- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
959-960

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ledingslame ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

metallerna, undergår ledningsförmågan ganska stora
vexlingar genom inblandning af främmande ämnen
t. o. m. i högst ringa mängd. Metall-legeringar hafva
i allmänhet liten ledningsförmåga, t. o. m. mindre än
den metall i blandningen, som leder sämst. Guldets
ledningsförmåga minskas genom tillsats af äfven en
mycket liten qvantitet silfver, ehuru denna senare
metall har större ledningsförmåga än guldet. Hos
legeringar ändrar sig ledningsförmågan icke så
mycket med temperaturen som hos de rena metallerna,
hos nysilfver t. ex. blott med 4 proc. för en
temperaturändring af 100°. Sammalunda är förhållandet
med en legering af silfver och platina. Dessa
legeringar användas derför med fördel till
s. k. motståndsetaloner. – Kropparnas ledningsförmåga
står i omvändt förhållande till deras ledningsmotstånd
(se d. o.); ju större den senare är, dess mindre är
den förra och tvärtom. Emedan silfrets ledningsförmåga
är till kopparens som 100 till 78 (se föreg. tabell),
är silfrets ledningsmotstånd till kopparens som 78
till 100. Om kopparens ledningsmotstånd betecknas
med 1, blir således silfrets = 0,78. Man sluter dock
vanligen icke från en kropps ledningsförmåga till dess
ledningsmotstånd, utan tvärtom, emedan det senare kan
på experimentel väg utrönas, hvilket, strängt taget,
icke är förhållandet med den förra. Också besitta
kropparna egentligen icke någon kraft eller förmåga
att leda eller förflytta elektriciteten genom sin
massa, men väl en förmåga att göra motstånd mot
de krafter, som sträfva att föra elektriciteten
genom dem. Måttet på denna senare förmåga är
ledningsmotståndet, och har detta blifvit uppmätt
i någon bestämd enhet, så är dess inversa värde hvad
man förstår med kroppens ledningsförmåga. Sålunda om
ledningsmotståndet hos en ledare befunnits i något
måttsystem utgöra 0,057, så säges dess ledningsförmåga
i samma måttsystem vara 1/0,057,
eller 17,4. Ehuru ledningsförmågan, sålunda uppfattad,
icke direkt uppmäter någon i kroppen inneboende
egenskap, utan endast gör det genom sitt inversa
värde, har man dock i fysiken bibehållit detta
begrepp och konstruerat tabeller för kropparnas
ledningsförmåga. Dessa tal äro nämligen icke sällan
beqväma att använda, i synnerhet då man i en kalkyl
skall dividera med ledningsmotståndet. I stället
för att verkställa denna division, multiplicerar
man nämligen med motsvarande ledningsförmåga och
kan sålunda i allmänhet utföra räkningen hastigare
och säkrare. – Om ledningsförmåga för värmet se
Värmeledningsförmåga. R. R.

Ledningsmotstånd, fys. När elektriciteten passerar
genom en kropp, röner han alltid ett visst motstånd,
olika för olika kroppar, men derjämte beroende
af deras dimensioner. Detta motstånd är minst
hos metallerna och goda ledare, men ojämförligt
mycket större hos elektrolyterna och andra sämre
ledare. Den motståndskraft en bestämd ledare utöfvar
på en elektrisk ström beror, förutom af ledarens natur
och dimensioner, äfven af strömmens styrka och växer
i samma proportion som denna. All
jämförelse mellan ledningsmotstånden hos olika ledare bör
derför anställas vid en och samma strömstyrka, hvartill
man lämpligast väljer strömstyrkans enhet. E. Edlund
benämner den kraft, som hvarje enhetsyta af en
ledningstråd sätter emot en elektrisk ström af styrkan
1, för det principala ledningsmotståndet. Detsamma
är omvändt proportionel mot trådens genomskärningsarea
och direkt proportionelt med dess längd samt dess
s. k. specifika ledningsmotstånd, hvarmed förstås
det principala ledningsmotståndet i en tråd af samma
ämne, som har enhetslängden till längd och enhetsytan
till genomskärningsarea. Ledningsmotståndet kan
uttryckas antingen i relativt eller i absolut
mått. Det förra sker, när ledningsmotståndet
angifves genom förhållandet mellan de specifika
ledningsmotstånden hos kroppen och hos en
annan kropp (vanligen koppar), hvars specifika
ledningsmotstånd tages till enhet. Relativt till
koppar och qvicksilfver har man funnit följande värden
på ledningsmotståndet för de i tabellen upptagna
metaller och legeringar:
Silfver 0,78 0,0103
Koppar 1,00 0,0210
Zink 2,83 0,0594
Mässing 3,43 0,0720
Jern 5,38 0,1129
Platina 7,37 0,1548
Bly 9,99 0,2098
Nysilfver 10,12 0,2125
Qvicksilfver47,62 1,0000
Vismut 64,17 1,3584


Man plägar uttrycka det relativa ledningsmotståndet
hos en trådformig ledare genom dess s. k. reducerade
längd,
hvarmed förstås längden af en koppartråd med
ytenheten till genomskärningsarea, hvilken utöfvar
samma motstånd som tråden. Den reducerade längden
erhålles, om man multiplicerar trådlängden med
specifika ledningsmotståndet i förhållande till
koppar och dividerar denna produkt med trådens
genomskärningsarea. I senare tider har man börjat
angifva ledningsmotståndet i s. k. absolut mått,
d. v. s. man har till enhet valt ett sådant motstånd,
som är oberoende af de särskilda kropparnas natur och
oföränderligt detsamma, så länge man bibehåller samma
enheter för de s. k. fundamentalstorheterna: massan,
längden, och tiden. Denna absoluta motståndsenhet
låter bestämma sig på experimentel väg, och flere
af nutidens berömdaste fysici (Weber, Thomson,
Lorenz m. fl.) hafva angifvit de noggrannaste metoder
härför, en bestämning, som är af största vigt såväl
i teoretiskt afseende som för elektricitetens många
praktiska tillämpningar. Emellertid är denna enhet
mycket för liten för att direkt tjena till jämförelse
med de vanliga motståndstrådar, som begagnas i
praktiken. Till grund för mätningar af dessa lägger
man derför icke den absoluta motståndsenheten sjelf,
utan en passande multipel deraf, på samma sätt som
större väglängder icke uppmätas i meter utan i någon
större enhet, såsom kilometer eller nymil. Den genom
internationel öfverenskommelse på en kongress i
Paris 1881 antagna praktiska motståndsenheten benämnes
ohm l.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:07:04 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfai/0486.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free