Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landskapsmålning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antagen plan, en till närmare pröfning föreslagen
form för ett norskt riksspråk". Tanken på ett
sådant språk var redan tidigare framkastad
af P. A. Munch. Under inflytande af dels den
nyvaknade nationalitetskänslan och dess sträfvan att
sammanknyta nutiden med en ärorik forntid, dels den
historiska riktningen af den tidens språkvetenskap,
som värderade endast det gamla och ej hyste någon
aktning eller något intresse för språkets nyare
utveckling, upptog Aasen vid byggnaden af detta nya
språk företrädesvis de äldsta tillgängliga formerna,
utan hänsyn till deras allmännare eller sällsyntare
förekomst i folkmålen. Alltefter målens större
eller mindre ålderdomlighet skilde man emellan (mera
eller mindre) "fullkomliga" mål, ofta undangömda i
aflägsna fjällbygder, och "förvanskade" mål med nyare
utveckling i mera odlade bygder. Enär de vestnorska
målen stå närmare fornspråket eller isländskan
(Island fick hufvudparten af sina bebyggare från
Vest-Norge) och Aasen sjelf var bördig från Söndmöre
(i Vest-Norge), blef "landsmålet" företrädesvis
vest-norskt. Men det innehåller också ljud- och
böjningsformer, som ej finnas i något lefvande
mål, t. ex. korn, horn i st. f. honn, hodn o. d.,
tid för ti, ord för or, annat, huset, kastade, kastat i st. f. anna, huse, kasta. Landsmålet
blef på detta sätt en ögonfägnad för den tidens
historiker och filologer, men föga skickadt för
det praktiska lifvet, ett språk på papperet. Som
teoretisk enhet i en grammatik eller en ordbok
eller t. o. m. i en ordspråkssamling, såsom detta
normalmål af sin upphofsman användes, kunde det vara
på sin plats, men som verkligt språk har det ingen
annan betydelse än att för en tid vara märke och
samlingspunkt för en berättigad sträfvan att bringa
folkmålen till heders och höja allmogens andliga
odling. Emellertid har landsmålet en ej obetydlig
tryckt literatur. Dennas förnämsta författare
äro Ivar Aasen ("Symra. Tvo tylfter med visor og
rim" samt sångspelet "Ervingen"), A. O. Vinje
("Ferdaminni fraa sumaren 1860" och "Storegut"
samt tidningen "Dölen" fr. o. m. 1858; "A. O. Vinjes
skrifter i utval", 1882 ff.), Kristofer Janson ("Fraa
bygdom", "Hang og ho", "Torgrim", "Den bergtekne",
"Sigurd Bresteson" m. fl.) och Arne Garborg ("Ein
fritenkjar", "Bondestudentar", "Forteljingår og
sogur"). Aasen har dock skrifvit sina vetenskapliga
arbeten på dansk-norska. Vinjes mål skilde sig ej
obetydligt från Aasens; Janson har skrifvit sin
sista bok ("Vore bedsteforældre") på dansk-norska
och nu flyttat till Amerika. Andra författare på
"landsmål" äro John Lie ("Hugaljo", "Aarolilja"
på vers), J. Telnes ("Sterkenils", "Guro Heddelid"
samt "Kvæe" tills. med Sigurd Telnes), O. Vik
("Björn Berge"). För öfrigt finnes en del psalmer,
skolböcker i historia, geografi och naturlära,
katekes och biblisk historia, öfversättningar af
Sturlasons konungasagor, Schillers "Wilhelm Tell",
Chamissos "Peter Schlemihl", Molières "Tartuffe",
Thomas a Kempis samt delar af Nya testamentet (Markus’
och Lukas’ evangelium samt Romarebrefvet, utgifna
med statsunderstöd). Utom
Jansons och Garborgs äro nästan alla dessa
skrifter utgifna af "Det norske samlag", som 1883
räknade 765 betalande medlemmar. Äfven tidningar
hafva utgifvits på landsmål: "Dölen" (af Vinje),
"Ferdamannen" (af H. Krohn), "Fraa by og bygd" (af
"Vestmannalaget") samt fr. o. m. 1877 "Fedraheimen",
ett litet veckoblad med utpräglad vensterhållning. På
30 år har landsmålet dock ej vunnit mera utbredning,
än att statsanslag behöfves för en Norges historia på
landsmål, t. o. m. för en ABC-bok, och alla större
politiska tidningar, äfven de mest demokratiska,
utgifvas på dansk-norska. Det "rätta" landsmålet
talas af ingen. Försvaret för detsamma är fullt af
begreppsförvirring, tomma ord och okunnighet om de
verkliga förhållandena. Opposition mot det "höglärda"
landsmålet har icke häller saknats. Vinje blandade
in Telemål. På 1860-talet yrkade Fjörtoft (med
"Andvaki" och "Fram") på närmande till det talade
språket. H. E. Berner och Chr. Bruun ("To foredrag
om maalsagen") yrka på nationel och folklig bildning
samt på norskt språk, men ej specielt på "landsmålet",
och den förre föreslog på "målsmansmötet" i Dec. 1883
landsmålets ombildning till större likhet med de
allmännast utbredda folkmålen och sammanjämkning
af språket i stad och på land. Landsmålet är för
fornartadt, för svårt att lära sig; det norska
språk, till hvilket man sträfvar, måste duga både
för stad och land och ej blott för vestlandet
(d. v. s. 1/4 af befolkningen). Det norska språket
blir synbarligen icke något annat än det, på hvilket
Asbjörnsen, Björnson och Ibsen skrifvit och skrifva,
naturligen med en fortskridande rörelse i riktning åt
folkmålen och det verkliga talspråket. En mellanform
(med inblandning af nordanfjällska beståndsdelar)
mellan detta språk (dansk-norskan) och det
aasenska landsmålet är den höyemska målformen,
som återfinnes i "Norsk maallære" af I. Höyem och
några af samme författare utgifna småskrifter. Det
höyemska landsmålet förkättras argt af de ortodoxe
"målsträfvarna". Dock tillåta de sig sjelfva redan
några afvikelser från Aasen (brukad för brukade
och plur. lika med sing. i verbet). Det rätta
landsmålets regler och ordförråd finnas i Aasens
arbeten "Norsk grammatik" (1864) och "Norsk ordbog
med dansk förklaring" (1873), kortare i ett par små
språkläror af Nygaard och Hægstad. Jfr Garborg,
"Den ny-norske sprog- og nationalitetsbevsegelse"
(1877), J. Storm, "Det norske maalstræv
(i "Nord. tidskr.", 1878) och J. A. Lundell,
"Norskt språk" (i "Nord. tidskr.", 1882). – I och
med landsmålsföreningarnas (se d. o.) stiftande
infördes namnet "landsmål" från Norge äfven i svenskt
språk, men i betydelsen af allmogemål eller dialekt
("bygdemål"). Lll.
Landsmålsalfabetet är det vanliga namnet på den
ljudbeteckning, som brukas i de flesta nyare arbeten
rörande svenska folkmål. Före landsmålsalfabetets
uppkomst skaffade sig den, som undersökte ett mål, på
egen hand tecken för de språkljud i målet, hvilka ej
i det vanliga latinska alfabetet egde sådana. Hvarje
afhandling företedde alltså sin egen ljudbeteckning;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
