Print (PDF) - On this page / på denna sida - Lappsk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
789
Lappsk mytologi.
790
bodde i mellersta luften, och hon omtalas ständigt,
utan förvexling och utan alla bibegrepp, såsom
den konstanta första alstrarinnan. När nu detta
par skapat en själ, tog Mader-atje denna i sin för
ändamålet alltid öppna buk samt begaf sig kring och
genom solens strålar till Mader-akka. Hon upptog på
samma sätt själen i sig och alstrade kring denna det
första f öster anlaget. Skulle deraf varda en son,
införde hon det i sin ena jordiska dotter, Juks-akka
("bågmodern"), mankönets och jagtens vårdarinna;
skulle en dotter deraf uppstå, inbragte hon det i
sin andra jorddotter, Sar-akka ("skapelsemodern"),
qvinnors beskyddarinna. Dessa gåfvo fostret den första
könsformen samt öf-verlemnade det på samma sätt
slutligen till den, som skulle kroppsligt framföda
det. Detta gällde såväl menniska som djur. En tredje
dotter, Uks-akka ("dörrmodern"), som synes ensamt
hafva tillhört menniskan, hade sin plats vid kåtans
dörr. Hon skyddade barnet och gaf det dess trefnad
efter födelsen (se A k ka). Dessa "åkkor" eller
gummor dyrkades ifrigt med böner och offer. Så slog
man t. ex. ut en liten sqvätt mjölk vid kåtans dörr
hvar gång man åt. Med afseende derpå att flickebarn
voro företrädesvis önskvärda till följd af det pris
de betingade vid giftermålet, äfvensom med afseende
på en lycklig utgång af hafvandeskap och barnsbörd
dyrkade qvinnorna i synnerhet Sar-akka - som äfven
kallades Stauko- eller Stilko-edne ("barnvärk-modern")
-, och till henne offrades i kåtans påssio, hvarför
de äldste presterna voro mäkta förgrymmade öfver
henne. De kallade henne "barnmorskan från helvetet"
och påssio-utgån-gen "den förbannade bakdörren". Detta
är en i sina detaljer alldeles egendomlig uppfattning
af alstringssättet. Antagligen har Mader-akka till
en början varit solen, "som hålles för en moder
för allt lefvande; hon konserverar deras renfoster
och meddelar dem den naturliga värmen, att de väl
må trifvas" (Rehn). Uppfattad såsom personlighet,
fordrade hon, enligt lapp sk åsigt, familj, och derur
hafva sedan utspunnits akka-historierna, måhända under
inflytande af nordiska rykten om Frigga-Fröja. -
Lapparnas lära om tillståndet efter döden liknar
mycket åtskilliga andra folks och innehåller en
mängd detaljer, som göra det möjligt att förstå flere
eljest svårförklarliga drag ur deras forna hvar-dags-
och själslif. Menniskans tillvaro ansågs icke upphöra
med döden. Men efter döden var menniskan icke endast
en ande, utan äfven en kroppslig varelse med kraftig
gestalt och med samma verksamhet och sysselsättningar
som under jordelifvet samt omgifven af likartad
natur och af samma varelser som förut. Under denna
förutsättning antingen begrofs den döde direkt eller
nedsattes i en släde, åtföljd af vapen, redskap
och prydnader. Graf-ven höljdes till skydd mot rof
djuren med stenar, och en sten restes derpå. De döde,
sade man, hade sina kåtor under jorden i jabmi- eller
saivo-aimo ("de dödes hem"), äfren saivok ("dö-dingar"
L "dödsriket"). De kallades jabmi- eller saivo-olmak
(män) och./.- eller s.-nettah (flickor); dock funnos
der äfven hustrur och barn. Jabmi
och saivo äro äfven predikat för allt, som der
finnes, såsom bostäder, redskap och djur, samt för
trollmän med deras följe. Dessa saivok arf des af
de i dem nedlagda förfädrens afkomlingar, och en
lappfamilj kunde sålunda ega flere, här och der
i marken. Deras innevånare voro icke synliga för
egarna, utom under dessas ekstas, men de stodo i den
närmaste vexelverkan med de lefvande. Båda parterna
delade lifvets intressen och påverkade hvarandra;
dock var saivo-folket det hufvudsakligen bestämmande
och öfverlägsna. Saivo-folket bragte de lefvande
lycka eller olycka, alltefter nyck eller förtjenst,
de vållade sjukdom för att få en kär anhörig till
sig o. s. v. - Jabmi- eller saivo-aimo var nu
begrafningsplatsen; det var eller blef ett heligt
ställe och kallades derför basse 1. passé, hvilket ock
var namnet på hvarje ställe, der offermåltider höllos,
der något ovanligt naturföremål, måhända äfven någon
vigtig tilldragelse mötte lappen. Der uppsatte han
"minnesstenar" eller stöder af trä. Några fingo
stå stilla, andra flyttade han med sig; de kallades
saivo-kedge ("saivo-sten"). Det är sannolikt dessa
stöder, som sedermera fått det lappska namnet seite
och i svenska lappmarkerna kallats "storjunkare"
(junkare - norska ståthållare). Till en början voro
de blott grafmonument, men senare ansågos de hafva
en viss grad af lif, så att de kunde sjelfva vandra
kring, och under inflytandet af katolsk helgonkult
tillbådos de med knäfall, smordes med blod och flott
o. s. v. De uppställdes sedermera efter godtycke,
hvar som hälst, t. o. m. på lafvar af trä i kåtornas
närhet, och mycket ofta vid forsar, i hvilka funnos
egendomligt svarfvade stenar, särdeles lämpliga
för ändamålet: att väcka beundran, åtminstone
förundran. - Äfven en annan sida af saivo-kulten
bör omtalas, nämligen den, att när ett barn föddes,
detta under fullständig nedsänkning i vatten samt
under ceremonier, som ej voro kristna, döptes och
uppkallades efter någon saivo-innevånare. Ibland
fingo mödrarna före nedkomsten upplysning i drömmen
om hvilken döding skulle uppstå i barnet, men oftast
måste detta utrönas medelst trolltrumman. Det var
emellertid icke nog med det första dopet, utan flere
egde rum på skilda tider; och dervid ändrades det
först gifna namnet efter någon annan jabmek, emedan
man vid sjukdom och ofall ansåg dessa kunna bero derpå
att man icke valt rätta namnet. Med namngifvandet
följde äfven öfvertagandet af den uppkallades
saivo-hem, hvilket blef en naturlig följd af den
döde anförvandtens återupplifvande i den döpte. I
dopformuläret heter det nämligen, att N. N. jabmek
(döding) kallas att stå upp och i den döpte vara
frisk samt få nya lemmar. Det är i sin kärna en form
af själavandring.
På ofvan skildrade, ursprungliga uppfattning af
de dödes tillstånd, hvilken lapparna i huf-vudsak,
men icke i detaljer, synas haft gemensam med andra
nord-asiatiska folk, byggde de efter beröring med
katolsk kristendom en lära om ett de osaliges hem
djupt under jorden,
ett helvete, t. o. m. om en skärseld.
Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
