Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landnäbbmus-slägtet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt uppehälle å främmande ort, medför det
jämförelsevis ringa olägenhet för den, som har
förmögenhet eller eljest hvar som hälst kan finna
sin utkomst. I Sverige stadgade Missgerningsbalken
i 1734 års lag landsförvisning för affall från den
rena evangeliska läran, för utspridande af villfarande
lärosats, för utsättande af lögner och falska rykten,
som rörde rikets säkerhet, m. fl. förbrytelser. Dessa
straffbestämmelser gälla ännu till större delen
(dock ej med afseende å affall till främmande lära)
i Finland. I Sverige bortföllo åter alla stadganden
om landsförvisning genom förordningen om den nya
strafflagens införande af år 1864. I Norge anses de
äldre bestämmelserna om detta straff hafva blifvit
upphäfda genom 1842 års kriminallag. I Danmark
afskaffades landsförvisningsstraffet år 1827. – Under
landsförvisning i vidsträckt bemärkelse faller äfven
den utvisning ur landet, som förekommer med afseende
å främmande undersåtar. Denna är dock i allmänhet ej
att betrakta såsom något egentligt straff, äfven
om anledningen till utvisningen är en begången
förbrytelse. Rätt att besluta om en sådan utvisning
tillkommer, der ej annorlunda särskildt är bestämdt,
regeringen i det land, der personen uppehåller sig. I
Danmark stadgar strafflagen, att utländingar,
som begått brott, under vissa förhållanden,
ovilkorligen eller efter domstols pröfning, skola
dömas att efter utståndet straff förvisas ur riket.
J. H-r.
Landshjelp, kamer., den allmänna bevillning,
som rikets ständer vid 1719 och 1720 års
riksdagar åtogo sig till betalande af den in-
och utländska statsskuld, hvilken Karl XII
åsamkat Sverige. Liqvidationen uppdrogs åt ett
nytt, från den öfriga statsförvaltningen skildt
och af regeringen oberoende ämbetsverk: Rikets
ständers kontor (nuvarande Riksgäldskontoret).
Kbg.
Landshut. 1. Hufvudstad i bajerska regeringsområdet
Niederbajern, vid Isar och jernvägen mellan München
och Regensburg. 17,225 innev. (1880). Staden har flere
intressanta kyrkobyggnader, bl. a. S:t Martinskyrkan
(från 1400-talet) med ett 141 m. högt torn, ett
kungligt slott samt en gammal borg, Trausnitz, som
fordom var residens för hertigarna af Nederbajern
och nyligen till en del restaurerats. 1800 flyttades
universitetet i Ingolstadt till L., men förlades
1826 till München. Industrien är icke betydande
och omfattar hufvudsakligen öltillverkning. Näst
München har L. den största spanmålsmarknad
i Syd-Tyskland. – 2. (Landeshut) Stad i
preussiska regeringsområdet Liegnitz (Schlesien),
vid Bober och foten af Riesengebirge. 6,697
innev. (1880). Textilindustri. Staden har varit
skådeplats för flere strider. Den 23 Maj 1745
besegrade en preussisk truppstyrka under general
Winterfeld vid L. en österrikisk afdelning under
general Nadasdy. Den 22 Dec. 1757 sprängde general
Fouqué der en del af den österrikiska armé, som drog
sig tillbaka efter nederlaget vid Leuthen, och d. 23
Juni 1760 blef samme Fouqué vid L. öfverfallen och
slagen af en mycket öfverlägsen österrikisk truppstyrka under
fältmarskalk Laudon. 2. C. O. N.
Landshöfding. 1. Officiel benämning på
den förtroendeämbetsman, som i egenskap af
länsstyrelsens chef utöfvar konungens myndighet
inom ett län med undantag allenast för den dömande
makten samt allt militärbefäl. Inom länsstyrelsen
har landshöfdingen beslutanderätt i alla frågor,
som af K. M:ts befallningshafvande i sista instans
afgöras; dock skall han alltid förut inhemta
vederbörande föredragandes (landssekreterares eller
landskamrerares) åsigt, och denne eger att till
protokollet anteckna afvikande mening. Landshöfding
utnämnes på föredragning af chefen för
Civildepartementet. Jfr Befallningshafvande,
Landshöfdingelöneregleringsfonden och
Landshöfdingeämbete. – 2. (Landshövding.) Sedan 1871
benämning på Islands högste ämbetsman, hvilken enligt
1874 års författning har en vidsträckt myndighet
beträffande öns inre angelägenheter.
1. J. H. 2. E. Ebg.
Landshöfdingeackordsamorteringsfonden. Se
Ackordsamorteringsfond 2.
Landshöfdingelöneregleringsfonden, förvaltn., leder
sin uppkomst från 1828–30 års riksdag, då rikets
ständer medgåfvo, att en jämkning af landshöfdingarnas
löner skulle få vidtagas "med begagnande af de för
landshöfdingarna på stat då uppförda anslag utan
vidare utgift för statsverket". För regleringens
genomförande och medlens förvaltning inrättades
denna fond, som handhades af Statskontoret enligt
de föreskrifter K. M:t utfärdade. Efter derom af
regeringen framlagd proposition beslöt 1884 års
riksdag, att fonden skulle vid 1885 års ingång till
statsverket indragas, emot det att landshöfdingarna,
jämte bibehållen rätt till bostad i länsresidensen och
rätt att begagna de till dem hörande trädgårdar och
parkanläggningar, skulle erhålla lön å riksstat till
belopp af 13,000 kr., med undantag af landshöfdingen
i Göteborgs och Bohus län (17,000 kr.) och
landshöfdingen i Malmöhus län (15,500 kr.). Derjämte
beviljades åt landshöfdingarna dels rätt till
statspension (6,000 kr.) vid 65 lefnadsår och minst
35 tjensteår, deraf minst 10 år såsom landshöfding,
dels ersättning enligt gällande resereglemente
vid resor för de årliga beväringsmönstringarna.
Kbg.
Landshöfdingeämbete är den benämning, under hvilken
vid landshöfdingevakans samt vid landshöfdings
frånvaro eller laga förfall länsstyrelsen
utöfvas af landssekreteraren och landskamreraren
gemensamt. Med undantag för tjensters tillsättning
må landshöfdingeämbetet handlägga samtliga till
K. M:ts befallningshafvande hörande ärenden. För
åtgärder och beslut, om hvilka landssekreteraren
och landskamreraren enats, bära de gemensam
ansvarighet. Vid skiljaktiga meningar dem emellan
gäller föredragandens åsigt, och han är för
densamma ensam ansvarig, derest den andre låtit
till protokollet anteckna sin afvikande mening.
J. H.
Land skall med lag byggas, konung Karl XV:s
valspråk. Uttrycket återfinnes i några af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
