Print (PDF) - On this page / på denna sida - Lappska språket och literaturen - Lappskatt. Se Lappmark och Lappränta - Lappskatteland. Se Afvittra 2 och Lappar, sp. 776 - Lappsk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
787
Lappskatt-Lappsk mytologi.
788
färd i Kalevala. Den andra större lappska sången,
"Pischas Paschas son", åter innehåller mångt
och mycket, som påminner om de finska sångerna
om Lemminkäinen och Kullervo. Båda dessa dikter
äfvensom åtskilliga lyriska hade den åldrige
pastorn A. Fjellner i Sorsele, sjelf född lapp,
bevarat i sitt trogna minne. Endast en del hade han
nedskrifvit. Efter hans diktamen har prof. O. Donner
från Helsingfors gjort fullständiga uppteckningar,
hvilka finnas tryckta jämte alla andra kända alster
af den lappska folkpoesien samt åtföljda af en
upplysande afhandling af Donner på finska uti
Finska lite-ratursällskapets tidskrift, "Suomi",
ny följd, b. 11 (äfven särskildt utgifven i tysk
öfversättning under titeln "Lieder der Lappen"). En
svensk öfversättning af "Solens sons färd" m. m. är
tryckt i G. v. Dtlbens verk "Om Lappland och lapparne"
(1873). J- Kr.
Lappskatt. Se Lappmark och Lappränta.
Lappskatteland. Se Afvittra 2 och Lappar, sp. 776.
Lappsk mytologi. Den kännedom vi ega om lapparnas
mytologi härstammar från en ganska sen tid och från
andra sagesman än lapparna sjelfva, hos hvilka endast
ytterst dunkla traditioner fortlefva. Svenskarna
började syssla med lappsk mytologi omkr. 1670, danskar
och norrmän hundra år derefter. Ur de uppgifter,
hvilka samlats företrädesvis af missionärer och
prester, har man på komparativ väg och med kritisk
försigtighet någorlunda säkert kunnat urskilja
hvad som är lån och hvad som är det lappska folkets
egendom, men i afseende på fullständigheten torde ännu
mycket vara öfrigt att önska. - Dyrkan af naturföremål
och naturkrafter måste hos lapparna, såsom hos
alla vildar, hafva varit det första religiösa
stadiet. Solen (Päive), månen (Manno) och stjernorna
(Nastek] vördades såsom manliga väsenden, hvilka
egde hustrur och barn, en patriarkalisk uppfattning,
som gäller om de flesta lappska gudomligheter. Främst
bland dem var solen, allt lef-vandes ursprung. Denna
gudomlighet dyrkades ofta med offer, i synnerhet
vid sommar- och vintersolståndet, och solens bild
ritades midt på trolltrumman. Solens dotter (Päiven
neita} var den goda, naturen lifvande principen,
måhända densamma som Ruona neita ("grönskans
mö"), vårens gudinna, som grönklädde marken. Från
solen härstammade de i lappska sagor och sånger
prisade heoroerna, "Solens söner" (Päiven barnek],
- Åskan (Tiermes 1. Diermes) vördades högeligen,
men icke uteslutande, icke ens hufvudsakligast såsom
skrällande och dundrande, hvilket namnet angifver,
utan såsom en genom sitt uppträdande med sommaren och
genom det henne ofta åtföljande regnet för årsväxten
och renbetet i hög grad välgörande makt, således i
likhet med den fornnordiska uppfattningen. Man hade
ock, företrädesvis i norr, infört dess finska namn,
"jumala" (se d. o.), i formerna Jubmel, Jibmel och
Ibmel, som nu i lappskan, liksom i finskan, beteckna
Gud. I södra Lappland åter upptogs Tors namn i flere
olika former, såsom i smeknamnen Turat 1. T or ät
^mos 1. Horan orias ("hjelten Tor"), Hora
gale ("Torsgubben"), Hora aggje ("fader Tor"),
Hora attje ("farfar Tor"). Från en senare,
kristen tid förskrifver sig väl namnet Hora kutsch
("Tor-stackaren"). I denna gestalt var han en fullt
personifierad gud och rådde såsom sådan icke blott
öfver dunder och blixt - hvilken senare var en pil,
som han afsköt med regnbågen, ehuru han afbildas
med en, stundom med två hammare -, utan äfven öfver
väderleken och årsväxten samt, på grund deraf,
öfver lapparnas väl och ve. Af Tors i den germanska
mytologien så vigtiga arbete: trolldödandet,
finnes i den lappska intet spår. Tiermes’ makt
och personlighet sammanblandas ofta med solens, men
begreppet "åskans hem", himlen, som anses ligga i det
finska "jumala", synes vara alldeles främmande för
det lappska "ibmel". Anmärknings -värdt är att Tor,
som vanligt är med lapparnas gudomligheter, stundom
angifves ega familj, men att bockarna och vagnen
saknas. Lapparnas Tor var således fullt naturaliserad
lappsk och ombildad efter lokalen. - Men icke blott
dessa mera imponerande naturföremål och makter åtnjöto
dyrkan; äfven mindre sådana vördades, och det synes,
som om hvarje föremål i naturen ansetts hafva ett
inneboende andligt väsende, en halade (- finnarnas
"haltia"), närmast liknande grekernas nymfer, ett
slags skyddsandar. Alen (läipe) var ett heligt träd,
sannolikt på grand af den röda, blodliknande färg, som
fås ur dess bark och som brukades till målningen på
trolltrumman. I detta träd förlades ock en "haldde",
som kallades Leip olmai ("al-mannen"), plur. Leip
olmak, ty de voro flere. Framdeles vidgades begreppet,
icke blott i det hänseendet att man bildade en grupp
af dessa "al-män", utan äfven derigenom att man
lät dem vara gudar öfver all skog och herska öfver
skogens alla vilda djur, som utgjorde deras hjordar. -
På samma sätt talade lapparna ock om Biegga-gales
("vindgubben"), såsom stormarnas herre, om tjatje
olmak (’Vattumannen"), her-skarna öfver vattnet i
sjöar och elfvar, men framförallt i vigtiga forsar och
fall. Men då man nämner och på trummorna tecknar tre
ailekes-olmak ("helgdagsmän"), visa det gotiska ordet
"ailekes" och begreppet, att desse "helgdagsmän" äro
hemtade ur de nordiske grannarnas helgonförråd. Från
samma främmande källa härflyter ock hela den rad af
"öfverhirnmelska" gudomligheter, hvilka under namn
af radien (raddije = her-skare) så utförligt omtalas
i de dansk-norska berättelserna. De voro i äldre tid
r. aggje (fadern) och r. barne eller kiedde (sonen);
men på vanligt lappskt sätt fick hvarje "radie" vid
lokaliseringen hustru, dotter, tjenare, trollkarl
och trumma. Måhända är ock hustrun en förvanskning
af Jungfru Maria.
Om lifvets uppkomst eller, riktigare, om alstringen
af djur- och mennisko-individer rådde bland lapparna
en ganska invecklad föreställning. Mader- eller
Madder-atje ("jord"- eller "stam-fader"), ett sällan
omtaladt väsende, som i senare tid tydligen är en
förvanskad form af den kristne Guden-skaparen, sades
bo öfverst i luften och förvexlas der ofta med Päive
(solen). Han hade en hustru, Mader-akka, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
