Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Pomponius, som skildrar folklifvet i träffande drag
och med lustiga infall. I Afranius’ stycken, likasom i
Naevius’ praetextae och de ofvan nämnda lustspelen
af Titinius, framträder ett nationelt element,
som dock ej får rätt utveckla sig under trycket af
efterbildningen från grekerna. – Ungefär enahanda
blef förhållandet med den episka poesien. Livius’
otympliga öfversättning af Odyssén, som på sin tid
tjenstgjorde såsom skolbok, följdes af Naevius’
äfvenledes på saturniskt versmått författade
skildring af det första puniska kriget, hvilken,
ehuru egentligen en poetisk krönika, torde hafva egt
ett visst nationelt intresse. Vigtigare blef Ennius’
verk Annales, hvari skalden i 18 böcker skildrade Roms
historia från Aeneas till författarens egen tid. Detta
arbete bär öfverallt spår af skaldens förkärlek för
den grekiska literaturen, hvars gudaverld nu likasom
införes på skådeplatsen. Quintilianus säger om Ennius,
att man bör hålla honom i helgd såsom en genom sin
uråldrighet helig lund, hvars väldiga, sekelgamla
ekar äro mera vördnadsbjudande än sköna. Genom
sin kraft och värme tillvann sig emellertid Ennius
stort rykte hos romarna och gällde såsom ett slags
skaldefader. En afgörande inverkan utöfvade han på
den romerska poesien derigenom att han först af alla
använde den grekiska hexametern och tvang det latinska
språket att foga sig efter dess rytm. Exemplet vann
efterföljd och blef i viss mån bestämmande för det
poetiska språket. – Äfven en annan art af poesi
idkades först af Ennius. Det var satiren, i hvilken
romarna uppträdde sjelfständigt. Satirens karakter
bestämdes dock ej af honom, utan af efterföljaren
C. Lucilius, en romersk riddare från Kampanien. Denne,
som tillhörde den yngre Scipios krets, egde
stora gåfvor, i synnerhet skarpt omdöme och god
iakttagelseförmåga samt fin bildning och varm känsla
för forntida romaredygd och storhet. Han förstod ock
att för sin tids romare i diktens spegel framhålla
deras eget lif med alla dess mindre förmånliga
sidor. Qvick och hänsynslös, svängde han sålunda
sitt gissel ej minst öfver det sociala lifvet och
gaf för framtiden tillvaro och form åt den romerska
satiren. – I den prosaiska framställningen åstadkom
den arkaistiska perioden icke mycket. Mest betydande
bland skriftställarna var den i det praktiska lifvet
så mångsidigt förfarne M. Porcius Cato, som både
i historieskrifningen och i vältaligheten ådagalade
sin duglighet. Cato författade nämligen i 7 böcker
ett arbete om Italiens historia, Origines (urhäfder),
och skall hafva på sin ålderdom upptecknat en del af
de många tal, som han hållit. Äfven författade han
en ännu bibehållen skrift om landtbruket, ett slags
praktika, i hvilken han meddelade sin rika erfarenhet,
samt nedskref för sin sons räkning en hel samling af
lärdomar och anvisningar, hemtade från det praktiska
lifvets skola. – Historieskrifningen sköttes ännu
för öfrigt mest af ansedda män, som ofta sjelfva
deltagit i de händelser, hvilka de skildrade. Till
en början skref man på grekiska: så Q. Fabius Pictor
och L. Cincius Alimentus. På
latin försökte sig bl. a. L. Cassius Hemina,
C. Licinius Macer, L. Calpurnius Piso och sjelfbiografen,
statsmannen M. Aemilius Scaurus. De äldre skrefvo
konstlöst och krönikeartadt, men smånigom började
retorisk utstyrsel och färgläggning att förekomma,
såsom hos L. Caelius Antipater, L. Cornelius
Sisenna och Valerius från Antium, känd för
sina diktade sifferuppgifter från äldre tider. –
Vältaligheten var för romarna mera en praktisk
uppgift än föremål för studier och teoretisk
förberedelse. Hela uppfostran syftade till att
skapa män, som kunde fylla sin plats äfven
i folkförsamlingens ordskiften och senatens
öfverläggningar. Kännedom af romersk lag och sed,
bekantskap med sakförhållandena, sundt omdöme och
framförallt den inneboende öfvertygelsens ledande
kraft voro hufvudvilkoren för en talares framgång;
råd, erfarenhetsrön och exempel af de äldre ersatte
studierna. Dock finner man, att den grundligare
grekiska bildningen småningom genomträngde äfven
de politiske och juridiske talarnas verksamhet. De
grekiske vältalighetslärarna fingo visserligen i
början dela filosofernas öde, men senare lyckades det
dem dock vinna område, och äfven latinska lärare i
talarekonsten framträdde. Såsom talare utmärkte sig
jämte den yngre Scipio och hans vän Laelius de båda
Graccherna, i synnerhet Cajus, samt M. Antonius,
L. Licinius Crassus, Cajus Julius Caesar Strabo och
P. Sulpicius Rufus, hvilka fyra sistnämnda Cicero
i sin bok "Om talaren" infört såsom meddelande råd
och anvisningar i talarekonsten. – Juridiken vann
sin utveckling i och genom rättsbesked och tal
inför rätta af erfarna och sakkunniga män, bland
hvilka särskildt framstodo de båda med namnet Mucius
Scaevola, i synnerhet öfverstepresten, som var en af
sin tids bäste sakförare och rådgifvare. Lagar och
rättsbestämmelser blefvo äfven föremål för tolkning
i skrift. – Filologien var föga bearbetad. En
pergamenisk lärd, Krates från Mallos, medlem af
en beskickning till Rom, 159 f. Kr., väckte intresse
för filologiska studier genom sina föreläsningar
öfver Homeros. Vigtigast af de romerske filologerna
är M. Antonius Gnipho, Caesars lärare.
II. Guldåldern (fr. o. m. Ciceros uppträdande till
Augustus’ död; 81 f. Kr. till 14 e. Kr.) bragte till
mognad hvad som under den arkaistiska perioden börjat
gro. Allt djupare trängde den grekiska bildningen in
i det romerska samhället. Den forne anden var borta;
banden hade begynt att lossna, och statslifvet
syftade allt tydligare till envälde. I samma
mån den gammalromerska uppfattningen gaf vika för
verldsfolkets tänkesätt och lefnadsvishet, i samma
mån utbildades den literära verksamheten. Politiken
och lägerlifvet hade länge nog stängt sånggudinnorna
ute; men när de en gång vunnit inträde, viste de
att omskapa det nya hemmet. Romaren hade förr funnit
verklig sysselsättning (negotium) endast i vapenfärd
och statsförvaltning; literär verksamhet var så godt
som ledighet (otium). Nu blef den senare om ej för
alla ett mål att eftersträfva,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
