Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då vittra män, såsom D. Laberius och
Publilius Syrus, den förre känd för sina qvicka och
humoristiska teckningar ur lifvet, den senare för
sina sedemålningar och tänkespråk, gåfvo kött och
blod åt den förut delvis på improvisation och minspel
samt på sjelfsvåldigt uppsluppna rörelser beräknade
diktarten. En egendomlighet hos mimen, som för öfrigt
hade en nationel prägel, var, att i densamma politiska
utfall och anspelningar förekommo, särskildt hos
Laberius. – Den episka poesien tog starkare fart än
dramatiken. Utom mindre betydande skalder uppträdde
T. Lucretius Carus med sitt filosofisk-didaktiska
epos och P. Virgilius Maro, som genom sin nationelt
anlagda dikt Aeneis blef romarnas älsklingsskald samt
utöfvade samma inflytande på poesien och det poetiska
språket, som Cicero hade på det prosaiska. Ovidius
tillhör delvis epiken, men ännu mer den lyriska
poesien. Det äldre stadiet inom denna representeras
af Catullus, som, ehuru efterbildare af grekerna,
röjer en viss nationel sjelfständighet. Augustus’
tid glänser med namnen Horatius, Tibullus, Propertius
och Ovidius. Den förstnämnde kan med skäl sägas hafva
i Rom infört den grekiska lyrikens vexlande rytmer
och format språket efter dessas kraf. I elegien, som
de tre sistnämnde skalderna med så mycken framgång
odlade, uppnådde eller öfverträffade efterbildarna
i viss mån sina mönster, alexandrinerna. Satiren
hade i Varro en egendomlig, mellan poesi och prosa
sväfvande bearbetare, som anslöt sig till greken
Menippos. Horatius var en värdig efterföljare
till Lucilius, så att Quintilianus’ omdöme "att
romarna i satiren stå på egen botten" är fullt
rättfärdigadt. Äfven i den poetiska brefstilen är
Horatius utmärkt. Epigrammet börjar nu bearbetas,
t. ex. af Calvus och den redan nämnde Catullus. –
På olika områden ådagalade sålunda romarna under
denna tid sin andliga mogenhet. Sant är, att
literaturen i mycket var likasom en efterklang af
den grekiska och till och med i viss mån af dennas
yngsta representant, den alexandrinska, men härmed
må dock ej vara sagdt, att den saknade nationel
sjelfständighet. De store historieförfattarna stodo
både i sitt framställningssätt och i sin uppfattning
af händelserna i det hela på egen botten. Cicero,
ehuru genomträngd af grekisk bildning, förstod att
förädla det latinska språkets rika tillgångar, och
skaldernas dikter, om ock ej så naturfriska eller
storslagna som de äldre grekiska, väcka likväl vår
beundran genom den tankestyrka och den fulländning
i uttryck, som i harmonisk förening möta oss.
III. Den följande perioden, silfveråldern (från
Augustus’ till Trajanus’ död; 14–117 e. Kr.),
företer mindre skapande kraft och lägger väl mycket
an på formens effektfullhet. Despotismen hade qväft
sjelfständigheten i sinnena och kejsarna bevakade med
misstänksamhet alla yttringar af en friare ande. Vid
sådant förhållande föranleddes menniskorna helt
naturligt att gå in i sig sjelfva och undvika allt
farligt uppträdande i det yttre. Derigenom vann
visserligen reflexionen i styrka, och man gjorde sig mera
än förr reda för själslifvets vexlande företeelser,
men å andra sidan vållade osäkerheten i allt en
viss oro och tanke på huru det ena eller andra
skulle taga sig ut och blifva bedömdt. Med tidens
i allt förfinade smakriktning följde ett bemödande
att göra framställningen så nätt och tilltalande som
möjligt och att tillspetsa uttryckssättet. Uppfostran
riktade sig starkt på literär bildning, och i de högre
kretsarna, ja äfven i medelklassen, blefvo studier och
skolbildning en hufvudsak. Retorernas deklamationer
och de offentliga föredragen drogo uppmärksamheten
till sig och inverkade starkt på literaturen. Prosan
blef poetisk och poesien retorisk. Antiteser och
sinnrika tänkespråk vunno det högsta erkännande, och
formen tog småningom makt öfver innehållet. Det bör
dock ej nekas, att silfverålderns författare i mångt
och mycket frambragt värdefulla konstskatter, och
genom sin mera subjektiva och estetiserande riktning
stå de vår tid närmare än de äldre. Men ett visst
manér är dock i det hela hos dem skönjbart. För öfrigt
uppträdde under denna tid många provinsbor, särskildt
hispaner, såsom vitterhetsidkare. – I dramatiken
kunde till följd af de tryckta politiska förhållandena
så godt som intet åstadkommas. Senecas tragedier
äro ett slags exponent för tidens riktning. På det
episka området märkas, utom M. Annaeus Lucanus, som
behandlade det medborgerliga kriget mellan Caesar
och Pompejus, C. Silius Italicus, C. Valerius
Flaccus och P. Papinius Statius, den siste äfven
tillfällighetsskald, som lemnat efter sig jämväl
blandade dikter. Idyllen har att framvisa Calpurnius
Siculus under Nero. Epigrammet fann en qvick, men
något grofkornig bearbetare i M. Valerius Martialis,
hvilken för öfrigt, likasom Statius, var ett slags
hofpoet och smickrare af stormän Fabeln behandlades
af Phaedrus. Starkast representerad var satiren,
i hvilken den något dunkle, men sedligt allvarlige
A. Persius Flaccus och den af djup förtrytelse
uppfyllde D. Junius Juvenalis (vid periodens slut)
vunno priset. Efter titeln skulle jämväl den skrift,
som bär Petronius Arbiters författarenamn, vara
satir; men i sjelfva verket är den en roman, som på
prosa, uppblandad med vers, målar det yppiga lifvet
i stora verlden. – Prosan är under detta tidehvarf
mera betydande än poesien. Historien bearbetades
af flere. Främst bland dem står den kärnfulle och
i karaktersteckningen starke C. Cornelius Tacitus
(konsul under Nerva), de republikanska grundsatsernas
man, som, med tanken på hvad som hade varit, skildrade
det, som var. Vidare M. Vellejus Paterculus under
Tiberius, anekdotberättaren Valerius Maximus samt
den retoriskt deklamerande Q. Curtius Rufus, om
hvilkens tidsålder man har tvistat (se Curtius). –
Att vältaligheten efter frihetens undergång skulle
få en helt annan prägel än förr är sjelfklart. Den
blef numera blott konst, medan den förut hade varit
en vigtig faktor i det offentliga lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
