Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landbodaler ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och 1833 filos. magister, utnämndes 1835 till
apologist vid Upsala katedralskola, tog 1838
teol. kandidatexamen och förordnades 1839 till
skolrektor i Hudiksvall. 1842 blef han kyrkoherde i
Delsbo pastorat af Upsala stift, 1845 kontraktsprost,
1860 teol. doktor och 1876 biskop i Hernösands
stift. Förutom uppsatser i "Tidskrift för Svenska
kyrkan" (1849, 51) och "Theologisk tidskrift" (1861,
68, 70, 73, 74, 76, 80–81) samt smärre särskildt
utgifna skrifter har L. på det teologiska området
författat Grunddragen till läran om dopet (1855;
2:dra, tillökade, uppl. 1859), Grunddragen till läran
om kyrkan (1856; 2:dra uppl. 1874), Grunddragen till
läran om helgelsen (1861), Grunddragen till läran
om Gud (1865) och Öfversigt af de protestantiska
missionernas uppkomst och närvarande tillstånd
(2 delar, 1871–72). Såväl med pennan som i den
omedelbara utöfningen af sina kyrkliga ämbeten har
L. med kraft ingripit mot sekteriska rörelser. Äfven
för folkundervisningens och nykterhetens främjande
har han varit särskildt verksam. Han var ledamot
af presteståndet vid riksdagarna 1856–58 och
1862–63, tillhörde 1867–68 riksdagens Första kammare
och har bevistat tre kyrkomöten: 1868 såsom ombud
för Upsala stift, 1878 och 1883 såsom sjelfskrifven
ledamot. L., som visat varmt intresse för fornminnens
bevarande och författat en Uppränning till en
grammatik för delsbomålet (1862; 2:dra uppl. 1870),
är ledamot af Nord. Oldskrift-selskabet i Köpenhamn
och sedan 1878 hedersledamot af Vitterhets
hist. o. ant. akademien. 1884 kallades han till
ledamot af Vetenskapsakademien.
Landgångspenningar, sjöv. 1. För sjökadetter, såväl
sjökrigsskolans som extra kadetter, består staten
s. k. landgångspenningar, hvilka omhänderhafvas af
fartygschefen utan redovisningsskyldighet. De beräknas
till 15 öre pr dag för hvarje kadett, så länge
expeditionen varar. – 2. Ett visst öfverenskommet
penningebelopp pr dag, hvilket befälhafvare å seglande
handelsfartyg i främmande hamn får tillgodoräkna
sig såsom ersättning för de utgifter, hvilka han för
fartygets räkning nödgats vidkännas. L. H.
Landhusholdningsselskab, Det kongelige danske,
stiftades 1769 för att befordra landtbrukets och
öfriga näringars utveckling, särskildt genom utdelande
af belöningar såväl för teoretiska arbeten som för
rent praktisk verksamhet. Dess egentlige upphofsman
var K. Martfelt, hvilken äfven blef dess förste
sekreterare (1769–87). Sällskapets förste president
var statsministern J. H. E. Bernstorff, och bland de
senare böra ihågkommas J. K. Drewsen, B. S. Jörgensen
och E. Tesdorpf (sedan 1880). Sällskapet har på många
sätt verkat till landtbrukets fromma, såsom genom
belöningar åt godsegare, som afskaffat fästeväsendet,
samt åt bönder, som visat utmärkt flit och omtanke,
genom utgifvande af skrifter (11 bd, 1776–1817;
"Tidskrift för landökonomi", sedan 1831; flere
läroböcker i agronomi), genom att sätta bonddrängar
i lära hos skickliga landtbrukare, genom att utbilda
mejerskor, genom att sprida nyare landtbruksredskap,
genom reseunderstöd och befordrande af vetenskapliga forskningar
o. s. v. I mera än en riktning har sällskapet gifvit
uppslaget till företag, som staten sedermera tagit om
hand. Så utfördes genom dess försorg meteorologiska
iakttagelser från 1859 till 1873, då staten upprättade
det meteorologiska institutet. Från 1837 understödde
sällskapet en enskild landtbruksskola, tills
landbohöjskolen kom till stånd (1858). Likaledes
främjade det ängsvattningar och skogsplanteringar
i Jylland, innan "Hedeselskabet" stiftades
(1866). Landhusholdningsselskabets verksamhet har
likväl icke blifvit erkänd så, som den förtjenat, och
sällskapet har icke alltid funnit den tillslutning
från landtmännens sida, som man haft rätt att
vänta. Medlemsantalet, som 1770 var 210, steg
1781 till 393, sjönk sedermera 1802 till 204 och
steg åter 1817 till 417; men derefter var det i
jämnt fallande till år 1854, då det icke uppgick
till mera än 64. Sedermera har det tillvuxit samt
utgjorde 446 år 1869 och 912 år 1884. Sällskapets
nu gällande stadgar äro af år 1872. I spetsen
för detsamma stå 3 presidenter och en styrelse af
36 medlemmar, 18 valda af sällskapets ledamöter
och 18 af amtens landboföreningar. Sällskapets
grundfond är omkr. 300,000 kr., dess årliga utgifter
omkr. 55,000 kr. I statsanslag uppbär det 16,000 kr.
E. Ebg.
Landhöjning, geol., en naturföreteelse, som yttrar
sig deruti att det ömsesidiga nivåförhållandet mellan
haf och land småningom förändras, så att inom somliga
delar af jorden landet synes mer och mer höja sig och
vattnet i samma mån falla undan eller minskas. Inom
Skandinavien har en sådan landhöjning, längs
svenska kusten, varit känd och iakttagen redan
sedan förra hälften af 1700-talet. Anders Celsius
(f. 1701, d. 1744) var en bland de förste, som
fäste uppmärksamheten på detta fenomen, hvilket då
ansågs bero af en vattenminskning. Derefter, och
sedan äfven inom andra delar af jorden en dylik
landhöjning iakttagits, gjorde sig den åsigten
gällande, att ifrågavarande förändringar i läge icke
berodde af någon vattenminskning eller sänkning af
hafsytans nivå, utan härrörde från en uppåtgående,
långsam rörelse inom vissa delar af sjelfva den
fasta jordskorpan, således från en verklig höjning
hos landet. Goda skäl för ett sådant antagande synas
också framställa sig vid betraktande af de storartade
omgestaltningar inom jordens yta, som egt rum under
förgångna geologiska tider. Dervid hafva mäktiga
berglager, hvilka ursprungligen bildats i hafvet,
blifvit, genom tryck från sidorna, böjda i ofantliga
veck eller vågor, hvilkas högsta ryggar pressats
upp till flere tusen meters höjd öfver nuvarande
hafsyta. Exempel derpå lemna såväl alptrakterna inom
Schweiz, som jordens öfriga högsta bergskedjor.
Under de senaste årtiondena hafva dock inom
geologien teorier framstälts, hvilka sökt bevisa,
att de långsamma vexlingar i hafvets och landets
höjdförhållanden, som inom norra halfklotet egt
rum under den senaste geologiska perioden, istiden,
icke härrört från någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
