Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Latinska literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hymner äro särskildt bekanta de till tiden senare Dies
irae (af munken Tomas af Celano, d. 1250) samt Stabat
mater (af munken Jacoponus från Todi, d. 1306). –
Studierna fingo starkare fart efter midten af det
11:te årh. Då uppstodo universiteten, hvilka drogo
till sig lärare och lärjungar från olika håll samt
framkallade studier och literär verksamhet äfven utom
det andliga ståndet. Rättsvetenskapen, medicinen
och den skolastiska filosofien uppblomstrade,
den sistnämnda särskildt i Paris, der
Abailard (d. 1142) uppammade en mängd lärjungar. Man
började nu med en viss framgång efterbilda antikens
författare; så den i det hela gode latinstilisten
Johan af Salisbury (d. omkr. 1180) samt historikerna
Otto von Freisingen och dansken Saxo Grammaticus
(d. omkr. 1200) samt måhända ännu mer skalderna
Philippus Gualterus de Castillone och Guilelmus
Brito m. fl. Uti Italien idkades humanistiska
studier, bl. a. af Brunetto Latini samt den
med de latinske skalderna väl förtrogne Dante
Allighieri (d. 1321). – Skolastiken blef dock alltmera
pedantisk och framställningssättet försämradt. De då
framträdande dominikan- och franciskan-munkordnarna
bemäktigade sig undervisningen i de stadsskolor,
som på många håll uppstått, och den bildning, som
de meddelade, var torftig och föga egnad att dana
skriftställare. En återgång till det sämre försiggick
småningom, till dess de klassiska studierna blefvo
på allvar återupplifvade.
VI. Väckelsen till de klassiska studiernas
återupplifvande (renaissancen) utgick från Italien,
der uppfattningen af och intresset för den klassiska
forntidens mästerverk i hög grad främjades af
Petrarca (d. 1374), sjelf lycklig latinsk skald, och
Boccaccio (d. 1375) samt, längre fram, af den senares
lärjunge Johannes Ravennas, af de förre särskildt
genom samlande af handskrifter och ännu mer genom
vältalig framställning i skrift, af Ravennas genom
grundlig undervisning. De lärde grekiske flyktingar,
som, förjagade af turkarnas eröfringar, kommo till
Italien, funno en tacksam jordmån att så i, och
de klassiska studierna samlade många anhängare,
under det att läromedlen förökades, i synnerhet
sedan flere typografiska anstalter upprättats. Så
uppblomstrade den praktiska humanismen, hvars idkare
lifvades af en stark hänförelse för antikens skönhet
och i sina skrifter ådagalade en formfulländning, som
väckte samtidens beundran. Bland de förnämsta namnen
må anföras Fr. Poggius, Fr. Philelphus, L. Valla,
Ang. Politianus, Nic. Perottus, M. A. Sabellicus och
Pomponius Laetus. Sin spets nådde denna riktning i
"ciceronianismen", som representeras af P. Bembo,
Nizolius, Longolius, Bonamicus, Sabinus, P. Manutius
m. fl. I all denna nitälskan för den klassiska
forntiden blandade sig dock en viss förkärlek för de
hedniska mönstren och deras uppfattning. Till följd
deraf riktade sig den katolska reaktionen också mot
densamma, och småningom förlorade sig den klassiske
ande, som genomträngt det hela, medan dock enskilda
latinister, såsom
M. Antonius Muretus, både prosaist och skald, samt
J. Facciolati bevarade rikedomen och glansen i
formen. Bland skalder kunna nämnas cremonesaren
Hier. Vida, neapolitanen Sannazaro, M. Ant. Flaminio
och Marc. Palingenius från Ferrara, författare till
sedemålningen Zodiacus vitae. – I Frankrike bildade
sig under det 16:de årh. ett annat slags skola,
nämligen det filologiska mångvetandets. Dennas
förnämste målsmän voro J. J. Scaliger
(d. 1609), snillrik och stark i formen, Casaubonus
(d. 1614) och, något senare, Salmasius (d. 1653),
mångkunnig, men föga metodisk. Flere genom
lärdom och konstskicklighet utmärkta typografer,
såsom Stephani, Turnebus och Morel, bidrogo
till utgifvande af jämförelsevis goda editioner,
och tolkningen fann i Dorat (Auratus) och Lambinus
värdiga företrädare. Såsom sedemålare, satirist och
skald framstod J. Barclay (d. 1621), författare
till "Argenis" in. m. Småningom blef emellertid
det latinska språkets betydelse mindre, i synnerhet
då det franska började brukas i diplomatiska värf;
och den uppspirande inhemska literaturen tog snart i
anspråk intresse och krafter, hvilka således alltmer
drogos från latinsk skriftställareverksamhet och
filologisk kritik. – I Tyskland var fältet från
början mindre beredt för den nya riktningen. Länge
nog fingo således lärda och lärdomsälskande män
verka för att skapa de nödiga förutsättningar,
under hvilka de klassiska studierna kunde utveckla
sig. Ehuru äfven mera högtstående män, såsom de
äfven för formel färdighet kände J. v. Dalberg
(d. 1503) och Wilibald Pirkheimer (d. 1530), sökte
med ord och exempel sprida bildning och intresse
för studier samt nitiska lärare, såsom Agricola
och den latinske skalden C. Celtis (d. 1508),
under resor främjade humanismens sak, kunde det
till följd af förhållandenas egen natur ej gå så
raskt framåt. Dock möta oss i början af 16:de årh.,
utom skalden Locher (med tillnamnet Philomusus),
två framstående författarenamn, Johann Reuchlin
(d. 1522) och Desiderius Erasmus (d. 1536), båda
utmärkta genom lärdom och förmåga att verka i vidare
kretsar samt väl förtjenta om bibeltolkning och
kritik. Erasmus, på en gång filolog och stilist,
skarpsinnig och sjelfständig, eger särskild betydelse
såsom motståndare till den klassiska formalismen,
framförallt "ciceronianismen". Polemiskt uppträdde
riddaren Ulr. v. Hutten (d. 1523), äfven latinsk
skald, och H. Buschius. Från denna tid härrör ock
den bekanta skriften Epistolae obscurorum virorum
(se denna art.), som utgjorde ett vigtigt inlägg i
humanisternas strid med dåtidens skolastiska teologi.
Reformationen tog snart de literära krafterna i
anspråk för grundläggande af den bildning, som dess
förkämpar ville göra till ett underlag för religiösa
studier och skriftställareverksamhet. Den klassiska
bildningen, i synnerhet latinstudiet, gynnades och
främjades på allt sätt. Melanchthon var en stark
humanist och bildade omkring sig en skola. Såsom
skald framstod Eobanus Hessus, såsom skolorganisatör
och lärare den berömde J. Sturm. En fulländad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
