Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landsmålsalfabetet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likasom stadsrätt tillämpades jämväl på prestfamiljer å
landet. Städerna hafva i allmänhet ännu bibehållit
sin särskildt organiserade jurisdiktion och
förvaltning. Endast undantagsvis sakna städer,
såsom Borgholm och Haparanda, egen jurisdiktion
och ingå i den omgifvande domsagan, "lyda
under landsrätt". Härmed äro de dock ej i alla
afseenden likställda med landsbygden. Hvad
deremot angår de gamla olikheterna mellan
lands- och stadsrätten med hänsyn till vissa
civila rättsförhållanden, äro dessa numera till
största delen undanröjda ur vår lagstiftning.
K. H. B.
Landssekreterare. Se Landshöfdingeämbete
och Landskansli.
Landsstaten, kollektiv benämning för alla de
ämbets- och tjenstemän, hvilka handhafva den
civila förvaltningen i Sveriges särskilda län. Till
landsstaten räknas utom länsstyrelsernas chefer
och tjenstemän (landshöfdingar, landssekreterare,
landskamrerare, landträntmästare, länsnotarier,
länsbokhållare, landskanslister och landskontorister)
jämväl kronofogdar, häradsskrifvare och kronolänsmän.
J. H.
Landstad, Magnus Brostrup, norsk skald
och prest, föddes d. 7 Okt. 1802 på Måsö
prestgård i Vestfinmarken, blef student 1822,
tog teologisk ämbetsexamen 1827 och blef året derpå
"residerende kapellan" (komminister) i Gausdal i
Gudbrandsdalen. 1834 utnämndes han till "sogneprest"
(kyrkoherde) i Hviteseid i Telemarken, innehade
sedermera flere andra pastorat (slutligen Sandeherred,
i närheten af Sandefjord), men tog, till följd
af försvagad helsa, afsked 1877 och bosatte sig
i Kristiania, der han dog d. 9 Okt. 1880. Under
det L. var prest i Telemarken, samlade han och
utgaf Norske folkeviser (1852). År 1852 fick han
i uppdrag att utarbeta en psalmbok för den norska
kyrkan. Frukten af detta arbete blef hans i de
flesta norska församlingar antagna "Kirkesalmbog",
som utkom 1869. Bland hans öfriga skrifter märkas:
dikten Neslands kirke (1852), Sange og digte
(1878) och Gamle sagn om hjartdölerne (1880).
O. A. Ö.
Landstigningskanon, en mindre kanon, som vid
landstigningar medtages i land och drages af
manskapet. Den svenska flottans landstigningskanoner
äro af 7 cm. kaliber och väga 250 kg.
L. H.
Landsting. 1. I det äldsta svenska samhället utgjorde
landen, landskapen, de egentliga rättsliga enheterna,
hvilka blott i den gemensamme konungen och i gemensam
gudsdyrkan hade en föreningspunkt. Landskapet
hade sin egen lag. För stiftande af lag, för
skipande af rätt och för afgörande af gemensamma
hushållsangelägenheter samlades hela landskapets
frie män till ting, landsting, hvilka enligt Magnus
Erikssons landslag skulle hållas fyra gånger om året
på bestämda tider. Dessa leddes af lagmannen. Sedan
genom 1413 års stadga påbjudits, att i hvarje landskap
årligen två räfsteting (se d. o.) skulle hållas, då
af konungen förordnade domare (bland dem lagmannen)
skulle döma konungens dom, hvaremot andra lagmansting
skulle upphöra, så började landstingen att beteckna
konungens räfsteting (raefst l. landsþing), som
enligt Kristofers landslag skulle i hvarje lagsaga
hållas en gång om året af konungen eller, då han
var hindrad, af biskopen och lagmannen samt andra
dertill förordnade män. Deremot kallades de ting, som
lagmannen höll i lagsagans skilda härad, lagmansting
(se d. o.). Gemensamma s. k. landsting fortforo dock
att hållas i vissa provinser, såsom Värmland, Nerike
och de norra landskapen. Dessa ting stodo vanligen i
samband med större marknader. Landstingets betydelse
såsom rättskipningsorgan aftog emellertid snart och
utplånades fullkomligt genom hofrättens stiftande
(1614). Äfven landskapsmenighetens rätt att deltaga
i lagstiftning och beskattning förlorade från början
af nyare tiden mer och mer sin betydelse, ehuru
lagen erkände den ända till 1719. Likasom riksdagen i
dessa afseenden ärfde landskapsmenigheternas rätt, så
öfvertogo konungen och hans ämbetsmän deras befattning
med förvaltningsangelägenheter. Sjelfstyrelsen
i landskapen dog ut. Nya områden för kunglig
förvaltning bildades: länen. Af de gamla landstingen
fanns endast namnet qvar. De sammankomster, som
konungens landshöfding en och annan gång höll med
vissa af sitt läns innevånare för att höra dem rörande
kamerala, administrativa och någon gång judiciella
angelägenheter, kallades nämligen landsting, men de
saknade en laglig organisation. Äfven dessa landsting
upphörde emellertid snart, om man undantager de norra
länen, der de bibehöllo sig tämligen länge, t. ex. i
Dalarna, der landsting hölls under upproret 1743,
i Gestrikland och Helsingland, der sådana förekommo
till början af detta århundrade, samt i Jämtland, der
det sista hölls 1857. – Då efter 1809 tankarna med
allvar riktades på kommunalväsendets pånyttfödande,
väcktes äfven fråga om länens organiserande till
större kommunala samfund. Förhandlingarna derom,
som började redan vid 1828–30 års riksdag, ledde
slutligen till inrättandet af våra nuvarande
landsting, hvilket skedde genom k. förordningen om
landsting d. 21 Mars 1862 (jfr Kommunallagar). Bland
gällande författningar, som för öfrigt äro af
betydelse med afseende å landstingen, må här nämnas:
stadgan ang. skjutsväsendet d. 31 Maj 1878,
förordningen ang. vilkoren för försäljning af bränvin
m. m. d. 24 Aug. 1877 samt kungörelserna ang. allmän
sjukvårdsafgift d. 26 Aug. 1873 och d. 1 Juni 1883. –
Inrättningar, som motsvara de svenska landstingen,
finnas både i Norge och i Danmark och benämnas i
det förra landet amtsformandskab och i det senare
amtsråd (jfr Amt). Äfven i Finland står frågan om
införande af en kommunal representation för länen
f. n. på dagordningen.
Landstingsområdet sammanfaller enligt regeln med
länet (se d. o.). Af ett län kunna dock två eller
flere landstingskommuner bildas, om läge eller andra
skiljaktiga förhållanden göra, att ett gemensamt
landsting ej kan anses medföra de med inrättningen
åsyftade fördelar. På grund af landstingets nära
förbindelse med länets styrelse kunna emellertid
aldrig delar af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
