- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
927-928

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laxsjö ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

mellan noten och gafvelnätet, uppfångas. Kolknoten
drages mellan båtar, som halas långs sidorna med
tillhjelp af vid dessa fästa linor. Byggnaden
uppföres antingen af pålar och ris (Tornio elf),
eller ock stänges mellan pålarna med spjälgrindar
eller nät. Fångsten kan vara mycket betydlig. Under
rika laxfiskeår har man i Tornio elf kunnat, då laxen
stiger upp som bäst, i en pata fånga omkr. 1,000
laxar i dygnet. Den sydligaste elf, der detta redskap
f. n. begagnas, är Ljungan. R. L.

Laxsjö. 1. Kapell, hvilket kommer att å tid, som beror
af blifvande beslut, i Jämtlands län bildas i Föllinge
socken med en del af Hammerdal. – 2. L.
skriftlag
och Räms skriftlag i Kopparbergs län kallas de
båda komplexer af byar m. m., som tillhöra Grangärde
kyrkosocken, men Stora Tuna och Gustafs tingslag.

Laxsjön, insjö i Vedbo härad på Dal, 75 m. öfver
hafvet, mottager vid Billingsfors bruk afloppet från
Lelången och Stora Le, vid Skåpafors sågverk vattnet
från Svärdlången samt Östra och Vestra Silen och i
v. Stenebyån, som bildar aflopp för Ivägs-, Gran-,
Torr- och Vångsjöarna. Hela denna vattensamling
afrinner genom Upperudselfven till Vänern. Sjön, som
är ovanligt rik på naturskönhet, tillhör Dalslands
kanalled.

Laxslägtet, Salmo Artedi, zool., utgör typen
för laxfamiljen och karakteriseras, i den
omfattning detsamma numera vanligen tages, genom
väl utvecklad tandbeväpning såväl i käkarna som
på plogbenet, gombenen och tungan, men saknar
tänder på vingbenen. Blindtarmlika bihang finnas
i mängd. Fjällen äro tämligen små och analfenan
kort. Hithörande arter delas i två grupper,
eller underslägten, egentliga laxar, Salmones,
och rödingar, Salvelini, af hvilka de förre hafva
tänder på plogbenets såväl främre som bakre del
eller, om tänderna vid högre ålder bortfallit på
bakre delen, en upphöjning långs denna, de senare
åter sakna tänder på bakre delen af plogbenet och
hafva denna urhålkad af en fåra. – "Det finnes",
säger Günther, "ingen annan grupp bland fiskarna,
som erbjuder så många svårigheter för fiskkännaren
med afseende på artbegränsningen och vissa
punkter i deras lefnadshistoria som arterna af
detta slägte". Hithörande former variera nämligen
betydligt till såväl kroppsform som färgteckning
efter olika ålder och kön samt fortplantningsorganens
utveckling, hvartill kommer, att åtskilliga arter
sins emellan bilda bastarder. Af Valenciennes
(i "Histoires des poissons") delades laxslägtet
(i sin här tagna omfattning) i tre slägten:
Salmo, Fario och Salar, efter tandbeväpningen på
plogbenet. Denna visade sig emellertid vara alltför
varierande efter fiskens ålder för att kunna tjena
såsom slägtkarakter. Ohållbarheten af nyssnämnda
slägtindelning uppvisades af flere, bl. a. von
Siebold ("Die süsswasserfische von Mitteleuropa"),
som delade slägtet i två slägten: Trutta och Salmo,
motsvarande de ofvannämnda två grupperna. Af senare
forskare har emellertid slägtet fått behålla sin här
angifna omfattning.
Rörande artbegränsningen herska fortfarande mycken
osäkerhet och skiljaktiga meningar, dels beroende
på olika uppfattning af sjelfva artbegreppet, dels
till följd af ofvannämnda orsaker. Å ena sidan anses
flertalet af de olika laxformerna böra betraktas
såsom arter, medan man å andra sidan vill reducera
dessa många former såsom varieteter under ett fåtal
arter. Den förra åsigten hyllas af Günther, och af
de svenske zoologerna har Nilsson uttalat liknande
åsigter. Deremot hafva nyare skandinaviska zoologer
anslutit sig till den senare uppfattningen, eller
laxformernas sammanförande under några få arter. Medan
Nilsson i "Skandinaviens fauna" antog sex arter af
de "egentliga laxarna", sammanslås dessa af senare
forskare till blott två arter: Salar och Trutta (eller
Eriox). Samma uppfattning har uttalats äfven af
senaste engelska författare, t. ex. Day ("The fishes
of Great Britain and Ireland"), som hänför de engelska
laxformerna till tre arter: Salar, Trutta och Alpinus,
eller desamma, som förekomma äfven i Sverige.

Blanklaxen l. hafslaxen, Salmo salar L., skiljer sig
från nästföljande art derigenom att antalet (18–22)
gälräfständer (de broskartade utskotten) på främsta
gälbågen är större än hos denna. Bredden mellan ögonen
är större än stjertens minsta höjd, hvilken sistnämnda
är mindre i förhållande till hufvudet än hos följande
(Smitt; Vet. akad. förh. 1882). Mellan fettfenan
och sidlinien räknas i sned riktning omkr. 11 rader
fjäll (Day). Stjertfenan är merendels mera klufven
eller månformigt urringad. Såsom sötvattensform af
blanklaxen räknas den ena af de i Vänern förekommande
laxformerna, S. salar venernensis Smitt, som aldrig
kommer ut till hafvet. Laxen når en ganska betydlig
storlek, dock olika i olika elfvar. Så är laxens
medelvigt i de stora Norrlandselfvarna betydligt
större än i de på vestkusten utfallande. Laxar
på 17 kg. äro der icke så ovanliga och anträffas
årligen, medan så stora laxar i sydligare elfvar äro
ganska sällsynta. Medelvigten af de norra elfvarnas
laxar är omkr. 8 kg., af de senares knappt mera
än hälften. Större laxar, af 24–25 kg. vigt, äro
sällsynta. Den största med säkerhet kända lax var
en hona om 37,6 kg. (83 eng. skålp.), som 1821 fanns
hos en laxhandlare vid Bondstreet i London. Ett par
andra stora laxar på omkr. 30–33 kg. uppgifvas äfven
vara anträffade i England. Angående dessa stora
laxars längd saknas uppgift. En lax om 18 kg. var
enl. Nilsson 1,1 m. lång samt 32 cm. hög. Då laxen
vistas i hafvet och nyligen uppkommit i elfvarna,
har han den bekanta silfverhvita färgen, med några
x-formiga, svarta fläckar på sidorna, dock högst få
under sidlinien. Mot lektiden försvinner denna blanka
färg; huden förtjockas, blir mörk på ryggsidan och
får rödaktiga stora fläckar på kroppssidorna, buken
och gällocken ("grålax"). Hannen får vid denna tid en
lång, broskartad, kroklik förlängning af underkäken,
passande in i en motsvarande fördjupning i öfverkäken
("kroklax"; Fr. "bécard"). Leken försiggår på
senhösten (från midten af Okt. till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:28:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfai/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free