- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
949-950

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leclanchés stapel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

beskrifningar på många nya, af honom upptäckta växter.

Lecocq [lökå’ck], Alexandre Charles, fransk
operettkomponist, f. 1832 i Paris, der han
vid konservatoriet var Bazins, Halévys och
Benoists lärjunge samt sedan 1854 verkade såsom
musiklärare. Han debuterade såsom kompositör 1857,
då han vid en af Offenbach utsatt täflan vann
pris, jämte Bizet, för en operett, Le docteur
Miracle.
Hvarken denna eller hans närmast följande
operor eller operetter gjorde emellertid någon
lycka på scenen. Först hans Fleur de thé (1868)
tog fart och banade sig väg äfven till utlandet
("Theblomma", Stockholm 1869). Han blef med ens
populär och t. o. m. en farlig rival till Offenbach
sjelf, hvars dristiga geni han visserligen icke
eger, men hvilken han deremot är öfverlägsen i
fråga om äkta fransk esprit och finess, äfvensom
i arbetets korrekthet. Bland den massa operetter
han sedan komponerat må blott följande nämnas: Le
Rajah de Mysore
(1869), Les cent vierges (1872),
La fille de madame Angot (s. å.), Giroflé-Girofla
(1874), La petite mariée (1876), Le petit duc (1878),
Camargo (s. å.), La jolie persane (1880), Le coeur
et la main
(1882), L’oiseau bleu, (1884), alla gifna i
Stockholm. L. har äfven komponerat diverse sång- och
pianostycken, kyrkliga sånger för fruntimmersröster
m. m. A. L.

Leconte de Lisle [lökå’ngt dö lil], Charles Marie René,
fransk skald, född på Réunion af en förnäm slägt
1818, gjorde som ung flere resor till Frankrike och
bosatte sig 1847 i Paris. Han deltog en kort tid i de
revolutionära rörelserna 1848, förvärfvade sig några
år senare ett namn inom literaturen och blef 1873
underbibliotekarie vid Luxembourg-biblioteket. –
L:s verldsåskådning är panteistisk. Han tillhör
den s. k. "nyhedniska" skalderiktningen och hemtar
med förkärlek sina ämnen från antikens, Indiens
samt Skandinaviens mytologi och heroiska sagor. Med
hänsyn till språkets målande kraft och versens plastik
står han i främsta ledet bland franska skalder. Han
har utgifvit bl. a. Poèmes antiques (1853; 2:dra,
tillökade uppl. 1874), Poèmes et poésies (1855),
Poèmes barbares (1862; ny uppl. 1871) och Poèmes
tragiques
(1883) samt anonymt Catéchisme populaire
républicain
(1871) och Histoire populaire du
christianisme
(s. å.). Dessutom har L. vunnit
berömmelse för sina ypperliga öfversättningar af
Theokritos och Anakreon (1861), Iliaden (1866),
Odyssén (1867), Hesiodos och de orfiska hymnerna
(1869), Aischylos (1872), Horatius (1873) och Sofokles
(1877).

Lecoq de Boisbaudran [lökå’ck dö båabådra’ng], Paul Émile
(François), fransk kemist, f. 1838, upptäckte 1875
metallen gallium, hvilket förskaffade honom flere
utmärkelser och belöningar. Utom meddelanden i lärda
samfunds publikationer har han offentliggjort Spectres
lumineux, spectres prismatiques . . . destinés aux
recherches de chimie minérals
(1874).

Lecouvreur (lökouvrör; egentl. Couvreur), Adrienne,
fransk skådespelerska, f. 1692, d.
1730, debuterade 1717 på Comédie-française
(Théâtre français), hvarest hon snart vann en
framstående rang genom sitt spels natursanning
och ädla värdighet. Sorgspelet var hennes fält,
och hon återgaf högeligen uttrycksfullt de stora
lidelserna i sådana roller som Phèdre, Bérénice,
Athalie, Pauline
m. fl. I motsats till den sjungande,
uppstyltade deklamation, som denna tid vunnit insteg
på den franska scenen, införde L. naturligt tal med
logisk betoning. Hon var med djup kärlek fäst vid
marskalken af Sachsen. Ryktet att hennes död vållats
af gift, som en rival skulle gifvit henne, förblef
obestyrkt. Till allmän harm nekades henne kyrklig
begrafning. Hon är hjeltinnan i Scribes och Legouvés
skådespel "Adrienne L.".

Lectio (Lat., "läsning") var det latinska namnet
på den redan i den äldre kyrkan såsom en särskild
beståndsdel af gudstjensten förekommande föreläsningen
af stycken ur de heliga skrifterna. Detta liturgiska
bruk var lånadt från den judiska synagogan. När
kyrkoväsendet började utbildas och kyrkobyggnader
uppföras (i det 3:dje och 4:de årh.), öfverlemnades
denna liturgiska "lectio" åt en särskild kyrklig
ämbetsman, kallad lector, hvilken från en upphöjd
pulpet (pulpetum), der koret slutade, midt framför
hufvudgången, föreläste texterna för dagen, ett bruk,
som delvis är qvar i den grekiska kyrkan. Antalet
dylika "lectiones" vid gudstjensten var i början
olika i de olika kyrkorna, innan liturgien blef
likformigt ordnad. Vanligen voro de dock två,
episteltext (ur de nytest. brefven) och evangelietext
(ur de fyra evangelierna), hvilket antal omsider blef
faststäldt. I den äldre kyrkan lästes på vanliga
söndagar de bibliska böckerna i ordningsföljd,
efter bruket i judarnas synagogor (s. k. lectio
continua
), hvarvid åsyftades att under ett år
genomgå de vigtigaste delarna af Skriften. Men i
den mån kyrkliga festcykler infördes och kyrkoåret
bildades, utvecklades bruket af särskilda texter,
afsedda för söndagarnas särskilda betydelse. På detta
sätt uppkommo lectionaria l. lectionarii, liturgiska
handböcker, innehållande söndagstexterna. Det romerska
"lectionarium", sådant det i Gregorius den stores tid
gestaltade sig, utträngde småningom i vesterländska
kyrkan alla andra lektionarier. I österländska kyrkan
bibehölls "lectio continua" ända in i det 8:de årh.
J. P.

Lectisternium (Lat.; egentl. bord-soffbäddning)
var hos forntidens romare namnet på ett slags
gästabud till gudarnas ära. Desses bilder sattes vid
dylika tillfällen, ofta parvis, på soffor (eller
stolar) framför dukade bord, hvarjämte offentlig
spisning samtidigt egde rum. Gudamåltiderna
voro regelbundet återkommande eller firades vid
särskilda, mera betydelsefulla tilldragelser,
lyckliga eller olyckliga. Ursprungligen anordnades
lectisternia af de två män, som hade att anställa
vissa offer, sedan af de tre, längre fram sju,
kommissarierna för festmåltider (epulones).
R.Tdh.

Led, ledgång (Lat. articulatio), anat., den apparat,
i och genom hvilken hvarandra berörande ben (knotor)
eller brosk kunna, inom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:02:15 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfai/0481.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free