Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lasciate ogni speranza ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
snille förskaffade honom beundran och vänskap af
män sådana som Alex. v. Humboldt och Heinrich Heine;
och stora förhoppningar fästes vid den unge tänkaren,
när en händelse inträffade, som drog honom från de
strängt vetenskapliga sysselsättningarna och kastade
honom in i det social-politiska lifvets strider. 1845
blef han bekant med den då 40-åriga, men ännu sköna
grefvinnan Sophie von Hatzfeldt, som låg i process med
sin man angående skilsmässa. L. uppträdde snart såsom
grefvinnans riddare och utmanade mannen på duell,
men blef hånfullt afvisad. Han skötte derefter,
ehuru icke jurist ex professo, på ett utmärkt sätt
hennes rättegång, i allt inför 36 olika domstolar och
instanser under loppet af nära ett tiotal år, tills
grefve von Hatzfeldt slutligen fann sig föranlåten
att ingå på en kompromiss, hvarigenom grefvinnan
erhöll en ansenlig förmögenhet och L. af henne enligt
öfverenskommelse en rätt betydlig lifränta. Under
denna rättegång blef L. sjelf anklagad såsom "andlig
upphofsman" till stölden af ett grefvinnan tillhörigt,
men hos en grefvens väninna, friherrinnan Meyendorf,
förvaradt skrin, som innehöll flere för processen
vigtiga handlingar; men han blef (efter ett glänsande
försvarstal inför assisdomstolen) 1848 frikänd.
Ifrigt sysselsatt med den hatzfeldtska processen,
deltog L. föga i 1848 års revolutionära rörelser,
meft blef likväl dömd till 6 månaders fängelse
på grund deraf att han på ett folkmöte i Neuss
uppmanat till att, om så behöfdes, med vapen i
hand understödja Nationalförsamlingen i Berlin
i dess kamp mot regeringen angående den nya
författningen; och han protesterade sjelf mot de
ansökningar om nåd för honom, som af hans syster
och af Alex. v. Humboldt inlemnats till preussiske
konungen. Efter utståndet fängelsestraff (1850)
vistades L., förvisad från Berlin, i Rhentrakten ända
till 1857. Efter återkomsten till Berlin utgaf han
sitt ungdomsarbete om Herakleitos äfvensom ett drama,
Franz von Sickingen (1859), i hvilket han tyckes hafva
velat i Ulrich von Huttens personlighet teckna sig
sjelf, och hvilket derför är af stor betydelse för
studiet af L. I Berlin delades L:s tid mellan tämligen
raffinerad lefnadsnjutning och fortsättningen af
de rättshistoriska och rättsfilosofiska studier,
i hvilka han kommit in under sysselsättningen med
den hatzfeldtska processen. Frukten af dessa studier
blef L:s vigtigaste vetenskapliga verk: System der
erworbenen rechte (2 dlr. 1861). I detta arbete, som
kallar sig "en försoning mellan den positiva rätten
och rättsfilosofien", kommer L. vid en undersökning
rörande välförvärfvade rättigheters anspråk på
skydd mot nya lagars tillbakaverkande kraft till
den slutsatsen att retroaktiv kraft bör tillkomma
hvarje lag, som träffar individen endast derigenom
att den förändrar sjelfva samhällets organiska
institutioner. Individen kan, enligt L., tillförsäkra
sig eller andra personer rättigheter endast för så
vidt och för så lång tid, som de lagar bestå, hvilka
erkänna en sådan handlings rättsgiltighet. Vid hvarje
aftal eller bestämmelse rörande någon
särskild rättighet måste således den klausulen
underförstås att ifrågavarande aftal eller bestämmelse
skall gälla endast så länge lagstiftningen öfver
hufvud erkänner liknande rättigheter. Den allmänna
anden eller folkets gemensamma medvetande är den
offentliga rättens enda källa; för individen är det
rättsligt omöjligt att afbryta gemenskapen med denna
rättens substans, sönderslita dess sammanhang eller
motsätta sig dess utveckling och förändringar. Det
är endast ett otillbörligt anspråk på individens
"sjelfsuveränitet", om man yrkar, att välförvärfvade
rättigheter skola fortfara i alla tider, trots ett
förändradt allmänt rättsmedvetande. Med afseende på
den rätt till skadestånd, som enligt hittills gällande
åsigter tillkommer innehafvaren af välförvärfvade
rättigheter, när dessa upphäfvas, skiljer L. strängt
mellan tvänne olika fall. Om det nya rättsmedvetandet
alldeles förkastar alla slags liknande rättigheter,
träder den nyssnämnda klausulen i kraft; den gräns,
intill hvilken den ifrågavarande rättigheten skulle
gälla, är då uppnådd, och ingen vare sig logiskt
eller juridiskt tänkbar grund till ett skadestånd
finnes då mer. Om deremot likartade rättigheters
giltighet ännu erkännes af folkmedvetandet och blott
en särskild form af rättighetens utöfvande upphäfves
eller vissa speciella fall af den eljest erkända
rättigheten måste af särskilda skäl undanrödjas,
då har rättighetsinnehafvaren grundade anspråk
på ersättning. Så t. ex. har egaren af ett stycke
mark under nuvarande förhållanden full rätt till
skadeersättning, om denna mark tages i anspråk för
något allmänt ändamål, såsom jernvägsanläggning
e. d. Skulle deremot allmänna rättsmedvetandet komma
att utdöma all enskild eganderätt till jord, så
kunde de dåvarande jordegarna icke framställa några
rättsliga ersättningsanspråk. Arbetet innehåller
vidare djupgående och omfattande undersökningar
angående arfslagstiftningen, i synnerhet i den
romerska rätten. Enligt L. bestod den romerska
rättens väsende deruti att arfvingen betraktades
såsom fullföljare eller fortsättare af den aflidnes
personliga vilja, liksom den individuella odödligheten
bestod just deruti att den dödes vilja genast så
att säga öfvertogs och upprätthölls af den, som blef
arfvinge. Hos de gamle germanerna åter betraktades
familjen såsom den egentlige egaren, den enskilde
familjmedlemmen blott såsom tillfällig innehafvare
af förmögenheten. Genom dödsfall och arf inträffade
således endast en förändring i förmögenhetens
förvaltning, intet egentligt ombyte af egare. Såväl
den romerska som den forngermanska arfslagstiftningens
grundtankar äro numera spårlöst förflyktigade. Då
nu likväl den moderna arfslagstiftningen utgör en
blandning af romerska och forngermanska element, lider
den af olösliga inre motsägelser och måste betraktas
såsom af staten godtyckligt vidtagna bestämmelser
angående dödsboförmögenhet. "System der erworbenen
rechte" har blifvit mycket olika bedömdt, ehuru
väl äfven de, som alldeles förkasta de resultat,
till hvilka L. der kommit, i allmänhet erkänna
snillrikheten och betydelsen af hans teoretiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
