Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lapis - Lapiter - Laplace, Pierre Simon de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förekommer ganska sällsynt, invuxet i kornig,
glimmerförande kalksten, vid Bajkal-sjön, i
Tibet, Persien och Kina samt har anträffats äfven
i Syd-Amerika (Argentinska republiken). Dess
sammansättning är tämligen vexlande och låter
ej uttrycka sig genom någon bestämd formel. Det
består af lerjord, natron och kalk i förening med
kiselsyra och svafvelsyra, hvartill komma små mängder
jernoxid, svafvel, klor och vatten. Mineralet har
sedan gammalt till följd af sin vackra färg och sin
sällsynthet skattats mycket högt och användts till
prydnadsföremål, mosaikarbeten, vaser, dosor o. d. I
pulveriseradt tillstånd användes det förr såsom
en eftersökt och mycket dyrbar målarefärg under
namn af äkta ultramarin. Numera är all ultramarin
(se d. o.) konstgjord och beredes fabriksmässigt. –
L. suillus. Se Orsten. S. J-n.
Lapiter (Grek. lapithai), ett vildt och jättelikt
sagofolk i Tessalien kring berget Ossa och floden
Peneios. Såsom deras mytiske stamfader nämnes
Lapithes, en son af Apollon. Öfver dem herskade
såsom furste Peirithoos, vid hvars förmälning
med Hippodameia en blodig strid uppstod med de
såsom bröllopsgäster inbjudne kentaurerna (se
Centaurerna), hvilka slutligen dukade under. Lapiterna
blefvo sedan i sin ordning tuktade af Herakles.
A. M. A.
Laplace [-pla’ss], Pierre Simon de, markis,
fransk astronom och matematiker, föddes d. 28
Mars 1749 i Beaumont en Ange i depart. Calvados
(Normandie). Redan i sin första ungdom visade han
ovanliga anlag. I synnerhet utöfvade matematiken
dragningskraft på honom, och vid unga år publicerade
han en matematisk afhandling i de af Lagrange grundade
"Miscellanea taurinensia" (IV; 1766–69). Denna och
några följande afhandlingar fäste uppmärksamheten på
L. och förskaffade honom en lärareplats i matematik
vid militärskolan i Beaumont, hvilken han likväl
snart lemnade, för att inträda som examinator vid
k. artillerikåren i Paris. Han blef 1773 medlem
af Franska vetenskapsakademien och sedan en af
det 1795 upprättade Franska institutets förste
medlemmar. Under den franska revolutionens första
tid satt han med Lagrange i kommissionen för mått
och vigt och utnämndes till professor vid École
normale. Under första konsulatet var han 1799 (i
sex veckor) minister för inrikes ärendena samt blef
sedermera medlem af och (1803) kansler i senaten. Af
Napoleon utnämndes han 1804 till grefve. 1814 röstade
han för bourbonernas restauration samt blef af Ludvig
XVIII kallad till pär och (1817) markis. L. dog i
Paris d. 5 Mars 1827. Genom sitt förnämsta arbete,
Mécanique céleste (I, II, 1799; III, IV, 1804–5; V,
1825), har L. fått namnet af den störste astronomen
efter Newton. Han har i detta arbete gifvit en
fullständig teori för planetsystemet, uppbyggd på
Newtons hypotes om den allmänna gravitationen. Med
användning af d’Alemberts, Eulers, Lagranges samt sina
egna epokgörande upptäckter i matematik och mekanik
har han icke blott lemnat en i metodiskt afseende
synnerligen elegant, ehuru visserligen på samma gång
mycket svårläst framställning af alla de
problem, som redan Newton sjelf behandlat,
t. ex. tvåkropparsproblemet, precessions- och
nutationsfenomenet, fenomenet af ebb och flod
o. s. v., utan äfven löst det problem, inför hvilket
Newton med sin tids matematiska hjelpmedel stod
kraftlös, det s. k. störingsproblemet. Enligt L:s
undersökningar kunna planeternas medelafstånd
från solen icke undergå annat än små periodiska
ändringar, och äfven i öfrigt äro enligt hans
analys planetbanornas störingar af den natur, att
solsystemets stabilitet kan anses betryggad. I 3:dje
och i 4:de bandet af "Mécanique céleste" lemnar han
den speciella och i siffror utförda tillämpningen af
sin i de två första banden framställda allmänna teori
på planeterna, månen, de öfriga satelliterna och
kometerna. Liksom hans allmänna teori innehåller
hufvuddragen af de på planetsystemet gjorda
iakttagelserna, så har han i den speciella delen
i detalj uppvisat öfverensstämmelsen mellan teori
och observation. Och i hvarje sådant enskildt fall
af öfverensstämmelse (deruti ligger sakens stora
betydelse) har han gifvit ett stöd för den hypotes,
från hvilken han utgått, gravitationshypotesen. –
Det femte bandet innehåller en kort historia öfver
himmelens mekanik samt tillägg till de föregående
banden. Detta är i korthet innehållet af "Mécanique
céleste", den moderna astronomiens fundamentala
verk. En allmänfattlig framställning deraf har
L. sjelf gifvit i sin Exposition du système du
monde (1796; ny uppl. 1835), hvarest man träffar
hans sedermera så populär vordna nebularhypotes
(se Kant-Laplaces hypotes och Kosmologi).
Äfven den rena matematikens utveckling har af
L. blifvit i flere väsentliga punkter befordrad. Under
första skedet af sin författareverksamhet egnade han
åt teorien för differential- och differens-eqvationers
integration flere värdefulla afhandlingar. Så
angaf han t. ex. en metod att integrera lineära
partiella differentialeqvationer af 2:dra
ordningen, integrerade differentialeqvationer
medelst definita integraler samt behandlade
s. k. blandade differens-eqvationer och framställde
integralerna till vissa differens-eqvationer
under form af kedjebråk. Från en något senare
period af hans lefnad förskrifver sig upptäckten
af de s. k. Laplaces koefficenter (hvarur teorien
för de sferiska funktionerna sedan utvecklats)
och potentialfunktionen, hvilka båda slag af
funktioner inom den använda matematiken spela en
särdeles vigtig rol. L:s mest betydande arbete
inom den rena matematiken är dock hans Théorie
analytique des probabilités (1812, 3:dje uppl. 1820),
hvartill det 1814 utgifna Essai philosophique sur
les probabilités (6:te uppl. 1840) bildar en populär
inledning. Första boken af detta klassiska arbete,
hvars läsning olyckligtvis, i lika hög grad som
i fråga om "Mécanique céleste", försvåras genom
det synnerligen knapphändiga framställningssättet,
upptages af teorien för genererande funktioner, en
teori, som vittnar om stor genialitet hos uppfinnaren,
ehuru den genom operationskalkylens utveckling numera
är i det närmaste antiqverad. Den 2:dra boken åter
innehåller den egentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
