Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Langer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ridderlig och tapper krigare. Han icke blott
försvarade med framgång sitt rike mot frankernas
och bysantinernas förenade angrepp, utan utvidgade
äfven betydligt dess gränser. Han eröfrade hela
Samnium och gaf det såsom hertigdöme i förläning
åt Zotto, som sålunda blef den förste hertigen af
Benevent (589). Efter Autaris död (590) beslöto
langobarderna att taga den till konung, som hans
enka, den bajerska prinsessan Teodolinda, utsåge till
sin gemål. Hennes val föll på den tappre hertigen af
Turin, Agilulf (590–615), som ytterligare utvidgade
rikets gränser. Agilulf skall hafva öfvergått till
den katolska bekännelsen, hvilken genom Teodolindas
nit, som stärktes af påfven Gregorius den store
(590–604), vann utbredning bland de vid invandringen
i Italien till större delen arianske och endels
hedniske langobarderna. Måhända var Teodolindas son
Adoalds nit för katolska läran en af orsakerna till
hans fall, efter en tioårig regering (615–625). Det
var troligen genom äktenskap med Adoalds syster
Gundiberga, som först Ariold (625–636) och sedan
Rotari (636–652) erhöllo kronan. Den senare utvidgade
genom eröfringar rikets gränser, förnämligast i
Venezien, och vann namnkunnighet äfven derigenom
att han i det s. k. edictum Rotharis af år 644
lät samla, ordna och uppteckna de langobardiska
rättssedvänjorna. Med konung Aribert I (653–661),
en brorson till drottning Teodolinda, besteg en
yngre gren af de bajerske agilolfingernas ätt
den langobardiska tronen, hvilken den med ett
kort afbrott innehade till 712. Under denna ätts
regering blef den katolska tron allmänt antagen af
langobarderna. Aribert delade riket mellan sina båda
söner Bertarid, som fick östra delen (Austrasien),
med Milano till hufvudstad, och Gundibert, som
erhöll vestra delen (Neustrien), med Pavia till
residens. Oenighet mellan bröderna medförde inom
kort bådas fall, och Grimoald, hertig af Benevent,
som mördat Gundibert, inkräktade konungadömet
(662–671). Han besegrade kejsar Konstans II, som 663
landstigit i södra Italien, slog frankerna utanför
Asti (i nordvestra Italien), skrämde avarerna, som
öfversvämmat hertigdömet Friuli, genom en list till
återtåg och dref bort de i samma hertigdöme infallne
kärntiske slaverna. Äfven såsom lagstiftare gjorde
Grimoald sig känd, i det han ökade "edictum Rotharis"
med flere tillägg. Grimoalds son, Garibald,
störtades af den återkommande Bertarid (671–688), som
efterträddes af sin son Chunibert. Tiden efter dennes
död (700) fylles af tronstridigheter mellan Gundiberts
och Bertarids ättlingar. Gundiberts sonson Aribert II
(701–712) var den siste konungen af agilolfingiska
ätten. Han störtades af den förre riksförmyndaren
Ausbrand, som i stället hyllades såsom konung, men
afled s. å. Hans son Liutbrands regering (712–744)
bildar i flere afseenden epok i langobardernas
historia. Langobarderna begagnade sig af den mellan
östromerske kejsaren och påfven 726 upplågande
"bildstriden", som fyllde Italien med oro, för att
söka lägga hela italienska halfön under sitt välde.
De eröfrade staden Narni vid Tibern (v. om Rom),
slöto sig till påfven Gregorius II och intogo en
mängd orter, som dittills hört till de östromerska
besittningarna i Italien (det s. k. Exarkatet
m. m.). Men sedermera (729) förband sig Liutbrand
med den östromerske ståthållaren (exarken) Eutychius
att underkufva de så godt som oberoende hertigarna
af Spoleto och Benevent (som i synnerhet understödt
påfven mot kejsaren) och att för kejsarens räkning
bemäktiga sig Rom. Redan hade Liutbrand förmått
de båda hertigarna till underkastelse och stod
med sin här utanför Rom, då påfven infann sig hos
honom och genom sin vältalighet förmådde omvända
hans sinne. Men under Gregorius II:s efterträdare,
Gregorius III (731–741), uppkom ny oenighet mellan
den langobardiske konungen och påfvestolen. Då
romarna vägrade utlemna den af Liutbrand afsatte
hertig Trasamund af Spoleto, intog konungen fyra
orter inom hertigdömet Roms gränser (740). Emellertid
lyckades det kort derpå Trasamund att med romarnas
bistånd återtaga hertigdömet Spoleto. Enigheten mellan
påfven och Trasamund blef dock ej långvarig. Samtidigt
erfor påfven, att Liutbrand rustade sig till nytt
härnadståg mot Rom. I denna nöd anropade påfven i
ett bref, som ännu finnes i behåll, den frankiske
rikshofmästaren Karl Martel om hjelp. Men Karl
Martel var då för mycket sysselsatt på annat håll
för att genast lyssna till uppmaningen. Medan dessa
underhandlingar pågingo, dog Karl (d. 21 Okt. 741)
och kort derpå (Nov. s. å.) påfven Gregorius III, som
efterträddes af Zacharias (741–752). Emellertid intog
Liutbrand Spoleto och afsatte Trasamund. Zacharias
skyndade att sända Liutbrand sin lyckönskan. Bevekt
af påfvens föreställningar och väl äfven för att
undandraga Trasamund hans vidare bistånd, återlemnade
konungen sedermera de fyra eröfrade städerna och
andra den heliga stolens patrimonier, som blifvit
den afhända. Liutbrand, en af langobardernas
kraftfullaste konungar och derjämte känd såsom
lagstiftare genom vigtiga tillägg till "edictum
Rotharis", efterträddes 744 af sin brorson Hildebrand,
som dock s. å. störtades från tronen, hvilken intogs
af hertig Ratchis af Friuli (744–749). Denne slöt
genom påfven Zacharias’ medling en 20-årig fred
med östromerske kejsaren och lät 749 viga sig till
munk. Men striden bröt ut på nytt under hans broder
och efterträdare Aistulf (749–756). År 750 eller
752 eröfrade han Exarkatets hufvudstad, Ravenna,
och Pentapolis samt hotade Rom. Påfven Stefan III
(752–757) lyckades dock utverka löftet om ett
40-årigt stillestånd (Juni 752). Men redan fyra
månader derefter började Aistulf nya fientligheter,
i det han, måhända på grund af några tvetydiga löften
af påfven vid stilleståndets ingående, fordrade,
att staden Rom och dess underlydande orter skulle
erkänna hans öfverherskap och att en årlig skatt af
en solidus för hvarje romare skulle utgöras till
honom. Förgäfves affärdade såväl påfven som den
bysantinske kejsaren sändebud till Aistulf för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
