- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
737-738

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Langobarder ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och den senare tog i sitt skydd den (i Dec. 771)
aflidne Karlmans enka och från tronen bortträngda
söner. Desiderius skyndade också att försäkra
Stefans efterträdare, Hadrianus I (772–795), om sin
afsigt att uppfylla sina löften till påfvestolen,
men bemäktigade sig samtidigt Faventia, Ferrara och
Comacchio samt belägrade Ravenna. Då påfven vägrade
att infinna sig hos Desiderius, lofvade Afiarta att
föra Hadrianus till honom, i nödfall med fjettrade
fötter; men Afiarta greps, på påfvens begäran,
på återvägen från Desiderius, fördes till Ravenna
och blef der dödad. Desiderius fortsatte med sina
fientligheter, intog Sinigaglia. Montefeltre, Urbino
m. fl. områden och ryckte med en här mot Rom. Påfven
hade under tiden skickat bud om hjelp till Karl den
store och hotade med bannlysning hvarje langobard,
som beträdde romerska området. Karl inryckte 773
i Italien, eröfrade 774 Pavia, der Desiderius
föll i hans händer (Desiderius dog i fångenskap i
Frankrike), och införlifvade langobardiska riket med
sitt välde. Hertigarna i Benevent lyckades dock ända
till 808 försvara sitt oberoende. Under belägringen af
Pavia infann Karl sig (påsken 774) i Rom samt förnyade
och tillökade Pipins donation till "S:t Peter",
hvarigenom den s. k. Kyrkostaten grundades. Äktheten
af det gåfvobref, på hvilket påfvarna sedermera
stödde sina anspråk, har dock blifvit betviflad,
och antagligen är det interpoleradt.

Det langobardiska rikets författning och kyrkliga
förhållanden
. I spetsen för den langobardiska
staten stod en konung, med undantag af den korta
tiden 575–585 (se ofvan). Faktiskt var kronan
ärftlig; men flere omständigheter antyda, att riket
dock rättsenligt var ett valrike, ehuru man vid
valet följde arfsrättens grundsatser. Sannolikt
utöfvades valrätten i det langobardiska folkets
namn af hertigarna och andra stormän. Konungen hade
öfverbefäl öfver hären, högsta civila myndighet och
högsta domsrätt. Han omgafs på vanligt germanskt
sätt af en hird af handgångne män (gasindi), bland
hvilkas dignitärer omtalas en kunglig schildporo
(vapendragare), en marpahis (stallare), en vestiarius
(klädkammareföreståndare) o. s. v. Hela riket var
ursprungligen indeladt i hertigdömen (ducatus),
i allmänhet (likasom de frankiska grefskapen)
motsvarande de förra romerska municipalområdena. I
spetsen för hvarje stod en hertig (dux) med
militärisk och civil befogenhet, den senare äfven
innefattande domsrätt. Ursprungligen fanns äfven
inom hvarje hertigdöme en kunglig domänförvaltare,
gastald. Med tiden fingo gastalderna egna,
från hertigdömena afsöndrade områden (se vidare
Gastalder). Hertigdömena och sedermera äfven
gastaldaten voro underafdelade i härad, hvart och
ett under sin föreståndare, skuldahis (T. schultheiss,
häradshöfding). Från denna allmänna regel afveko
hertigdömena Spoleto och Benevent, hvilkas hertigar
herskade öfver vidsträcktare områden och intogo
en sjelfständigare ställning i förhållande till
konungamakten. Hvartdera af dessa båda hertigdömen
var indeladt i gastaldat under hvar sin gastald,
underordnad hertigen. Deremot finner man i dessa
hertigdömen inga spår till indelning i härad under
"skuldahis". Desse hertigars stora makt i förening
med deras hertigdömens aflägsna läge samt den
omständigheten att den hertigliga värdigheten,
utan att rättsligen vara ärftlig, dock vanligtvis
gick i arf till sönerna gynnade deras sträfvan
efter oberoende, och ofta förbundo de sig i detta
syfte med påfvestolen. Äfven de öfrige hertigarnas
jämförelsevis sjelfständiga ställning innebar en
fara för konungadömet, som ofta hade att kämpa
med upproriska hertigar. Det langobardiska folket
var indeladt i faror (ätter), som äfven utgjorde
afdelningar i hären under hertigarnas befäl och
vid eröfringarna uti Italien fördelades inom de
nyinrättade hertigdömena. Denna indelning (motsvarande
det romerska folkets indelning i gentes) tyckes dock
hafva omfattat blott de fullfrie (folkfrealse). Men
jämte dessa funnos äfven aldier, aldiones, som i
regeln voro de fullfries afradsbetalande landbönder
och till stor del utgjordes af sådana frigifna,
som icke vid frigifningen blifvit förklarade för
"folkfrealse". Den vid eröfringen underkufvade
romanska befolkningen tyckes hafva nedsjunkit
till dylika afradsbetalande landbor, så vidt den
icke genom fördrag betingat sig bättre vilkor och
fått behålla sin jordegendom, såsom förhållandet
synes hafva varit inom vissa områden. I allmänhet
tillegnade sig nämligen langobarderna vid landets
eröfring eganderätten till all jord inom de eröfrade
områdena och togo af de äldre jordegare, som icke
utvandrade, en tredjedel af jordens afkastning såsom
afrad. Huruvida det under tidernas lopp kommit till
en formlig jorddelning mellan langobarderna och de
förre romerske possessorerna, såsom några nyare
forskare antaga, är svårt att afgöra. – En icke
fåtalig klass bland de frie langobarderna bildade de
s. k. wargangi. De voro främlingar, som inträdt i den
langobardiske konungens tjenst och stodo under hans
särskilda skydd. Slutligen må erinras, att det äfven
fanns en talrik mängd trälar, som dock till största
delen tyckes hafva varit ett arf från romarna, ty
under sina vandringar skola langobarderna vanligtvis
hafva upptagit krigsfångarna och de underkufvade
folken bland de frie langobarderna för att genom detta
medel förstärka sina stridskrafter. – Langobarderna
lefde efter sina gamla germanska rättssedvänjor,
hvilka samlades och upptecknades i det s. k. Rotaris’
edikt. Den romerska befolkningen underkastades den
langobardiska tingsförfattningen, och af den gamla
romerska municipalförfattningen finnas i det romerska
riket inga tillförlitliga spår. Detta hindrar dock ej,
att den romerska privaträtten i många fall (ovisst i
hvad omfång) fortfor att användas af de underkufvade
romarna. I alla händelser gällde "Rotaris edikt" äfven
för det langobardiska rikets romanska undersåtar, som
i ediktet inbegripas under benämningen langobarder;
och utan tvifvel måste alla tvister mellan desse
romaner och de egentlige langobarderna afdömas enligt
ediktet. – I samma mån

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:26 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfai/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free