- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
943-944

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lazzaroner ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Lebrun [löbrö’ng], E. L., fransk
porträttmålarinna. Se Vigée-Lebrun.

Lebrun [löbrö’ng], Ponce Denis Écouchard, fransk
skald, f. 1729, d. 1807, var sedan 1750 en längre
tid privatsekreterare hos prinsen af Conti. Han
förnedrade sig sedan till att mot nådevedermälen och
pensioner lofsjunga ministrar, hofvet, Ludvig XVI
och Marie Antoinette, men var dock ej sen att efter
revolutionens utbrott smäda dem. Genom glödande
republikanska oden tillvann han sig Konventets
ynnest. – L. är den förnämste franske lyriker under
18:de årh. Han har hedrats med namnet "den franske
Pindaros". Detta är dock vida öfver hans förtjenst,
ty de flesta af hans oden te sig för efterverlden
såsom alster af en "konventionel skaldeyra". Med
retoriska konstgrepp och jägtande efter sublima,
djerfva uttryck söker han fåfängt skyla känslans köld
och tomheten i tankar. Genom framskymtande lust att
bryta den akademiska formen och genom drag af äkta
naturkänsla pekar L. öfver till nyromantiken. Hans
diktion är i alla händelser vida kraftigare, ehuru
mera kantig, än föregångaren J. B. Rousseaus. I
likhet med denne fann L. sin lust i tillverkandet af
epigram. I sin art öfverträffa dessa odena och vittna
mera uppriktigt än de om hans tänkesätt. Hans Oeuvres
complètes
(4 bd. 1811) innehålla bl. a. 6 böcker oden,
4 böcker elegier och mer än 600 epigram. Hans Oeuvres
choisies
utgåfvos i 2 bd 1821–28.

Lebrun [löbrö’ng], Charles François, hertig af
Piacenza, fransk statsman, f. 1739, blef efter resor
i Holland och England sekreterare hos kansleren
Maupeou och fick genom honom sedermera plats såsom
generalinspektör öfver kronodomänerna. När Maupeou
vid Ludvig XVI:s regeringstillträde (1774) föll i
onåd, var det ock slut med L:s planer att avancera
i statens tjenst, och han drog sig tillbaka till
privatlifvet samt sysselsatte sig med att öfversätta
och utgaf anonymt Tassos "Befriade Jerusalem" (1774)
och Homeros’ "Iliad" (1776; många uppl.). 1789 fäste
han uppmärksamheten vid sig genom en skrift La voix
du citoyen
(ny uppl. 1804), hvilken föranledde
hans inväljande i riksdagen. 1791 blef han president
i förvaltningsrådet i departementet Seine-et-Oise,
men drog sig efter revolutionen d. 10 Aug. 1792
ur det offentliga lifvet. Under skräckväldet
fängslades han (Juli 1794), men befriades genom
Robespierres fall i s. m. och valdes 1795 till
medlem af de femhundrades råd, der han gjorde sig
så bemärkt, att han efter d. 18 Brumaire år VIII
(d. 9 Nov. 1799) valdes till tredje konsul. I denna
befattning skötte han med skicklighet finanserna
och utnämndes derför efter kejsaredömets upprättande
(1804) till ärkeskattmästare samt blef derigenom en af
kronans "grands dignitaires". 1806 ledde L. Liguriens
ombildning till franskt departement och utnämndes
samma år till hertig af Piacenza. Sedan Ludvig
Bonaparte 1810 nedlagt regeringen i Holland, vardt
L. detta lands högste styresman och förblef det till
1813. Af Ludvig XVIII utnämndes han 1814 till pär;
men emedan han under "hundra dagarna" (1815)
slutit sig till Napoleon, beröfvades honom
pärsvärdigheten, men han återfick den efter
bourbonernas andra återkomst 1819. Död 1824.
J. Fr. N.

Lebrun [löbrö’ng], Ludvig August, tysk virtuos
på oboe, f. i Mannheim 1746, d. i Berlin 1790,
var sedan 1767 anställd i Münchens hoforkester,
gjorde många konstresor och komponerade stycken för
oboe, flöjt m. m. Hans hustru, Franciska, f. Danzi,
f. 1756, d. 1791, var en af sin tids mest framstående
sångerskor och firade triumfer i Mannheim, München,
Milano, Venezia, Neapel, London och Berlin. Äfven
döttrarna Sophie (f. 1781) och Rosine (f. 1785)
gjorde sig ett namn, den förra såsom, pianist, den
senare såsom sångerska. A. L.

Lebrun [löbrö’ng], Pierre Antoine, fransk skald,
f. 1785, d. 1873, fick af Napoleon I en pension
på 1,200 fr. för Ode à la grande armée (1805,
samtidigt med slaget vid Austerlitz) och begåfvades
med en sinekur såsom uppbördsman i Havre. Båda dessa
förmåner fråntogos honom dock, sedan han 1821 alltför
entusiastiskt prisat Napoleons minne i Poëme lyrique
sur la mort de Napoléon.
Efter Juli-revolutionen
(1830) blef L. direktör vid kongl. tryckeriet
och 1839 medlem af pärskammaren. Under andra
kejsaredömet utnämndes han till senator, 1853. –
L. var en älskvärd natur med verkliga skaldegåfvor,
men mycket litet produktiv. Hans poesi utgör en
förmedlingslänk mellan första kejsaredömets och
nyromantikens literära skeden. Af den senares män
var L. uppburen. Hans med storartad framgång uppförda
drama Marie Stuart (1820), en väl gjord omformning af
det schillerska, ansågs för den nya skolans första
framgång i Frankrike. L:s nästa drama, Le Cid de
l’Andalousie
(1825),gjorde mindre lycka. Ett stort poem,
Voyage de Grèce (1828), är L:s bästa alster. Hans
Oeuvres utgåfvos 1844–63 (ny uppl. 1864).

Le Brun, Corneille, nederländsk reseskildrare. Se
Bruyn, C. de.

Le buet. Se Buet.

Lecce [lettje]. 1. (Förr Terra d’Otranto) Provins
uti italienska landskapet Apulien, mellan Adriatiska
hafvet och Tarantoviken. Areal 7,891 qvkm. 553,298
innev. (1881). – 2. Hufvudstad i nämnda provins,
vid jernvägen Brindisi–Otranto, 8 km. från Adriatiska
hafvet. 21,742 innev. (1881). Staden är säte för en
biskop och har en katedral, helgad åt S:t Orontius,
enl. traditionen stadens förste biskop, hvars staty
pryder stadens förnämsta torg.
Välgörenhetsinrättningarna äro synnerligen många.
Staden hette på romarnas tid Lupiae och under den
äldre medeltiden Lycia l. Lycium. En tid var den de
normandiske hertigarnas i nedre Italien hufvudstad.

Lecco, stad uti italienska prov. Como, vid
Como-sjöns östra arm (kallad Lago di L.) och Artas
utlopp. Omkr. 7,500 innev. Siden- och
bomullsväfverier, jernverk.

Lech, biflod från h. till Donau, upprinner i
Vorarlberg på 1,865 m. höjd och genomströmmar först
under många krökningar med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:15 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfai/0478.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free