Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laxsjö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jan.) på botten af grus eller mindre sten, ofvan eller
nedom forsar, i hvilka vattnet löper med någorlunda
fart. Uppgiften att honan skulle med afsigt
uppböka gropar i bottnen för att deri lägga rommen
torde bero på missuppfattning. Laxrommen vexlar
till storleken efter fiskens storlek och är
omkr. 5–6 mm. i genomskärning, mer eller mindre mörk,
gulröd, genomskinlig. De mogna romsäckarna utgöra
20–25 proc. af hela fiskens vigt. Tiden för
laxrommens utkläckning är huvudsakligast beroende
på vattnets värmegrad. Ute i elfvarna erfordrar
utkläckningen i Sverige minst 4–5 månader. Den
nykläckta laxungen är 15–20 mm. lång och har under
buken en stor gälsäck, hvaraf den under de första
5–6 veckorna af sitt lif, hvilka den tillbringar
gömd mellan stenarna på bottnen, hemtar sin näring.
Denna utgöres, under det laxen vistas i elfven, så
godt som uteslutande af små myggor och andra insekter,
som nedfalla på vattnet, samt i vattnet förekommande
insektlarver. Samtliga laxarters ungar hafva
större och mindre, runda eller ovala tvärfläckar
långs sidorna. De kallas under denna tid och innan
de utvandrat till hafvet "stirr" (engelsmännens
"parr"). Efter 1 1/2–2 eller stundom först efter
3 års förlopp antager stirren tämligen hastigt
flyttningsdrägten, fjällen blifva silfverblanka
och de mörka fläckarna försvinna. Den är då
omkr. 15 cm. lång och gifver sig nu till hafs. Redan
före denna tid och medan de ännu bära stirrdrägten
äro hannarna fortplantningsdugliga, hvarför man, ända
tills Shaw i slutet på 1830-talet genom experiment
bevisade, att "the parr" öfvergick till "smolt", eller
laxyngel, ansåg den förra vara en särskild laxart
(S. salmulus) och "the smolt" det på
vintern kläckta laxynglet. Sedan laxen kommit
till hafs, antager den enl. Widegren till en början
forellens eller bäcköringens kännetecken och öfvergår
derefter småningom till unglax, sådan denna första
gången uppstiger i elfven (engelsmännens "grilse").
Denna åsigt är dock ännu obevisad, och man känner
öfver hufvud föga om laxen under detta stadium.
Att den mycket hastigt tilltager i vigt har
man dock visat genom att märka utvandrande laxar.
Emellertid äro förhållandena i detta fall mycket
vexlande, och någon säker ledning af vigten för
bestämmande af laxens ålder har man icke. Efter
slutad lek drager laxen sig åter till hafs; men
många, synnerligast äldre, laxhannar dö under
det utmattade tillstånd, hvari de råkat genom
långvarig fasta och strider med rivaler. Enligt
vid Rhen gjorda iakttagelser komma åtskilliga laxar
(s. k. "winterlachse") upp för elfven redan ett år
före leken och qvarstanna der. Antagligen leker laxen
icke hvarje år. Huruvida för hela lifvet sterila
individer förekomma är ovisst. I elfvarna förtär
laxen mycket litet föda, hvaremot han i hafvet är en
glupsk roffisk, som lefver af sill, tobis och
andra fiskarter, ingalunda, såsom man påstått,
hufvudsakligen af krustacéer. Att laxköttets
röda färg, såsom äfven antagits, skulle härröra af
förtärande af sistnämnda slags föda är icke sannolikt.
Om laxens utbredning se Laxfiske.
Laxöringen (S. trutta) innefattar samtliga
öfriga inhemska former af de egentliga laxarnas
grupp. Gälräfständerna på främsta gälbågen äro
12–17 och bredden mellan ögonen mindre ån stjertens
minsta höjd, som är större i förhållande till
hufvudets längd än hos blanklaxen. Mellan fettfenan
och sidlinien räknas i sned riktning 14 eller flere
rader af fjäll. Stjertfenan är mindre klufven,
hos äldre tvär eller konvex. Laxöringarna, ehuru
mycket varierande i fråga om färgen, skiljas från
blanklaxarna genom flere svarta fläckar äfven
nedom sidlinien. Hit höra såsom varieteter a)
Hafsöringen, af hvilken den s. k. "börtingen"
l. "taimen" ("börting" och "taimen" äro dock sväfvande
benämningar, som användas äfven om unglax i allmänhet
samt laxöring. Enl. Smitt är börtingen möjligen,
bastard af salar och trutta) utgör en steril form
(möjligen motsvarande tyskarnas "wintersalm"?) samt
ocklan (S. ocla Nilss.) den fortplantningsdugliga
formen. "Grålaxen" (S. eriox L. Nilss.) torde blott
vara den äldre hannen af hafsöringen. Från näst
följande, eller "insjö-öringen", skiljes denna,
enl. Smitt, genom större bredd mellan ögonen i
förhållande till öfverkäksbenets längd, kortare
bukfenor och mindre hufvud i förhållande till
kroppslängden än hos denna. – b) Insjö-öringen,
af hvilken bäcköringen l. forellen utgör en genom
vistande i mindre vattendrag i sin utveckling
hämmad form. Under namn af "insjölax", "storöring",
"grålax" o. s. v. förekommer den större formen,
hvilken, liksom hafsöringen, kan nå ganska betydlig
storlek (ända till 8–12 kg. vigt, men vanligen
väger den blott hälften så mycket eller derunder),
uti våra större och mindre sjöar, der laxfiske
finnes. Hafsöringen går från hafvet upp i elfvarna,
men kommer senare än blanklaxen. Äfven insjöformen
går tämligen kort före lektiden upp i åar och bäckar,
som utfalla i sjöarna. Han leker ungefär samtidigt
med laxen. Forellen leker dock vanligen redan i
September. Färgteckningen, ehuru mycket varierande,
utmärker sig derigenom att de mörka fläckarna ofta
omgifvas af en ljusare ring och att röda prickar ej
sällan pläga förekomma på kroppssidorna. Förhållandet
mellan de svenska formerna samt de i England och
på kontinenten (Schweiz m. fl. land) förekommande
insjöformerna är outredt och måste här alldeles
förbigås.
Af den andra af de ofvan nämnda grupperna af
slägtet, Salvelini, finnes i Skandinavien blott
en art, nämligen rödingen l. rören, S. alpinus L.,
som utom genom den för gruppen angifna karakteren
skiljer sig från laxarna derigenom att kroppen
har ljusa fläckar på mörkare botten. Färgen
varierar för öfrigt, liksom andra karakterer,
äfven hos rödingarna. Nilsson beskrifver fyra
varieteter, och Günther urskiljer, i enlighet med
sin uppfattning af artbegreppet hos laxfiskarna,
ej mindre än åtta europeiska rödingsarter. De
hufvudsakliga hos oss förekommande formerna äro den
s. k. Vetterns-rödingen, S. salvelinus, samt den
nordligare formen, Lapplandsrödingen, S. alpinus. Den
förra har större hufvud i förhållande till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
