Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Larvätare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
operation äro flerehanda. Den vanligaste
är strypsjuka l. krup (se d. o.). Operationen
företages dock sällan endast i struphuvudet, utan
derjämte i luftstrupen (trachea), och får då namn af
laryngotracheotomi. Ej sällan utföres den endast å
luftstrupen (tracheotomi). Öppnandet af struphufvudet
eller strupen vid strypsjuka sker för att förhindra
patienterna att dö genom qväfning, då öfre delen
af strupen genom sjukdomen blifvit hopträngd och
slutligen alldeles igengrodd. Detta kan ibland
komma så hastigt på, att man ej hinner till
operationen eller, om den ock hunnit påbörjas,
ej till dess fulländning, innan döden inträffar.
Erfarenheten har mer än tillräckligt visat, att
ju tidigare operationen företages, dess bättre
äro resultaten. De operatörer, som snart
besluta sig för densamma och lyckas att erhålla
medgifvande dertill af föräldrarna (ty oftast är det
barn det gäller), kunna framvisa en ojämförligt
många gånger bättre statistik än andra, som dröja
eller måste dröja dermed intill sista ögonblicket.
Visserligen måste medgifvas, att de senare väl
kunna framvisa ett något större antal fall, som till
helsan återkommit utan operation; men då denna i
sig sjelf ej är lifsfarlig och obehaget att under
ett par veckor andas genom ett i strupen, genom
den gjorda luckan, nedskjutet silfverrör ej är att
anslå synnerligen högt, är det säkert förmånligare
att operera mycket än litet vid verklig strypsjuka.
Äfven hos äldre personer och genom kroniska
sjukdomsprocesser kan struphufvudet blifva så
förträngdt, att fara för qväfning uppstår och att
operation måste tillgripas för att rädda patientens
lif. Vanligtvis får den opererade i dessa fall
sedan bära röret för hela lifvet. Främmande kroppar
inkomma ibland från munnen eller näsan i struphufvudet
och kunna nödvändiggöra öppnandet af detsamma eller
luftstrupen för aflägsnandet. Svulster kunna bilda
sig i larynx och tilltäppa densamma; då de ej kunna
uttagas öfre vägen, måste man bereda sig tillträde
till dem genom artificiel öppning å luftvägarna.
Vid brott å struphufvudets brosk blir detta i kanske
det större antalet fall nödvändigt. Under de
senare åren har man utsträckt laryngotomien ända
till borttagande af ena hälften och än oftare
af hela luftstruphufvudet. "Indikationen" har oftast
varit kräfta deri. Visserligen har operationen
någon gång påskyndat i stället för att afvända den
dödliga utgången, som dock utan operation är
viss; i än flere fall har recidiv inställt sig, men
döden har då kommit på ett långt mera plågfritt sätt
än genom långsam qväfning. I några fall har verklig
helsa blifvit en följd af operationen, så vidt man
hittills sett. Och de opererades tillstånd efter
en lyckad operation är ej så tröstlöst, som man väl
föreställer sig; vid borttagandet af blott det halfva
struphufvudet kan så god läkning inträffa, att
rösten blir så mycket i behåll, att talet blir fullt
begripligt. Man har efter utskärandet af hela
struphufvudet lyckats att genom insättande af ett
konstgjordt sådant i ej obetydlig mån ersätta det
naturliga och återställa en viss grad af talförmågan.
Borttagandet af hela struphufvudet är en bland de
svåraste kirurgiska operationerna, den enkla
laryngo- eller tracheotomien deremot så lätt,
att hvarje underläkare på ett sjukhus och
framförallt ett barnsjukhus snart lär sig
att verkställa den och i många fall äfven
så gör både i vårt land och annanstädes.
Rsr.
Laryngotracheotomi. Se Laryngotomi.
Larynx (Grek.), struphufvudet, anat., är öfre delen
af luftröret l. luftstrupen (se d. o.) och tillika
organet för tonbildningen vid tal och sång. Detta
organ är beläget på halsens främre öfre del, mellan
de stora blodkärlen, nära under huden. Med öfre
mynningen vetter dess bakre yta mot svalgets nedre
ände, och matstrupen börjar bakom dess nedersta
stycke. Det uppbäres af tungbenet. Det har ganska
tjocka väggar, hvilkas fasta stomme utgöres af
brosk. Såväl struphufvudets som broskens former hos
menniskan synas å figurerna, af hvilka fig. 1 visar
 |
| Fig. 1. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
