadgandena i 2 kap. utsökningslagen af
d. 10 Aug. 1877, genom ett skyndsammare och enklare
förfarande än en vanlig rättegång förskaffa sig ett
utslag af exekutiv myndighet, genom hvilket gäldenären
förpligtas att betala. Detta förfarande, hvilket
jämväl var upptaget i utsökningsbalken af 1734 års
lag, benämnes "lagsökning". Enligt utsökningslagen
må lagsökning användas endast i fråga om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
