Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappar - Lappe, Karl - Lappenberg, Johann Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden åtskilliga olikheter gjort sig gällande. I
äldre tider var områdesfördelningen uteslutande
bestämd efter s. k. lappbyar. Mellan lappar, som
voro medlemmar af (d. v. s. födda inom) samma by, var
ursprungligen byns område ej fördeladt. Så är också
förhållandet ännu i dag i vissa delar af Norrbottens
län. Men under tidernas lopp hafva inom en stor del
lappsamfälligheter, ehuru de bära namn af lappbyar,
gränser uppstått, genom hvilka vissa delar af byns
mark afsöndrats för särskilda hushåll och ansetts
tillhöra dessa, under det att betet å byns öfriga
område förblifvit gemensamt. Denna anordning anses
emellertid mindre lämplig för de skilda lappbyarnas
gemeasamma bästa. – Anledningar till misshälligheter
mellan de bofaste och flyttlapparna framkallas
företrädesvis deraf att å ena sidan lapparna vid
sina vandringar måste anlita skogen, der de draga
fram, och icke alltid kunna hindra sina renar från
ohägn å enskildes mark, å andra sidan deraf att de
bofaste visa ogenhet och ofreda renarna. Lapparna
hafva nämligen hittills egt rätt att utan utsyning
och utan betalning till husbehof taga skog af hvad
slag som hälst å trakter, der lagen gifver dem
rätt att vistas med sina renar, d. v. s., såsom af
ofvanstående framgår, äfven å enskild mark. Vidare
är det lapparna tillstadt att inom samma områden beta
sina renar äfven å enskild mark, med undantag af åker,
äng och slåttermyr. Anställa renarna på sistnämnda
platser skada å växande eller afskuren gröda under
tiden 1 Juni–1 Sept., är renegaren ovilkorligen
skyldig till ersättning, men sker skadan på annan
tid, inskränker sig renegarens ersättningsskyldighet
endast till fall af bevislig vårdslöshet å lapparnas
sida, ja den bofaste eger icke någon rättighet
till godtgörelse i fråga om skada å öfver vintern
stackadt hö, så framt stacken ej varit omgifven af
en gärdesgård af föreskrifven storlek. De bofaste
tillgripa mer eller mindre lofliga medel för att
hålla renarna borta från sina marker och vålla
lapparna stora förluster i synnerhet derigenom
att deras hundar jaga och bita renarna. Lapparnas
rättsskydd är dervidlag ej stort. I allmänhet är dock
förhållandet mellan den bofasta och den flyttande
befolkningen tämligen godt, men minst godt i Jämtland
och Herjedalen, emedan man der vid afvittringen
dragit alltför snäfva gränser kring lapparna. – För
utarbetande af förslag till lag angående de svenske
lapparna och deras förhållanden till landets bofasta
befolkning tillsattes af K. M:t d. 16 Juni 1882 en
komité af 5 personer (H. A. Widmark, L. Annerstedt,
W. Farup, P. O. Hörnfeldt och Fr. Tigerhielm). Denna
komité var redan d. 25 Aug. 1883 färdig med sitt
förslag, men detta har ännu ej (1885) framlagts
till riksdagens pröfning. – Angående lapparnas
flyttningar mellan Sverige och Norge må anmärkas,
att det utan vederbörande jordegares eller brukares
samtycke är förbjudet för svenska lappar att med sina
renar uppehålla sig i Norge under annan del af året
än Maj–September, för norska lappar deremot att med
sina renar vistas i Sverige under nämnda månader. Dock
ega lapparna i de trakter, der
de efter gammal sedvana plägat under hvilken
årstid som hälst beta sina renar å fjällen på
ömse sidor om riksgränsen, fortfarande utöfva
denna rätt. Se för öfrigt k. förordn. af d. 6
Juni 1883 rörande de lappar, som med renar flytta
mellan de förenade konungarikena Sverige och Norge.
J. Th. W.
Lappe, Karl, tysk skald, f. i Pommern 1773,
tjenstgjorde 1801–17 såsom gymnasiilärare i
Stralsund, der han dog 1843. – L. var en innerlig och
folklig lyriker, som med kärlek besjöng Pommerns
och Rügens natur, landtlifvet och den stilla
förnöjsamheten. Ofta fann han äfven kraftigare
toner. Så ställde han sig 1813 i de patriotiske
frihetsskaldernas led. Enkelheten i hans sånger
skymmes emellanåt af reminiscenser från Ossian
och Fouqué. Bland L:s arbeten märkes robinsonaden
Die insel Felsenburg (1834; "Ön Klippenborg",
1837). Hans Sämmtliche poetische werke utkommo
1836 i 5 bd (2:dra uppl. 1840). Han utgaf äfven en
"Schwedisches lesebuch" och öfversatte från svenskan
bl. a. J. H. Kellgrens prosaskrifter (1801).
Lappenberg, Johann Martin, tysk historiker,
f. i Hamburg 1794, studerade i sin ungdom medicin
i Edinburgh, men egnade sig sedermera, under en
längre vistelse i London, åt studiet af Englands
historia. Efter återkomsten till Tyskland studerade
han rättshistoria i Berlin och Göttingen samt
trädde 1819 i sin fädernestads tjenst, först såsom
sändebud vid preussiska hofvet och derefter (1823) som
hamburgsenatens arkivarie. I sistnämnda egenskap kom
han i tillfälle att göra betydande diplomatariska
upptäckter (bl. a. återfann han det hamburgska
domkapitlets arkiv, hvilket ansågs förloradt), och
under en lång följd af år utvecklade han en liflig
författareverksamhet, alltjämt med afseende på äldre
nord-europeisk, särskildt nedertysk, historia. Till
de märkligare bland hans arbeten hör den af Sartorius
påbörjade och af L. afslutade Urkundliche geschichte
des ursprungs der deutschen Hanse (1830), hvartill
sluta sig åtskilliga specialundersökningar, Hamburger
rechtsalterthümer (1845), Urkundliche geschichte
des hansischen stahlhofs zu London (1851) m. fl.,
en serie afhandlingar i "Zeitschrift des vereins
für Hamburger geschichte" (1841–51) samt Hamburger
urkundenbuch (1842) och Hamburger chroniken
(1852–61). Derjämte var L. verksam såsom utgifvare af
källskrifter, såväl på egen hand som i G. H. Pertz’
"Monumenta Germaniae historica" (1826 o. f.), der
han bl. a. offentliggjorde Dietmars af Merseburg
krönika. Till nordens rättshistoria lemnade han
bidrag dels såsom utgifvare af en dansk sjörätt
från 16:de årh. (1830), dels i J. M. Pardessus’
"Collection des lois maritimes antérieures au 18:me
siècle" (1828–45), i hvilket arbete han meddelade
upplysningar om Visbys "waterrecht". Mest känd i
den lärda verlden blef L. genom sin Geschichte
von England (I–II, 1834–37), som redogör för
Englands äldsta historia till och med eröfringen
och Vilhelm I. L. dog i Hamburg d. 28 Nov. 1865.
C. R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
