Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappland (på lappska Same ädnam). 1. Ett vidsträckt, efter dess urinnevånare, lapparna (se d. o.), benämndt område i norra Europa - Lappland. 2. Landskap i Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörighet. Det sista gemensamma distriktet låg mellan Norge
och Ryssland och delades 1826, hvarvid Norge erhöll
Syd-Varanger intill Jakobself, Ryssland den ö. derom
belägna större delen af distriktet.
2. Landskap i Sverige, omfattande de inre, högre
belägna delarna af Norrbottens och Vesterbottens län,
beläget mellan 63° 52’ och 69° 3’ n. br. samt 3° 42’
v. och 5° 3’ ö. lgd från Stockholms observatorium
(eller mellan 14° 21,5’ och 23° 6,5’ ö. lgd från
Greenw.), begränsadt i n. af Norge och Finland,
i v. af Norge, i s. v. och s. af Jämtland och
Ångermanland, i ö. af Vesterbotten. Med en längd
i n. och s. af 600 km. och en bredd af högst 280
km. har L. en areal af 115,885,2 qvkm., eller något
mera än en fjerdedel af hela Sveriges yta, deraf
7,221,7 qvkm. utgöra vatten. Af arealen räknas 2/3
till Norrbottens, 1/3 till Vesterbottens län. I stort
taget är L. ett af floddalar och bergåsar, alla
med hufvudsakligen sydöstlig riktning, genomskuret
högland, som från norska gränsen sluttar nedåt
Vesterbotten. Landskapets norra och vestra delar
uppfyllas af Kölen (se d. o.) med dess förgreningar,
en ödslig, kal och dyster fjälltrakt med snö-
och isöcknar, men ock med spridda björklundar i
dalgångarna. Nedanför fjällen följer en terrass,
det s. k. sjölandet, af 50–100 km. bredd, ännu
mångenstädes uppbärande väldiga, kala bergåsar,
men särskildt betecknad af den stora mängd sjöar och
myrtrakter, som der anträffas. Det nedanför liggande
egentliga skogslandet har en starkare lutning och
erbjuder, företrädesvis i elfvarnas dalfören,
flerestädes goda odlingslägenheter och framförallt
betesmarker. Der har ock större delen af den bofasta
befolkningen slagit sig ned, under det att de högre
liggande trakterna mestadels ännu begagnas endast af
nomadiserande lappar, ehuru odlad mark förekommer ända
upp till 68° 30’ n. br. De lappländska vattendragen
äro många och betydande. Nordöstra gränsen bildas
af Muonioelf och dess tillflöde Köngämäelf från
sjön Kilpisjaur invid Sveriges nordligaste punkt,
riksröset N:o 294 Kuokimmuodka. I ordning söderut
följa Lainioelf och den till större delen för båtar
farbara Tornioelf, bägge längre ned förenade med
hvarandra och med Muonioelf, i L. genomlöpande en
på värdefulla bergarter utomordentligt rik trakt;
vidare den forsande Kalixelf, likasom sin biflod
Kaitomelf omgifven af obygder; Ängesån, Linaelf och
Skröfeljven, jämväl bifloder till Kalixelf och hvilka
liksom Råneelf flyta genom ett mycket kuperadt land;
Stora och Lilla Luleelf, till hvilkas vattenområde
höra några af Lapplands märkligaste under: de evigt
snötäckta bergjättarna Sarektjokko och Sulitelma,
det vidsträckta insjösystem, som bildas af Virijaur
(572 m.), Vastijaur, Tsidnajaur, Stora Lulevattnet,
Saggatjaur, Skalkajaur, Randijaur m. fl.,
de storartade vattenfallen Ädna muorke kortje
och Njommelsaska, den för sin skönhet berömda
Qvickjockdalen; Piteetf, som med jämförelsevis
ringa flodområde genomflyter sjöarna Pjeskejaur,
Tjäggelvas, Saddajaur m. fl. samt en mestadels
ogästvänlig landsträcka;
de snabba Åby- och Byskeelfvarna, omgifna af
högländta skogstrakter; Skellefteelf, afloppet
för det stora insjösystemet Hornavan, Udjaur och
Storavan, beläget i en ofruktbar fjälltrakt, som
följer elfven genom hela landskapet; den strida,
mörka Vindelelfven och den lugnare, vanligen med
båtar farbara Umeelf, af hvilka den förra bildar
sjön Stora Vindeln, den senare Stor-Uman samt i sitt
nedre lopp genomflyter L:s folkrikaste trakt; Öre-
och Gideelfvarna samt slutligen Ångermanelfvens
norra gren med Malgomajsjön, som upptager Vojmån
från Vojmsjön. – Efter floddalarna och de med dem
jämnlöpande fjällarmarna delas L. i lappmarker
(se d. o.). I judicielt hänseende är L. fördeladt
mellan domsagorna i Vesterbotten, med undantag
af Lycksele och Åsele lappmarker, som tillsammans
bilda Vesterbottens vestra domsaga; så utgör Tornio
lappmark en del af Tornio domsaga, Lule lappmark
är delad mellan Kalix och Lule domsagor, samt Pite
lappmark är fördelad mellan Pite och Vesterbottens
norra domsagor. I ecklesiastikt afseende hör L. till
Hernösands stift, men utom det att Lycksele och Åsele
lappmarker tillsammans bilda ett kontrakt, Södra
Lappmarkens, äro de öfriga fördelade på kontrakt
i Vesterbotten. I landskapet finnas 12 pastorat
med 17 socknar samt flere kapell i fjällbygden utan
bestämda områden. – Ingen stad finnes; det samhälle,
som mest torde närma sig en sådan, är Lycksele
kyrkoby. Från utskrifning och knektehåll är hela
landskapet befriadt enligt k. reglementet d. 24
Nov. 1749. Landskapsvapnet, krönt af en grefvekrona,
visar i rödt fält en s. k. vildman med hufvudkrans
och bälte af löf. – Längst norrut är befolkningen
öfvervägande finsk, men blandad med lappar. I Lule
lappmarks norra del talar den bofasta befolkningen
mest finska, dock uppträda lapparna der talrikt. I
södra delen af denna lappmark talas lappska och
svenska, och samma förhållande eger rum i Pite
lappmark. Längre söderut är svenskan öfvervägande. Af
hela befolkningen, 36,017 själar år 1880 (emot 10,522
år 1810 och 26,795 år 1860), beräknades 27,696 vara
svenskar, 4,598 lappar och 3,723 finnar, hvarvid dock
bör märkas, att i Vesterbottens län endast nomaderna
räknats såsom lappar, alla öfriga såsom svenskar,
samt att i Norrbottens län alla finsktalande
lappar och svenskar räknats såsom finnar, hvadan
lapparnas antal rätteligen bör ökas till omkr. 6,000,
svenskarnas deremot minskas till omkr. 27,000 och
finnarnas till omkr. 3,000. Folkupplysningen kan
icke sägas stå lågt, ehuru befolkningens gleshet
och lefnadssätt lägga svåra hinder i vägen för ett
ordnadt skolväsende. Hufvudnäringen torde få anses
vara boskapsskötsel, ehuru denna ännu står på en låg
ståndpunkt. Skogsafverkningen sysselsätter många
armar. Jordbruket lönar sig stundom väl i de bördiga
floddalarna, men afser hufvudsakligen utvidgning
och förbättring af ängsmarken (jfr Kulturgräns). För
befolkningen vid de stora insjöarna är fisket af stor
vigt, hvaremot jagten numera icke ens såsom binäring
är af egentlig betydelse. Brist på kommunikationer
har hittills omintetgjort alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
