Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laterna magica (Lat.; "troll-lykta"), fys., är ett fysikaliskt instrument, hvarmed i ett mörkt rum förstorade bilder af smärre föremål kunna framställas på en hvit skärm - Latet anguis in herba, Lat., "det ligger en orm dold i gräset" - Latham, Robert Gordon - Lathræa L., bot. - Lathyrus L., bot., farmak., ett slägte af klättrande örter med långt klänge - Latien. Se Latium - Latifundium, Lat., hos romarna benämning på en vidsträckt jordegendomskomplex, som odlades genom slafvar - Latimer, Hugh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ljusets riktning må bibehållas oförändrad
oaktadt solens flyttning på himlahvalfvet (se
Heliostat). För detta ändamål har man konstruerat det
s. k. solmikroskopet (se d. o.). – Numera användes
den egentliga laterna magica, med en vanlig lampa
till ljuskälla, endast såsom leksak. Föremålen, som
skola afbildas, bestå vanligen af figurer, målade
med genomskinliga färger på glasribbor, hvilka i
upp- och nedvänd ställning inskjutas genom tvänne
motstående inskärningar i röret på det ställe, der
föremålet skall ligga. I stället för att uppfånga
bilden på en skärm kan man låta den falla i en
rökkolonn. Särskilda partier af bilden komma i detta
fall att ligga i olika plan och synas derjämte vara i
rörelse. På detta sätt uppstå s. k. "fantasmagorier"
eller "skenbilder" (dimbilder). – Uppfinningen af
laterna magica har med orätt tillskrifvits den tyske
jesuiten A. Kircher, som beskrifvit instrumentet
i 2:dra uppl. af sin "Ars magna lucis et umbrae"
(1671). R. R.
Latet anguis in herba, Lat., "det ligger en orm dold
i gräset", här lurar en fara. Uttrycket förekommer
i Virgilius’ "Eclogae", III, 93.
Latham [lä’thäm], Robert Gordon, engelsk etnolog
och språkforskare, f. 1812, blef 1832 med. doktor i
Cambridge, gjorde 1832–33 en resa i de skandinaviska
landen, kallades 1840 till professor i engelska
språket och literaturen vid University college i
London och har derjämte innehaft olika anställningar
såsom läkare. Resultaten af sina etnografiska
forskningar har han nedlagt i bl. a. Norway and
the norwegians (2 bd, 1840), Natural history of
the varieties of man (1850), i hvilket arbete
han söker uppvisa slägtets härstamning från ett
enda menniskopar, The Germania of Tacitus with
ethnological dissertations (1851), The native races
of the russian empire (1854), The eastern origin of
the celtic nations (1857), Descriptive ethnology
(2 bd, 1859) och Nationalities of Europe (2 bd,
1863). Enligt L:s åsigt, som på senare tiden fått allt
flere sannolikhetsskäl för sig, är Europa och ej,
såsom axiomatiskt antagits, Asien de ariska folkens
urhem, emedan ättlingarna bo tätast i Europa. På
språkvetenskapens område har L. författat bl. a. On
the english language (1841; flere uppl.), Handbook
of the english language (1851; 9:de uppl. 1875)
och Elements of comparative philology (1862), der
han utförligast framställt sina skäl mot dogmen om
ariernas härkomst från Asien. Han har äfven utgifvit
en ny, med senare lingvistiska rön riktad edition
(fullbordad 1870) af Sam. Johnsons "Dictionary of the
english language" samt öfversatt Tegnérs "Frithiofs
saga" och "Axel" (1840). L. var en bland stiftarna
af "Philological society" i London, och han har
ordnat den etnografiska samlingen i Kristallpalatset
i Sydenham.
Lathraea L., bot., ett till nat. fam. Personatae,
L., kl. Didynamia L., hörande, parasitiskt å rötter
af hassel, asp m. fl. träd lefvande egendomligt
örtslägte, som har en under jorden krypande, grenig,
köttig, med hvita, tjocka fjäll betäckt rotstock,
från hvilken under våren uppskjuta 5–10 cm. långa,
köttiga, med fjäll
glesare beklädda, ljusröda stjelkar, uppbärande i
toppen en mängd läppformiga, röda blommor i ensidig
klase. Örtens underliga utseende, med dess hvita
rotstock samt rödletta ("liffärgade") stjelk och
blommor, har förskaffat densamma namnet vätteros,
såsom tillhörande vättarna (dvärgarna). Ett
nyare namn är fjällört. – Radix squamariae
l. R. Dentariae l. R. Anblati benämnes den fordom
såsom ett krampstillande medel använda rotstocken.
O. T. S.
Lathyrus L., bot., farmak., ett slägte af
klättrande örter med långt klänge, utgörande
fortsättningen af de fåpariga bladens gemensamma
bladskaft. Stiplerna äro mindre än de helbräddade
småbladen. Stjelken är vanligen vingkantad, och från
bladvinklarna utskjuta blomskaft, som uppbära klasar
af röda (violetta), stundom gula blommor, hvilkas
blomfoder har de två öfre tänderna kortare än de tre
nedre. Baljan är mångfröig. Europa eger af detta till
nat. fam. Papilionaceae L., kl. Diadelphia L., hörande
slägte omkr. 35 arter och den skandinaviska floran 6,
af hvilka L. pratensis L., "ängsvial", "gigelsärta",
med sina gula blommor och sin rikbladiga stjelk,
är väl bekant som en af de yppersta foderväxterna
å våra ängar. L. tuberosus L. har rotstock, hvars
grenar bilda omkr. 3 cm. långa, ätliga knölar. Fröna
af flere arter hafva fått användning i medicinen,
förnämligast såsom krampstillande. O. T. S.
Latien. Se Latium.
Latifundium, Lat., hos romarna benämning på en
vidsträckt jordegendomskomplex, som odlades genom
slafvar. Det var genom de förnämes besittningstagande
af statsjorden, som dylika latifundier uppstodo. All
jord tillhörde patricierna; några fria arbetare eller
små gårdar funnos ej. Detta tillstånd framkallade
Gracchernas uppträdande (133 f. Kr.). – I nyare
tider begagnas ordet i betydelsen vidsträckt jordagods
i allmänhet.
Latimer [lä’timer], Hugh, engelsk teolog och martyr,
f. omkr. 1490, studerade i Cambridge och var i början
en häftig motståndare till reformationen, men ändrade
sedan åsigter och blef en af dennas verksammaste
befordrare i England. Af kardinal Wolsey fick han
särskildt tillstånd att predika i hela England. 1530
blef han utnämnd till kunglig hofpredikant, och
följande år erhöll han pastoratet West Kington i
Wiltshire. 1532 blef han kallad inför prestmötet
(convocation), exkommunicerad och fängslad, men
genom konungens bemedling slutligen frigifven,
sedan han återkallat sina s. k. villfarelser. Efter
Cranmers utnämning till ärkebiskop (1533) ändrades
L:s ställning, och sedan Henrik VIII 1534 afkastat
den påfliga suprematien, blef L. jämte Cranmer
och Cromwell konungens förnämste medhjelpare
i upptänkandet af de lagstiftningsåtgärder,
som gjorde skilsmässan från Rom fullständig och
oåterkallelig. Det var likväl mer L:s predikningar
än konungens edikt, som rotfäste reformationens
grundsanningar i folkets sinnen, och af hans föredrag
erhöll rörelsen sin förnämsta riktning. 1535 blef
L. utnämnd till biskop i Worcester, men afsade sig
1539 detta ämbete, enär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
