Print (PDF) - On this page / på denna sida - Lappsk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
791
Lappsk mytologi.
792
dödsrike betecknades sedan företrädesvis med namnet
jabmi-aimo och var skildt från saivo-aimo; det
kallades ock mubben-aimo ("andra hemmet"), fuonos-
\.fadnos-aimo ("fandens hem") och tjap-pes-aimo
("det s vårta hemmet"). Herskaren der var den stundom
bundne, oftast på en häst ridande JRutu, Rota, Ruotta
(- drotten?); hans hustra hette Jabmi-akka ("dödens
gumma"). Befolkningen utgjordes, utom af jabinikerna
eller mub-ben olmak ("den andra verldens män"), af
djef-larna Fuodo, Donto och Birra, Beryalak (-finska
perkele), Bakha (ond engel) m. fl., jämte en hel del
trollmän. Detta är tydligen en främmande utväxt på
den inhemska saivo-läran.
Dualismen, åsigten om ett ondt och ett godt, fanns
icke i lapparnas religiösa föreställning. Alla
gudamakter och dödingarna voro i grunden goda. Men
trots sina fullkomligheter hade de menskligt lynne:
de voro något ombytliga, de kunde misstaga sig, de
vredgades, och sinsemellan voro de af olika tankar
och tvistade. Den ene lappens saivok kunde narra
eller tvinga den andres att skada sin jordiske egare,
ehuru han borde skydda honom. De hade trollmän och
trollredskap, hvilka de kunde sända mot hvarandra,
och med hvilka de kunde skada de lefvande. Deraf
kommo vanligast sjukdom och olycka. - Såväl deras som
"nåidernas" (se nedan) förnämsta trollredskap och
trollfölje voro stridbara rentjurar, en orm, giftiga
pilar och framförallt gan-flugor, det farligaste och
det nesligaste medlet af en alldeles okänd natur,
endast utmärkande de störste trollmännen och af dem
förhemligadt. - För att blidka makterna, ja redan
för att hålla dem vid godt lynne fordrades offer
(viäro), och sådana gåf-vos oupphörligt. Utan dem
företog sig lappen intet. Men sparsamheten gjorde,
att de alldagliga offren voro ganska anspråkslösa:
en kött- eller ostbit, en sqvätt mjölk, ett stycke
renhorn, vidjeringar (åt solen), under senare tider
några droppar bränvin eller ett stycke tuggtobak,
allt i förbigående och utan ceremoni. När ändamålet
var vigtigare och faran stor, äfvensom vid de årliga
offren för att muta saivok eller naturmakterna, voro
tillställningarna och offergåfvorna alltid större,
mera mat eller blod, rätt ofta en eller flere
renar. Skilda makter fingo olika offer: rentjurar
åt Tjermes och saivok, kor till åkkorna. Endast vid
offren till de sistnämnda fingo qvinnor närvara. Det
slag-tade djurets kött förtärdes till största
delen, men bitar deraf sattes på pinnar till det
dyrkade föremålets bruk. Funnos bilder eller sei-ter,
beströkos de med blod och flott. Alla offerdjurets ben
nedgräfdes, naturligt ordnade i marken, ty äfven det
skulle fortvara i saivo-aimo; och man var dervid så
sträng och nog-gran, att om en hund snappade bort ett
ben, måste han släppa till sitt eget i stället. Sådana
och mindre offer tillställdes af familjen, men i
stora offer deltog hela byn. De större offren voro
några till Tjermes och synnerligen midvinters- och
midsommarsoffren till solen. Vid midvintersoffret
hängdes offerdelar och vidjeringar, de senare bilder
af solens runda form, i någon väldig tall, som äfven
smordes;
vid det senare slagtades jämväl renar, hvilka hälst
borde vara hvita eller åtminstone hafva en hvit tråd
genom örat, men man åt dervid äfven päiven-juptse
("solgröt"). Vissa föremål för dyrkan, såsom Tor och
seiternar hade särskildt byggda lafvar, på hvilka de
uppställdes, eller placerades på bäddar af ris, hvilka
allt emellanåt ombyttes. Kring dem,, liksom på andra
större offerställen, lades eller uppställdes hornen
af de slagtade renarna eller särskildt offrade horn
af besynnerlig form. Deraf upp stodo småningom vida
och höga ringar, s. k. tjårve-garde ("horn-gärden").
Men offrets rätta beskaffenhet kunde lappen
naturligtvis icke så lätt bestämma på enkel
för-ståndsväg, icke ens säkert afgöra hvilken makt,
som borde blidkas, då något gick honom emot. Var han
villrådig, grep han till sin spå- eller trolltrumma,
gåbdas 1. Jcåbdas, och kanske lyckades det honom
då att vinna visshet. Slog äfven detta försök fel,
tillkallade han en nåide? fornlapparnas på samma gång
prest och läkare, men framförallt trollman. Denne
måste för sin utbildning länge gå i lära hos
någon äldre kunnig nåid, innan han under fastor,
späkning och trumning i ödemarken vann färdighet
i sin konst. Till trumning kunde man, när det
gällde, använda hvad redskap som hälst ("de argaste
trumslagare bruka i nödfall bytte-lock för trum-
ma"); men skulle saken göras ordentligt, måste man
använda en riktig kåbdas. Denna var vanligen ett
särskildt arbetadt instrument och derjämte så heligt,
att ingen manbar qyinna fick röra eller se det, icke
ens färdas fram der trumman passerat. Trummorna hade
otaliga former och voro af olika material. De gjordes
antingen af helt trä, som urhålkades, eller af en
några tum bred, tunn träklyfta, som böjdes samman
och hopbands till en rund eller oval ring. Det träd,
hvaraf ämnet togs, måste hafva vuxit under sådana
omständigheter, att solen aldrig lyst derpå. Öfver det
halkade trädets eller ringens kant fästes med senor
och spändes en hvit-sämskad renkalfshud, hvarpå med
blod eller albarkfärg målades flere bilder (deraf
namnet; Mw, kawe = ritad eller målad bild). Kring
trumman hängdes skramlande saker, såsom mässingsbitar
och ringar, ben, horn, klor och tan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
