Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lazzaroner ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kriget 1859 bidrog han genom sitt skickligt utförda
artillerianfall mot byn Solferino väsentligt till
segern derstädes. Den 21 Aug. 1869 mottog han
krigsministerportföljen efter marskalk Niel och
utnämndes d. 24 Mars 1870 till marskalk. Han
utförde dock icke fullständigt den af hans
företrädare påbörjade planen till franska härens
omorganisation. Då han sedermera förklarade
armén vara fullkomligt färdig till strid ("icke
ens en damaskknapp behöfver köpas, skulle kriget
ock vara i tvänne år"), bidrog han icke så litet
till att fransmännen 1870 förhastadt förklarade
Preussen krig. Han afgick till armén såsom
chef för generalstaben med bibehållande af
krigsministersämbetet, men då kejsaren afträdde
öfverbefälet och kabinettet Ollivier föll, d. 12 Aug.,
måste L. lemna dessa befattningar och fick d. 14
befälet öfver 3:dje armékåren. Vid samma tid blef
den allmänna meningen i Frankrike våldsamt uppretad
mot honom, emedan det visade sig, att armén befann
sig i ett tillstånd af fullkomlig oordning. Genom
onödiga invändningar blef han derjämte en bidragande
orsak till franska arméns försenade afmarsch från
Metz, hvaraf följden blef inneslutningen i denna
stad. Vid stadens kapitulation blef han fången (i
Okt. 1870) och återvände först efter fredsslutet
till Frankrike. Under rättegången mot marskalk
Bazaine uppträdde han såsom vittne med mycken skärpa
mot denne. L. har sedermera lefvat i fullkomlig
tillbakadragenhet. C. O. N.
Le Bourget. Se Bourget.
Lebrija [-bri’cha], stad i spanska provinsen Sevilla,
vid sydöstra kanten af Las Marismas, en kärrtrakt, som
bildas af nedre Guadalquivir. 12,864 innev. (1877).
Lebrun [löbrö’ng], Charles, fransk historiemålare,
född i Paris d. 24 Febr. 1619, son af en bildhuggare,
visade tidiga anlag och sattes af sin förste gynnare,
kansleren Pierre Séguier, i skola hos Vouet. Efter att
hafva studerat statens målningar i Fontainebleau var
han redan vid 15 års ålder så utvecklad, att han kunde
för kardinal Richelieus räkning utföra målningar,
som vunno till och med Poussins bifall. 1642 fick
han tillfälle att med understöd resa till Rom,
der han anbefalldes åt Poussin samt njöt dennes
råd och ledning. Genom honom blef L. äfven bekant
med och rekommenderad hos de förnämste i Rom,
såsom påfven Urban VIII, kardinal Barberini m. fl.,
hvarjämte han studerade antiken och målade taflor,
hvilka tillskrefvos sjelfve Poussin. Efter fyra
års vistelse i Rom återvände han hem till Paris,
föregången af ett stort rykte, och från den tiden
frambragte han en nästan oöfverskådlig mängd arbeten
i alla arter af sin konst. År 1648 tog han verksam
del i grundläggandet af konstakademien i Paris och
erhöll sedan efter hvarandra alla grader inom denna
kungliga institution, der han äfven fungerade som
lärare. 1649 arbetade han i täflan med Lesueur i
presidenten Lamberts hôtel, och Fouquet uppdrog åt
honom att måla i sitt praktfulla Château de Vaux. Det
var der L. lärde känna Mazarin, hvilken presenterade
honom för Ludvig
XIV. Från den stunden var han hofvets målare
och såsom sådan inom sitt fack lika enväldig som
Ludvig inom staten. Han utförde med stort bifall
dekorationerna vid Place Dauphine till Ludvig
XIV:s och hans unga drottnings intåg i Paris
1660, och samma år utnämnde Colbert honom till
direktör för den kungliga gobelinsfabriken, hvarmed
följde öfverinseendet öfver alla franska kronans
tillverkningar af tapeter, möbler, guldsmedsarbeten,
mosaiker och träinläggning. L. gaf teckningen till
allt och öfvervakade utförandet. År 1660 fick han
äfven af konungen i uppdrag att i Fontainebleau
måla ämnen ur Alexanders historia. Den första af
dessa taflor, Darius’ familj, var det arbete, som
egentligen grundlade hans lycka hos Ludvig. Fyra
andra, bestämda att, liksom den första, sedermera
utföras som tapeter, målades under de följande åren
vid gobelinsfabriken i Paris (alla fem förvaras nu
i Louvre). Som belöning derför utnämndes han 1662
till konungens förste målare, adlades, erhöll stor
lön och fick dessutom uppsigten öfver alla konungens
konstsamlingar. 1666 utverkade han grundläggandet af
franska akademien i Rom och följde derefter konungen
under kriget i Flandern. Hemkommen utförde han de mest
gigantiska arbeten, såsom att måla Colberts slott
Sceaux jämte teckningar till fontäner och statyer,
vidare att dekorera stora trappan i Versailles, att
måla fasaderna till paviljongerna vid Marly och mera
sådant; men det väldigaste var, då han 1679 åtog sig
att med målning ornera stora galleriet i Versailles,
som var mer än 80 m. långt och 12 m. bredt. Han var
sysselsatt dermed i fyra år och framställde i 21 stora
taflor ämnen ur konungens lefnådshistoria, hvarjämte
han äfven målade Fredens och Krigets salonger, som
utgöra afslutning af det nämnda galleriet. – Med
Colberts död (1683) började L:s stjerna blekna. Den
nye ministern, Louvois, ställde nu Mignard fram
emot L. Denne gaf vika för intrigerna och lemnade
hofvet. Han afled i Paris d. 12 Febr. 1690. – L. hade
mycken naturlig begåfning och liflig fantasi, men
saknade verkligt inre lif och sann känsla. Handlingen
är hos honom ytlig, beskrifvande på bredden, med
en massa figurer, utan koncentrering och individuel
karakter. Han sökte och fann storheten i bombast, i
utvecklingen af yttre prakt, alldeles som hans suverän
och hans sekel, och han förefaller ofta mera dekorativ
än gediget konstnärlig. Så länge han åtnjöt konungens
gunst, utöfvade han ett rent despotiskt välde inom
konsten. Målare, bildhuggare, dekoratörer måste lyda
honom och arbeta efter hans bestämmelser. Derför ega
alla verk från hans period en öfverensstämmande
karakter i stilen, som saknar renaissancens finhet
och behag, men hvilken man ej kan frånkänna en
viss konventionel storhet. L. hade en mörk, rödaktig
färgton samt var ofta tung i teckningen och obestämd
i utförandet; men fransmännen sätta honom dock högt
på grund af hans outtömliga fruktbarhet och den
åtminstone yttre noblessen i hans kompositioner. Hans
flesta taflor finnas i Louvre. C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
