Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lamentabile ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tredje ståndets sida. Det var han och hans
meningsfränder, som en tid gåfvo fart åt de radikala
rörelserna, hvilka de ledde genom de politiska
klubbarna. Men snart undanträngdes han af än
radikalare demagoger, och då öfvertog han ett befäl
i armén. Detta måste han lemna efter händelserna
d. 10 Aug. 1792 och begaf sig då till Tyskland,
der han slog sig ned som handlande i Hamburg. 1799
återvände han till Frankrike och användes af Napoleon
såsom guvernör i Würzburg (1809) och i Santoña
(1812), hvilken stad han (1814) öfverlemnade till
konungen af Spanien, som till belöning derför utnämnde
honom till generallöjtnant. Efter restaurationen
återgick L. för en tid till privatlifvet. 1827
inträdde han i deputeradekammaren, der han alltid
tillhörde det liberala partiet. – 2. Alexandre,
grefve, den föregåendes broder, f. 1760, d. 1829,
tjenade liksom denne i det amerikanska frihetskriget,
tillhörde i Konstituerande nationalförsamlingen det
radikala partiet, öfvertog sedan en officerspost
i nord-armén och sökte jämte Lafayette fly till
Amerika i Aug. 1792, men greps af österrikarna och
insattes liksom sin chef på Olmütz fästning. Efter
lösgifvandet begaf han sig till Hamburg, der han
jämte sin broder idkade grosshandelsrörelse. Han
återvände till Frankrike 1799 och blef under
Napoleons regering prefekt. 1819 invaldes han i
deputeradekammaren, der han slöt sig till de liberale.
J. Fr. N.
La Mettrie [-tri], Julien Offray de, fransk läkare
och filosof, f. 1709 i Saint-Malo, studerade först
teologi vid jansenistskolor och derefter medicin
samt begaf sig 1733 till Leiden för att åtnjuta
den store läkaren Boerhaaves ledning. 1742 blef
L. fransk regementsläkare, men afsattes och hotades
med Bastiljen på grund af några hänsynslösa skrifter
samt tog då (1746) sin tillflykt till Leiden. Två år
senare var äfven hans ställning i Holland ohållbar,
och han flyttade då, på inbjudning af Fredrik II i
Preussen, till Berlin, hvarest han blef föreläsare vid
hofvet och medlem af vetenskapsakademien samt uppbar
en pension. Död 1751. – L. är den förste moderne
skriftställare, som satt materialismen i system. Han
gjorde en tämligen försigtig början dertill i Histoire
naturelle de l’âme (1745; 2:dra uppl. 1748), som
kostade honom hans militärläkaretjenst. Skriften La
politique du médecin Machiavel (1746), ett anfall på
de samtida franska läkarnas skråmässiga okunnighet,
brändes på parlamentets befallning. Komedien La
faculté vengée (1747; omtr. såsom Charlatans
démasqués, 1762) och L’homme-machine (1748,
L: s vigtigaste filosofiska arbete, hvilket
blef offentligen brändt i Leiden) ådrogo honom
förvisning ur Holland. Bland hans i Berlin utgifna
skrifter märkas L’homme-plante (1748), Réflexions
philosophiques sur l’origine des animaux (1750), L’art
de jouir (1751), Vénus métaphysique (1752) m. fl. –
L. var en inbiten ateist och materialist, hvars
originalitet icke låg endast i stilens rörlighet. Med
qvick ironi utdrog han sina slutsatser ur skolastiska
och cartesianska skolbegrepp. Han var en af
dem, som först förkunnade den principiella enheten
i naturorganismernas mångfald. Enligt L. är
menniskoslägtet framgånget ur en fortskridande
blandning af djurarterna. Menniskans företräde består
i hjernans organisation och i den undervisning,
som meddelas henne. Själen är ingenting annat än
det materiella medvetandet, den tänkande delen af
kroppen. I döden förgås äfven själen, allt är ute,
"la farce est jouée". Nödvändigheten allena bär
skulden för alla menniskans handlingar; derför är
det öfverflödigt att hon ångrar sig. Lustkänslan
(gröfre eller finare njutning) är källan till all
lycka och till alla dygder. – L. skadade sig mycket
genom- sin utmanande ton och sitt lofprisande af
vällusten. Han bedömdes strängt och med förakt af
encyklopedisterna, hvilka dock rönte starkt inflytande
af hans tankar. Fredrik II hedrade den lefnadslustige
umgängesvännens minne med en "Éloge" (1752). Efter
att länge hafva varit förkättrad, har L. på senare
tiden rönt erkännande och t. o. m. öfverskattats af
åtskillige forskare. Jfr F. A. Lange, "Geschichte
des materialismus" (2:dra uppl., 1873) och Du
Bois-Reymond, "Lamettrie" (1875).
Lam-gamarna. Se Gamfoglar och Gypaetini.
Lamhet beror på ofullständig eller upphäfd funktion
af rörelseorganen genom sjukdom i musklerna, nerverna
eller centralapparaterna. Se Paralysi och Pares.
F. B.
Lami (riktigare Lami`i, "glänsande"), turkisk
skald, död 1531, var en af de mest lysande
företeelserna inom "sjustjernan", såsom turkarna
eller, noggrannare sagdt, osmanerna kalla sina
sju förnämsta skalder. Under turkiska literaturens
högsta blomstringstid, Suleiman II:s regering, verkade
L. icke blott som öfversättare af persiska mästerverk,
utan skref äfven efter dessa mönster fyra stora
episka dikter: Vamik-u-asra (bearbetad af Hammer;
Wien 1833), Ves-u-Ramin, Absal u-Selman, alla
uppkallade efter hjeltens och hjeltinnans namn,
samt Ferhadname, "Ferhads bok" (bearb. af Hammer;
Stuttg. 1812). Dessutom författade L. en mängd
lyriska, didaktiska och episka skaldestycken,
t. ex. en beskrifning öfver staden Brusa i Mindre
Asien, öfversatt af Pfizmaier (1839). H. A.
Lami, Eugene Louis, fransk genremålare, f. 1800
i Paris, lärjunge af Gros och Vernet, egnade
sig hufvudsakligen åt aqvarellmålningen, men har
äfven arbetat i litografi och målat i olja. L. har
rest i många land och visat stor rikedom på ämnen
jämte mångsidighet i uppfattningen. Han har sålunda
målat historiska stycken, genretaflor, bataljer (i
synnerhet från Krim, der han vistades under kriget)
och scener ur den förnäma verldens lif. Bland hans
arbeten må nämnas Slaget vid Alma (1855), En bal
i Tuilerierna, Den sista autodafén i Madrid, Knox
inför Maria Stuart samt bataljstycken för museum
i Versailles.
Lamia (Lat. Lamia), Grek. mytol., en libysk
konungadotter (enligt vissa sagor dotter af Belos
och Libya), hvilken älskades af Zevs, men hvilken den
svartsjuka Hera beröfvade de barn hon födde honom. I
sin förtviflan deröfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
