Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larv - Larvæ - Larverad - Larvmördare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som hafva långt äggläggningsrör, kunna dock anfalla
äfven långhåriga larver och införa sina ägg under
deras hud. – De larver, som lefva inuti växtdelar,
såsom under trädens bark eller i deras ved, äro oftast
färglösa, glatta och sakna icke sällan egentliga
fötter. Å päron- och körsbärsträdens blad träffas ofta
svarta, slemmiga "maskar", som till utseendet likna
små platta sniglar och förstöra de blad, å hvilka de
lefva. Dessa äro larver till sågsteklar eller arter
af slägtet Tenthredo. Några insektlarver lefva i
vatten. Dessa andas med ett slags gälar, hvaremot
i luften lefvande larver andas med andningsrör
(tracheae), hvilka mynna ut i kroppsringarnas
sidor. Många larver äro blinda, andra hafva små
oceller, eller punktögon. – Larvernas lefnadssätt är
mycket olika. Vissa larver, såsom köttflugornas och
många skalbaggars, lefva af animaliska, företrädesvis
ruttnande ämnen. Andra förtära pelsverk, ylletyger,
feta matvaror, vax o. d., men de allra flesta lefva
af växtämnen. Genom sin stora glupskhet och sitt
uppträdande under vissa år i oerhörda massor blifva
insektlarverna förhärjande skadedjur, som på ett
ytterligt förstörande och sålunda högst känbart
sätt ingripa i menniskans ekonomi. Såsom exempel
härpå må nämnas endast "kornflugan" och "blåsfoten",
som kunna tillintetgöra större delen af den växande
säden, "kornvifveln", som uppäter den tröskade säden,
"ekvecklaren" och "ollonborren", som uppäta ekarnas
och andra träds löfverk, "gräsmasken", som på en enda
egendom kan förtära gräs till hundratals parlass hö,
"barkborrarna", som tillintetgöra hela skogsbestånd,
"tallstekeln", som å milslånga sträckor uppäter
tallarnas barr i våra skogar, och alla dessa larver,
som sköfla våra trädgårdar, mångfaldiga andra
att förtiga. Men bland insektlarverna finnas äfven
åtskilliga för menniskan gagneliga. Främst bland dem
må nämnas "silkesmasken", eller larven af en fjäril
kallad mulbärs- l. silkesspinnaren (Bombyx mori
L.). En mängd stekel-larver lefva parasitlikt i andra
larver och förminska eller tillintetgöra sålunda de
massvis uppträdande, härjande skadelarverna samt äro
således menniskans kraftiga bundsförvandter i striden
mot dylika skadedjur. – Insektlarverna växa mycket
hastigt, och vid vissa perioder af sin utveckling
undergå de hudömsning, vanligast 4 till 5 gånger,
men i somliga fall flere eller färre. Straxt efter
dessa hudömsningar hålla sig larverna vanligen stilla
under en eller flere dagar och förtära derunder litet
eller intet, men få derefter ytterligare stegradt
näringsbehof. Af den förtärda födan omvandlas en del
till fett, som afsättes i kroppen mellan de organ,
som hos larven fullgöra lifvets förrättningar. Det är
af denna "fettkropp", som parasitlarverna lefva. När
larven genomgått sina vederbörliga hudömsningar
och är färdig att öfvergå till insektens nästa
utvecklingsskede, puppstadiet, upphör han att äta,
kryper omkring och söker en lämplig plats, der
den blifvande puppan kan finna skydd mot ogynsamma
inflytelser. Många larver borra sig ned i jorden
och förpuppas der; andra gömma sig under stenar,
bland rötter, i barkspringor o. s. v. – Den tid, som åtgår
för larven att ernå tillräcklig utveckling till
förpuppning, är mycket olika, från några dagar till
ett par eller flere år, beroende i första rummet på
insektens art, men äfven i hög grad på de klimatiska
förhållanden, under hvilka larven lefver. En insektart
kan i trakter, der sommarvärmen är tillräckligt
långvarig, genomlöpa sin fullständiga utveckling
under en sommar, ofta nog på två generationer,
hvaremot samma art i arktiska trakter behöfver minst
två somrar, innan dess larv kan förpuppa sig. Under
vintern ligga sådana larver i dvala och vakna till
lif efter regeln, först när deras näringsväxter
följande vår eller sommar kommit till utveckling. –
Åtskilliga larver hafva egendomliga lefnadsvanor. De
lefva liksom i samhällen och omgifva sig med ett
vidlyftigt "bo" af silkesspånad, i hvilket de söka
skydd under nätterna och mot regn. Några företaga
långa vandringar i stora skaror, derunder iakttagande
en viss ordning och sammanhållning. Såsom exempel
härpå kan anföras den bekanta härmasken, larven af
ett slags svampmygga, Sciara Thomae L. Dessa larver
samlas stundom i oräkneliga skaror och bilda ett i
krokar ormlikt framringlande band af 2 till omkr. 10
m. längd, i hvilket de särskilda larverna krypa
på eller vid hvarandra, alla sammanhållna genom en
klibbig vätska, hvilken sedan bekläder den väg, der
"härmasken" skridit fram. O. T. S.
Larvae voro i den fornromerska folktron onda
andar, mest tänkta såsom hädangångna, hvilka icke
kunnat finna ro efter döden, vare sig till följd
af försummade begrafningsbruk eller på grund
al begångna förbrytelser, utan såsom spöken i
natten hemsökte och störde de efterlefvande
samt stundom bragte dem till vansinne. Ungefär
på samma sätt uppfattades lemures. Till att
blidka dylika demoniska väsenden firades d. 9,
11 och 13 Maj i tre nätter festen Lemuria, vid
hvilken hvarje husfader vid midnattstiden, barfota,
med iakttagande af vissa heliga bruk, gick genom
huset, tog svarta bönor i handen och kastade dem
bakom sig. – Med larva förstodo romarna äfven en
fult grimaserande ansigtsmask, till skilnad från
persona, den egentliga skådespelaremasken.
R. Tdh.
Larverad (af Lat. larva, ansigtsmask), med.,
maskerad, dold, säges om en sjukdom, som döljer
sig under främmande och ovanliga symtom, såsom
larverad frossa, larverad fallandesot o. s. v.
F. B.
Larvmördare, zool., kallas arterna af
skalbaggeslägtet Calosoma, som igenkännes genom sina
borstlika antenner, hvilkas 2:dra, 3:dje och 4:de
led äro hoptryckta från sidorna. Hufvudet är litet,
äggformigt. Skalvingarna äro nästan qvadratiska,
bredare än bröstdelen af kroppen. Den största arten,
C. Sycophanta L., vackert metallglänsande i grönt
och blåaktigt, är tämligen sällsynt i Sverige och
tillhör egentligen de sydligaste provinserna, men
är dock någon gång funnen i mellersta Vestergötland
å de silariska bergen. C. inquisitor är kopparbrun,
uppträder somliga år i stort antal, såsom fallet var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
