Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laurentiska formationen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uttalade han sig, i den s. k. liqvoristiska striden,
mot den af Beurreus och vesteråsbiskopen Ofeegh
hyllade meningen att vid brist på vin vatten kunde
begagnas i nattvarden. 1571 utgaf L. sin bekanta
kyrko-ordning, hvari han på den svenska kyrkans
författning, kult och sed tillämpar den tyska
reformationens medelvägsgrundsats. Kyrko-ordningen
antogs vid ett i Upsala 1572 samladt kyrkomöte,
vid hvilket L. P. ock lofvade att efter mönstret af
den augsburgiska utarbeta en särskild bekännelse
för den svenska kyrkan. Detta löfte kom han aldrig
att infria, ty han afled redan följande år. d. 26
Okt. 1573. L. P. var gift med en fränka till konung
Gustaf, Elisabet, dotter af Didrik, myntmästare i
Upsala, och Brita Vase (en kusin till konungen). –
Utom bibelöfversättningen och kyrko-ordningen
utgaf L. flere skrifter, delvis framkallade af
hans ingripande i ofvannämnda lärotvister, samt
författade en Svensk krönika (tr. i "Scriptores
rerum suecicarum medii aevi", II), hufvudsakligen
en bearbetning af broderns svenska krönika.
P. F.
Laurentius Petri, ärkebiskop, född i Söderköping
1529 (eller 1530), kallades allmänt L. P. Gothus
(d. v. s. från Östergötland) till skilnad från
företrädaren, Laurentius Petri Nericius (se
föregående art.). Han studerade i Upsala med den
framgång att dåvarande ärkebiskopen, som sedermera
blef hans svärfader, ansåg honom skicklig att
blifva hofpredikant hos Erik XIV, hos hvilken han
vann sådan ynnest, att konungen skickade honom,
försedd med tillräckligt understöd, till tyska
akademier för att förvärfva mogenhet i de teologiska
vetenskaperna. Efter sin återkomst derifrån sattes
han först till professor och derefter till rektor
vid Upsala universitet, hvarest han förvärfvade
ett sådant anseende, att konung Johan vid den gamle
ärkebiskopens frånfälle (1573) fann honom, om ock ej
i allo förtjent, dock vara den lämpligaste till dennes
efterträdare, emedan hans eftergifvande hofmannamanér
ej läto förmoda något kraftigare motstånd mot det
tilltänkta införandet af liturgien. Konungen lät
således 1574 biskoparna i Vexiö och Åbo inviga den
nye ärkebiskopen med samma ceremonier, som brukas i
den katolska kyrkan, ehuru både L. P. undanbad sig dem
och biskoparna protesterade deremot. Trots allvarliga
varningar gaf han också sedan efter för konungens
vilja och lät genom ett företal till liturgien
(1576) förstå, att han fullkomligt gillat den. Han
afled d. 12 Febr. 1579, enligt somliga i pesten,
enligt andra af oro och samvetsförebråelser öfver den
förvirring, som, till en del genom hans förvållande,
rådde inom församlingen.
Laurentum, i forntiden stad i Latium uti Italien,
nära hafvet s. om Ostia, enligt sagan residens för
konung Latinus och under Roms konungar en vigtig
handelsstad.
Lauréus (skref sig först Lauraeus), Alexander, genre-
och landskapsmålare, föddes i Åbo d. 4 Jan. 1783. Han
kom 1802 till Stockholm, der han åtnjöt undervisning
vid konstakademien och tidigt fäste uppmärksamheten
på sig. Han började med att kopiera taflor (af
holländska mästare) i k. museet, under hvilka
studier hans af naturen utmärkta färgsinne snabbt
utvecklades. I sin landsman konstvännen och öfversten
von Gerdten fick han en afnämare af sina kopior och
en verksam gynnare. Sedan 1803 uppträdde L. vid
de akademiska utställningarna, till en början
med prisämnen och historiekompositioner. Men snart
öfvergaf han detta slags målning, liksom porträttet,
ty han hade plötsligt fått ögonen öppna för sitt
egentliga fält. Det var hvardagslifvet med dess små
sysslor och nöjen, hälst sådana de taga sig ut vid
ljus, det var naturen i månsken eller vid facklors
glans, vid blixtens plötsliga frambrytande eller i
halfmörker, som han nu med glödande ifver begynte
studera och återgifva på, duken. Kanske var hans
underbyggnad ännu något svag; men hvad som brast i
teknik förstod han mer och mer att ersätta genom
en allt fylligare naturtrohet, en allt friskare
karakteristik. Nu blef också hans alstringskraft
verkligen förvånande. I stigande mängd och med växande
framgång framträdde hans små taflor å akademiens
utställningar. Åren 1811 och 1813 utställde han 18
genrestycken hvardera gången. Äfven hans ämnen vexla
med lika fart: än skildrar han Finnar vid en eld
under ett berg, än en Käring, som rör i en kokande
gryta, medan hon sjunger ur sin psalmbok; ibland är
det En skuta med boskap och folk, upplyst af ett
bloss, ibland En familj, som läser till bords. Väl är
det sant, att man emellanåt varsnar hur penseln löper
väl flyktigt öfver duken, hur det pikanta ämnet med
sina ljusmotsättningar ej alltid är vederbörligen
genomarbetadt; men i alla fall tilltalas man
af fantasirikedomen, den klara blicken, den lätta,
naturliga sammansättningen, de många fina smådragen,
som bryta fram öfverallt. L. vann äfven erkännande
såväl af allmänheten, hvilken flitigt köpte hans
arbeten, som af akademien, hvilken 1809 kallade honom
till agré och 1812 till ledamot. Omkr. 1814 hade han
nått höjdpunkten af sin utveckling inom detta första
skede, der färgen småningom vunnit en fylligare,
varmare hållning, påverkad af v. Bredas, och der den
humoristiska eller småtrefliga berättelsen nästaa
alltid hade någon ny, öfverraskande eller genom
iakttagelsens skärpa uppfriskande vändning. Dansgillet
(1814; i framl. kapten J. A. Bergs samling) utgör
kanske det förnämsta profvet af denna riktning. –
I April 1816 erhöll L. ett resestipendium, som han
fick tillträda 1817. Han begaf sig då genom Danmark
och Tyskland till Paris. Der lär han någon tid
njutit undervisning å Hersents atelier, en kurs,
som enligt Estlanders omdöme ej torde hafva varit
fördelaktig för honom, emedan hans från Paris hemsända
taflor visserligen vittna om korrekthet och en mer
plastisk hållning, men tilllika lida något af den
davidska skolans typiska försköningsbegär. L. vann
emellertid i Paris allmänt erkännande, enligt hvad
han sjelf yttrar i bref till hemmet. Så farligt var
det väl ej häller med det franska skolinflytandet;
ty när L. sedan, efter omkr. 3 års vistelse i Paris,
begaf sig till Rom, behöfde han ej lång tid för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
