Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laxsjö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kroppslängden än den senare, och färgteckningen är ljusare. I
lekdrägt har rödingen, åtminstone i vissa vattendrag,
buksidan pomeransfärgad eller cinoberröd och är
då med sina hvitkantade fenor en af våra vackraste
insjöfiskar. Färgen varierar emellertid mycket äfven
hos individer från samma sjö. Rödingen tillhör
hufvudsakligen de nordligare delarna af Sverige,
der han är en bland de allmännaste fiskarna, men
förekommer äfven i åtskilliga sjöar i de sydligare
delarna af landet, såsom Vettern, Sommen och några
mindre sjöar i Småland och Vestergötland. Han når
i de större sjöarna en vigt af ända till 7 kg.,
men medelvigten är blott omkr. 2 och i mindre sjöar
blott 1/4–1/2 kg. Rödingen leker på grunden i sjöarna
i Sept. och Okt. Den är stannfisk i insjöarna, men i
Finmarken förekommer röding äfven i hafvet och går då,
liksom laxarna, upp i elfvarna för att leka. Utom
Skandinavien finnes rödingen i mellersta Europas
alpsjöar och förekommer, näst öringen, högst uppe
öfver hafvet. Till rödingarnas afdelning hör äfven
den bekanta Donaulaxen, S. hucho L., som tillhör
uteslutande Donaus flodområde och är den störste
af laxfiskarna, nående en längd af 1–2 m. samt en
vigt af 10–30 ända till 50 kg. "Huchen" går aldrig
ut till hafvet, utan håller sig ständigt i elfven,
i hvars tillflöden den om våren går upp för att
leka. Den är mycket rofgirig och glupsk. Köttet är
hvitt och mindre välsmakligt än hos andra laxfiskar.
R. L.
Laxum (neutr. af Lat. laxus, slapp), med., laxitet,
slapphet, en vetenskaplig term, som nyttjades
af de gamle solidarpatologerna för att beteckna
väfnadernas lösa, slappa beskaffenhet i motsats
till strictum (tonicitet), som uttryckte fasthet
och spänstighet. – Ordet "laxitet" nyttjas äfven
i etisk mening och betyder då "moralisk slapphet".
F. B.
Laxå. 1. Jernvägs-, post- och telegrafstation
vid Vestra stambanan och den derifrån utgående
Nordvestra stambanan, 229 km. från Stockholm, lika
långt från Göteborg och 203 km. från Charlottenberg,
inom Bodarna socken, Örebro län. – 2. (Fordom Lilla
Lassåna) Bruksegendom i Bodarna socken, Örebro län,
vid Laxån, straxt s. om Laxå jernvägsstation. Det
tillhör Laxå bruks aktiebolag, som inom socknen eger
en jordegendom af 6 59/240 mtl jämte L. stångjernsbruk,
valsverk och spikfabrik, Röfors masugn och valsverk,
Oxhults qvarn och såg m. m., alltsammans taxeradt
till omkr. 675,000 kr., samt inom Viby, Snaflunda och
Askersunds socknar tillsammans 5 7/22 mtl, tax. till
omkr. 213,000 kr. Tillverkningen har de senare åren
uppgått till omkr. 2,000 ton tackjern och 4,000 ton
stång-, knipp- och finjern. L. hade till en början
samma egare som Stora Lassåna bruk, köptes 1717 af
frih. A. Lagercrona och innehades af hans arfvingar
till 1787, då det såldes till brukspatron E. Strokirk
på Ölsboda, hvilken inlagt de största förtjensterna
om bruket. Det öfvergick vid hans död (1811) till
hans måg dispaschören K. Cassel och 1834 till dennes
arfvingar. En af dessa, med. d:r V. Cassel, blef 1859
ensam egare af L. 1872 bildades det nuv. bolaget.
Laxå, ett på Island vanligt namn på vattendrag,
hvarefter också flere dalar benämnas. Den
märkligaste, Laxárdalur, ligger i Dalasyssel
vid Hvammsfjärden på Vestlandet. Der bodde
Olaf På på Hjarðarholt, hvilkens slägthistoria
finnes berättad i den tämligen omfångsrika
"Laxdaela-saga", som antages förskrifva sig från
åren 1220–30. Hufvudpartiet i denna saga bildar
det olyckliga kärleksförhållandet mellan Kjartan
och Gudrun. C. R.
Laxöringen. Se Laxslägtet.
Laya [läia’]. 1. Jean Louis L., fransk dramatiker,
f. 1761, d. 1833 såsom professor i literaturhistoria
vid "Faculté des lettres" i Paris, väckte uppseende
med sorgspelet Jean Calas (1789; ett anfall på
intoleransen) och det djerfva, mot republiken och
skräckväldets män riktade lustspelet L’ami des lois
(1793), hvars uppförande våldsamt undertrycktes af
Paris’ kommunalstyrelse, men eget nog åter tilläts
genom ett Konventets beslut. L. skref dessutom
bl. a. dramen Falkland (1798; "Falkland eller
samvetet", 1823), i hvars hufvudrol Talma glänste. L:s
"Oeuvres" utgåfvos 1833, i 5 bd. – 2. Leon L., fransk
dramatiker, den föregåendes son, född 1810, död genom
sjelfmord 1872, var en flitig komediförfattare,
hvars pjeser med rätta gjort lycka genom finhet
i uppränningen samt klar och liflig dialog. Här må
nämnas Emma (1844; "Emma eller skyddsengeln", 1846),
Les coeurs d’or (1854; "Kärlek och egoism", s. å.),
Les jeunes gens (1855; "Ungt folk", 1868) samt framför
alla Le duc Job (1859; "Hertig Job", 1866).
Layamon [le’jamön], fornengelsk skald, lefde omkr. 1200
och var prest i Ernley-on-Severn (nu Lower Arley)
i Worcestershire. Han fullbordade i slutet af 12:te
eller början af 13:de årh. sin öfversättning af Robert
Waces krönika "Brut d’Angleterre", hvilken med L;s
tillägg blef mera än dubbelt omfångsrikare, så att den
växte till 32,250 vers. I detta dyrbara minnesmärke
af den gamla syd-engelska dialekten förekomma endast
ytterst få latinska och franska ord. "L:s krönika"
utgafs f. f. g. 1847, i 3 bd, af Fr. Madden.
Layard [leörd], Sir Austen Henry, engelsk fornforskare
och statsman, född i Paris 1817, tillhör en till
England invandrad hugenottslägt. Han afbröt 1839 sina
juridiska studier och reste öfver Sverige, Ryssland
och Balkanhalfön till Konstantinopel samt vidare
till Mindre Asien, Syrien och Mesopotamien, under
vägen lärande sig arabiska och persiska. Han följde
Tigris’ högra strand utför till Mosul, hvarest åsynen
af de stora kullarna på stranden midt emot straxt
ingaf honom den aningen att lemningarna efter de gamle
assyriske herskarnas palats vore att söka der. Hans
upptäckarelust eldades ytterligare, sedan han hos
franske konsuln Botta fått se ritningarna till dennes
i Korsabad (1843) gjorda fynd, och 1845 lyckades det
honom skaffa sig penningebidrag af engelska sändebudet
Sir Stratford Canning i Konstantinopel,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
