Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men så mycket ifrigare bedrefs den i retorskolorna,
och teorien om densamma blef fullkomnad särskildt
genom M. Fabius Quintilianus (under
Flavierna). Äldre till tiden är P. Rutilius Lupus,
af hvilken en skrift ("Om figurer i talet") ännu
finnes qvar. Äfven Tacitus anses hafva författat en
retorisk skrift ("Dialog om talarna"). C. Plinius
Caecilius Secundus har utom en samling bref
efterlemnat en panegyrik öfver Trajanus, och af
M. Annaeus Seneca finnas deklamatoriska öfningar och
exempelsamlingar. – I filosofien märkes L. Annaeus
Seneca, Neros bekante lärare, som, i likhet med
så många andra bildade romare, hade slutit sig
till den stoiska skolan. Upphöjda åsigter, stor
menniskokännedom och rikedom i den för öfrigt
något på fras anlagda framställningen känneteckna
denne författare, som i sin moral stundom påminner
om den kristliga etiken. – Bland öfriga vetenskaper
tillvinner sig naturalhistorien uppmärksamhet
genom det stora encyklopediska verk, som utgafs
af C. Plinius Secundus d. ä. Medicinen behandlades
af den äfven i stilistiskt afseende framstående
mångforskaren A. Cornelius Celsus. Geografien
bearbetades af Pomponius Mela och jämväl af Tacitus,
som lemnat en geografisk-kulturhistorisk skildring
af Germanien. Landtbruket behandlades af L. Junius
Moderatus Columella, hvilkens skrift derom
ännu finnes i behåll. En praktisk författare
i fältmätningskonst och krigskonst var Sextus
Julius Frontinus, som var föreståndare för Roms
vattenledningar. Att grammatik och filologi skulle
vara föremål för mycken uppmärksamhet i en tid,
då äldre skrifter så flitigt studerades och mer
eller mindre djupsinnigt tolkades, ligger i sakens
natur. Här möta namnen Q. Remmius Palaemon,
M. Valerius Probus och Q. Asconius Pedianus,
hvilken sistnämnde kommenterade tal af Cicero. Inom
lagfarenheten uppstodo särskilda skolor. Vigtigast
äro "Proculianerna", uppkallade efter Proculus, en
anhängare af Labeo, och "Sabinianerna", som fingo sitt
namn efter Masurius Sabinus, lärjunge till Capito. De
förres lagtolkning skall hafva varit något friare
än de senares, hvilka strängt höllo sig till lagens
bokstaf. I sjelfva verket torde dock skiljaktigheten
ej hafva varit så betydande.
IV. Den sista perioden, förfallets (från Trajanus’
död till midten af 500-talet), omfattar en tidrymd
af mer än 400 år. Den företer derför olika skeden,
men genom det hela går såsom en röd tråd oförmågan att
utveckla något sjelfständigt eller något bättre än
det äldre. – Under det 2:dra århundradet, Hadrianus’
och Antoninernas tid, bibehålla sig i någon mån
traditionerna från den föregående, åtminstone hos
de författare, som stå likasom på gränsen, nämligen
anekdot- och memoarförfattaren och encyklopedisten
C. Suetonius Tranquillus samt historieskrifvarna
Justinus, som bearbetade Pompejus Trogus’ verk i en
på det hela lofvärd stil, och den retoriske L. Annaeus
Florus. Men tidens smakriktning tillät icke
att stanna vid det jämförelsevis goda. Den
romerska nationaliteten blef alltmera försvagad inom
verldsriket. Å ena sidan trängde sig provinserna fram,
och å den andra upplifvade den grekiska literaturen
sina minnen bl. a. genom den nu återuppspirande
nya sofistiken. I Rom sökte man visserligen äfven
ett stöd i det förgångna, men på ett onaturligt
sätt. Den arkaistiska perioden började gälla
som mönster, och retorn afrikanen M. Cornelius
Fronto gaf uppslaget till ett slags mindre lycklig
efterbildning af det fornåldriga uttryckssättet. Han
kan sägas hafva banat väg äfven för den "afrikanska"
skolan, som för en god tid tryckte sin prägel på
literaturen. Till samma skola hörde L. Appulejus,
som författade romanen om den förtrollade åsnan, i
hvilken roman den bekanta sägnen om Amor och Psyche
förekommer. I poesien alstrades ingenting
nämnvärdt, utom den mera stämningsfulla dikten till
Venus’ och vårens lof (Pervigilium Veneris). För
öfrigt märker man huru föregående tiders skapelser
gå igen i förkrympt form, i det att sammandrag
af äldre verk och notissamlingar alltmer begynna
utgifvas, så t. ex. af Aulus Gellius. En svårighet
för den latinska literaturen låg dessutom deri
att betydande skrifter utkommo mest på grekiska,
äfven då de berörde romerska förhållanden, t. ex. af
Plutarchos, Appianos, Lukianos, den berömde läkaren
Galenos m. fl. I en art af vetande lyckades dock
romarna gå framåt, nämligen i lagfarenheten. De
framstående juristerna Salvius Julianus, som utarbetade
ediktsamlingen under Hadrianus, S. Pomponius, Gaius,
hvilkens ännu bibehållna handbok i privaträtten
haft varaktig betydelse för de juridiska studierna,
samt Aemilius Papinianus (under Severus) och,
längre fram, Domitius Ulpianus och Julius Paulus
verkade dels genom praxis, dels, och ännu mer, genom
sina skrifter till upprätthållande och utveckling
af rättsvetenskapen. Denna, för hvilken romarna
genom hela sin anläggning voro särskildt egnade,
kunde ock så mycket mera häfda sin ställning under
kejsaretiden, som rättskipning och förvaltning
till följd af det stora rikets olika förhållanden
måste taga krafterna starkt i anspråk och blefvo
ett hufvudsakligt föremål för de bättre kejsarnas
omsorger. Det 2:dra årh. var särdeles gynsamt för
rättsförhållandenas fixerande, i det att samhället
vid den tiden för det mesta lefde under fredens
hägn. Deremot spelade vältaligheten numera, såsom
naturligt var, en obetydlig rol i det offentliga. På
literaturen inverkade dock de retoriska skolorna
och öfningarna ganska starkt. En annan vetenskap,
som fann en mängd bearbetare, var språkforskningen,
eller grammatiken, som uppmuntrades af Hadrianus och
Antoninerna. Q. Terentius Scaurus (under Hadrianus)
och C. Sulpicius Apollinaris, lärare till Gellius,
äfven denne grammatiker, samt antagligen S.
Pompejus Festus tillhöra det 2:dra årh., andra att
förtiga. – Filosofiska studier idkades visserligen,
men till skriftlig framställning brukades mest
det grekiska språket, såsom af Plutarchos och af
kejsaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
