Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Laxsjö ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lazurit l. kopparlasur. Se Azurit.
Lazursten. Se Lasursten.
Lazzari, Donato, vanligen kallad Bramante,
italiensk arkitekt, f. nära Urbino 1444, d. i Rom
1514, kom efter fulländade studier 1476 till Milano
och förblef der till 1499, under hvilken tid han
lade grunden till den betydelsefulla ställning han
snart skulle intaga, nämligen att inom arkitekturen
blifva den fullt utvecklade högrenaissancens
förste store målsman. Det var Giangalezzo Sforza,
hvilken kallade honom såsom ingeniör till Milano,
och redan der förde Bramante delvis den nya och
stora stilen till seger, på samma gång han gaf den
lombardiska arkitekturen en sirlighet och ett behag,
som dock ej uteslöto en storartad verkan. Allt hvad
som under 1400-talets sista fjerdedel byggdes i
Milano har utan vidare blifvit tillagdt Bramante,
så att hans namn blifvit likasom ett slägtbegrepp,
under hvilket allt det bästa sammanfattats, hvadan
det blifvit mycket svårt för kritiken att afgöra hvad
det är, som tillhör honom eller ej. Han sysselsatte
sig der mestadels med kyrkliga byggnader. De utgöra
en grupp, utmärkt delvis af den storslagna frihet,
som kännetecknade hans senare romerska skapelser. Men
denna hans tidigare stil är derjämte beroende af och
slägt med den yppiga renaissance, som kulminerade i
fasaden till Pavias Certosa-kloster, hvarjämte äfven
den lombardiska tegelstilen haft inflytande på hans
både konstruktion och formspråk, på samma gång han
sjelf i dekorativt hänseende förlänade den ny gratie
och finhet. – Den första byggnad, som tillskrifves
honom, är en del af kyrkan S. Maria delle grazie i
Milano, nämligen chor, kupol och tvärskepp, hvilka i
synnerhet i det yttre framträda på en gång djerft och
gratiöst: tvärskepp och chor med runda afslutningar
(en form, som från äldre tid var traditionel i
Lombardiet, men af Bramante sedan upptogs å domen
i Todi och S:t Peter i Rom), kupol med användning
af de öppna kolonettgallerierna, hvilka tillhöra
Lombardiet likasom äfven Rhentrakten. Till denna
tid hör ock kyrkan Madonna di S. Satiro, hvilken
dock numera är förderfvad genom nyare dekoration,
under det att sakristian är ett ännu bibehållet
äkta verk af Bramante, med fin väggfördelning och
kupol. Vidare tillskrifvas honom kyrkan S. Maria
presso S. Celso, en korsgång vid S. Ambrogio och
en gård hörande till Spedale maggiore i Milano
samt, utanför Milano, en hel krets af byggnader,
såsom en rotunda i Busto Arsisio, hufvudkyrkan i
Legnano, en kyrka i Canobbio vid Lago maggiore,
kyrkan Incoronata i Lodi, klosterkyrkan Canepanuova
i Pavia och utkastet till domen i samma stad, bägge
på 1490-talet. – Då Bramante flyttade till Rom, tog
han från Lombardiet med sig böjelsen för den fördelade
murpelaren, för de halfrunda afslutningarna och de
höga kupolerna, som nord-italienarna utvecklat ur
sin tegelarkitektur. I Rom slöt han sig för öfrigt
strängt till antiken och bidrog genom sin uppfattning
af densamma i högsta grad till utvecklingen af den
systematiskt antikiserande stilriktning, som
utmärkte högrenaissancen. Om man undantager
Michelangelo, har ingen af dennas arkitekter varit
så begåfvad eller haft ett sådant inflytande som
han. Af de byggnader, som höra till denna tid, ligga
några utanför Rom, och den förnämsta är S. Maria della
consolazione i Todi, en centralbyggnad med kupol öfver
en midtqvadrat, till hvilken sluta sig de i korsform
ställda, runda absiderna. Bland konstnärens romerska
byggnader är den äldsta en klostergård vid S. Maria
della pace (från 1504), en vanvårdad liten gård i två
våningar, bestående nedtill af bågar med murpelare och
pilastrar, upptill af murpelare med rakt bjelklag
och mellan hvarje sådan pelare en kolonn midt öfver
bågen, hvilket af rigorister tadlats eller anmärkts
som en egendomlighet. Sedan kommer Bramantes enda
fullt utförda och bibehållna mästerverk, Palazzo della
cancelleria med den deri inneslutna kyrkan S. Lorenzo
in Damaso. Den väldiga fasaden visar en fin och ädel
förening af rustik med pilastrar jämte en måttlig och
med känsla utförd profilering af gesimserna, i motsats
till den följande tidens väldiga, starkt skuggade
profiler. Gården är verldsberömd med sina bägge
våningar af 26 kolonner i hvardera, förbundna med 8
bågar kring alla fyra sidorna. Likaledes är kyrkan
ett härligt rum, med hvälfdt midtskepp, omgifvet på
tre sidor af låga pelaregångar och en mäktig absis
med takljus på den fjerde sidan. Med samma fasadmotiv
utförde Bramante äfven det vackra Palazzo Giraud,
numera Torlonia, dock med ändringar, passande för
de smärre dimensionerna. Så gaf han konstnärlig
form äfven åt Vatikanska palatset, i det han ej
allenast utförde den härliga första gården Cortile di
S. Damaso, hvars förr öppna "loggier" (arkadgalleri)
i en af våningarna målades med de berömda grotteskerna
och hvalfmålningarna ur bibeln af Rafael (som var
Bramantes slägting och af honom först rekommenderades
hos påfven Julius II), utan äfven fullbordade
den berömda Belvederen och uppgjorde planen till
förbindelsen mellan denna och hufvudpalatset, en
plan, som likväl genom nya anläggningar blifvit
tillintetgjord. Slutligen lemnade Bramante äfven
första utkastet till byggandet af S:t Peter i Rom;
och det var han, som 1506 började anläggningen, sedan
han för detta ändamål låtit nedbryta en del af den
gamla Petersbasilikan. Bramantes plan var tänkt i
öfverensstämmelse med hans lombardiska traditioner
och det verk, som han redan utfört i mindre skala
i Todi, nämligen såsom grekiskt kors med afrundade
tvärarmar och chorslut. Men han fick icke länge
arbeta på sitt verk. I det hela finnes det i Rom
endast en kupolbyggnad, som är utförd efter hans
plan, nämligen det lilla runda tempel, tempietto,
som reser sig på klostergården vid kyrkan S. Pietro
in Montorio högst på Janiculus, på den plats, der
Petrus enligt traditionen korsfästes. Detta är en af
de första byggnader, i hvilka renaissancen bortkastade
allt det småaktiga och öfverlastade, som tillhörde den
äldre tiden, och sökte verka endast med en enkelhet
och klarhet, som liknade antikens. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
