Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Langer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förmå honom afstå från sina anspråk samt återlemna
Ravenna och Pentapolis. Den uppretade konungen,
"rytande som ett lejon", hotade att med svärd
nedgöra alla romare, som icke underkastade sig
honom. Lika fruktlösa voro påfvens uppmaningar
till kejsaren att, såsom han ofta lofvat, med
en här komma öfver till Italien för att skydda
Rom och "hela den italienska provinsen" mot den
langobardiske konungen. Stefan III beslöt då att
följa sina företrädares exempel: Pipin den lille,
Karl Martels son, som kort förut med påfvens
bifall tillskansat sig konungadömet öfver frankerna
(752), anropades i hemlighet om hjelp. Sedermera
(d. 14 Okt. 753) lemnade påfven Rom, ledsagad af
ett lysande följe, för att efter öfverenskommelse
med Pipin begifva sig till Frankrike och derifrån
följa denne till Italien. Stefan tog vägen öfver
Pavia, der han, ehuru förgäfves, sökte i godo förmå
Aistulf att återlemna de eröfrade orterna. 755 inföll
Pipin, åtföljd af påfven, uti Italien. Frankernas
förtrupper framträngde öfver Mont Cenis och slogo
den langobardiska här, som under Aistulfs eget befäl
vid Susa sökte stänga dem vägen. Med öfverlefvorna
af sin här kastade Aistulf sig in i Pavia, der han
kort derefter belägrades af Pipin. Genom påfvens
medling kom nu en förlikning till stånd, i kraft af
hvilken Aistulf och de langobardiske stormännen med
"fruktansvärd ed" förbundo sig att återlemna Ravenna
och öfriga af Aistulf eröfrade orter, hvilka Pipin
med eröfrarens rätt skänkte S:t Peters stol, i trots
af den bysantinske kejsarens häfdade anspråk på dessa
områden. Af dessa sins emellan stridiga anspråk sökte
Aistulf draga fördel. Han dröjde med de ifrågavarande
områdenas utlemnande; och sedan den frankiska hären
återvändt hem, besatte han (Jan. 756) alppassen
och ryckte hastigt mot Rom, som han belägrade i tre
månader. Stefan III uppmanade enträget Pipin att å nyo
komma till undsättning. Slutligen aflät han ett bref,
affattadt, såsom det sjelf uttryckligen försäkrade,
af apostelen Petrus’ egen hand och i hans namn samt
stäldt till Pipin och hela det frankiska folket, som
med löften om timliga och eviga belöningar uppmanades
att komma den heliga stolen till hjelp. Frankerna
kommo och inneslöto Aistulf i Pavia. Han måste
förnya det förra fördraget samt tillika åt Pipin
och frankerna utlemna tredjedelen af den i Pavia
förvarade kungliga skatten. Efter Aistulfs kort derpå
timade död, upphöjdes på tronen, utan tvifvel genom
langobardernas val, hertig Desiderius af Tuscien
(756–774), hvilken hade varit Aistulfs "marpahis"
(stallare). Denne fick visserligen en medtäflare om
tronen i den förre konungen Ratchis, som lemnade sitt
kloster för att åter antaga kronan. Men med påfvens
understöd lyckades Desiderius snart att blifva honom
qvitt, mot löfte att till den heliga stolen utlemna
de städer och besittningar, till hvilka påfven ansåg
sig hafva rätt. Den östromerske kejsaren vidhöll dock
sina anspråk. Såväl Stefan III som hans efterträdare,
Paulus (757–767), besvuro den rättrogne frankiske
konungen att beskydda påfvestolen mot den
"kätterske kejsaren". Också behöfdes hans bistånd mot
langobarderna, ty Desiderius dröjde med utlemnandet
af de påfvestolen tillförsäkrade besittningarna och
inföll (758) i Pentapolis, härjande och brännande
de på grund af Pipins donation påfvestolen
tillhöriga områdena derstädes. Tillika inledde
han underhandlingar om ett förbund med kejsaren för
återeröfring af Ravenna och Exarkatet samt intagandet
af Otranto. Kort derefter nödgade han påfven till
betydliga eftergifter, men i ett fördrag, som han
760 måste ingå med Pipins sändebud, förband han sig
att till påfvestolen utlemna alla de patrimonier,
platser och områden, på hvilka den gjorde anspråk. Men
Desiderius uppfyllde ej sina förbindelser, och de fyra
omtvistade städerna (Bologna, Imola, Ancona och Osimo)
förblefvo alltjämt i hans våld. I de omstörtningar,
som efter påfven Paulus’ död (d. 28 Juni 767) uppstodo
i Rom, hade Desiderius sitt finger med. Han tyckes i
hemlighet hafva understödt de missnöjde, som, under
ledning af primicerius Kristofer, secundicerius
Sergius och en langobardisk presbyter, Valdibert,
och med hjelp af langobardiska trupper, störtade den
på påfvestolen uppsatte Konstantius. Ja Valdibert
lät, Kristofer och Sergius oåtsporda, utropa en
det langobardiska intresset tillgifven man till
påfve. Men Kristofer tvang denne draga sig tillbaka
och samlade de verldslige store och hela det romerska
folket till påfveval, hvarvid Stefan IV (768–772)
blef utsedd. Valdibert marterades till döds. Ej
långt efter dessa tilldragelser tillskansade sig en
viss Michaelius med tillhjelp af en langobardisk
här ärkebiskopsämbetet i Ravenna, men han blef
af Ravennas folk i bojor sänd till påfven. Till
dessa motgångar för Desiderius’ politik kom att
påfven, på Kristofers och Sergius’ inrådan, åter
sökte de frankiske konungarna Karls och Karlmans
stöd för sina anspråk gent emot den langobardiske
konungen. Detta uppretade honom i synnerhet mot
Kristofer och Sergius. Genom att besticka den påflige
kammarherren Paulus Afiarta sökte han bringa desse
om lifvet, och i spetsen för en langobardisk här
infann han sig 769 plötsligt vid S:t Peters
grafkapell utanför Rom – för att bedja. Han förmådde hos
påfven, som infunnit sig i kapellet, väcka misstankar
att hans (påfvens) lif varit utsatt för stämplingar
från deras sida, hvadan denne undandrog dem sitt
stöd. Det blef då lätt för Afiarta att, understödd
af langobardiska krigare, störta dessa det frankiska
partiets koryféer i Rom. Hvad som drifvit påfven till
hans tvetydiga uppträdande vid denna katastrof var
väl bl. a. Desiderius’ rundliga löften rörande "S:t
Peters rättigheter" (d. v. s. påfvestolens anspråk på
de då ännu icke erhållna områdena). Desiderius visade
dock intet allvar att uppfylla sina förbindelser;
först oenighet mellan de frankiske konungarna Karl
och Karlman, sedermera Karls giftermål med Desiderius’
dotter Desiderata (antagl. i början af 771) hindrade,
att påfvens ifriga böner om hjelp hörsammades af
frankerna. Men snart blef förhållandet spändt mellan
Karl och Desiderius. Den förre försköt Desiderata,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
