Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legatus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro sacramento, som bestod i nedsättande af en
penningsumma, hvilken den tappande parten förlorade,
och per manus injectionem, då en fordringsegare
till betecknande af sin rättighet mot gäldenären
vid stämningen lade handen på dennes person.
R. Tdh.
Legislativ (hårdt g; uttalas äfven lesjislativ;
Fr. législatif, af Lat. legis latio,
lagstiftning), lagstiftande. – Legislatur,
lagstiftningsmaktens innehafvare; lagstiftande
församling, representation. – Legislaturperiod,
den tid, för hvilken en representations
(l. representationsafdelnings) medlemmar väljas. –
Jfr Lagstiftande församling, Lagstiftning.
Legist (hårdt g; af Lat. lex, lag), lärare i romersk
rätt, i motsats mot dekretist eller kanonist,
lärare i kanonisk rätt. Se Kanoniska rätten.
I. L.
Legitim (hårdt g; uttalas äfven lesjitim;
Lat. legitimus, af lex, lag), laglig, enligt lag
berättigad, särskildt om arfvingar ("äkta" barn)
och i ännu inskränktare mening om tronarfvingar
(regenter och tronpretendenter). – Legitimation,
styrkande af laglighet, af behörighet (se nedan). –
Legitimera (Fr. légitimer), göra laglig, gifva lagligt
berättigande, "erkänna" (om barn). – Legitimera
sig, styrka sin behörighet; inom juridiken, visa
sig vara rätt vederbörande. I rättegång åligger
det käranden bevisa icke blott sin egen, utan
äfven svarandens egenskap af rätt part i målet,
d. v. s. att käranden är den, som eger göra gällande
det framställda anspråket, och att svaranden är
den, mot hvilken detta bör riktas (legitimation
i afseende på saken). Uppträder en person inför
rätta i annans ställe, skall han styrka, att han är
behörig utföra dennes talan (legitimation i afseende
på rättegången). – Legitimitet (Fr. légitimité),
laglighet, lagligt berättigande; äkta börd; en regents
eller tronpretendents lagliga rätt till kronan. – Den,
som enligt författningen är berättigad att innehafva
tronen, kallas legitim regent, i motsats till
usurpatorn. Af äldre tiders diplomater, särskildt af
Talleyrand på Wienkongressen 1814, tillerkändes endast
de ärftliga furstehusen legitimitet; oinskränktheten
och oföränderligheten af deras makt ("konungadömet med
Guds nåde") upphöjdes till en oomtvistlig princip
(legitimitetsprincipen). I rak motsats dertill
står den af Napoleon III proklamerade och för hans
äregiriga planer begagnade "nationalitetsprincipen",
som öfverlemnar åt folken sjelfva att fritt välja
sina statsöfverhufvud. – Legitimist, anhängare af
legitimitetsprincipen. Om de franske legitimisterna
se följ. art.
Legitimister [hårdt g; uttalas stundom
lesjitimister], Fr. légitimistes, politiskt parti
i Frankrike. Efter Julirevolutionen 1830, då konung
Karl X af den äldre bourbonska linien störtades, och
sedan Ludvig Filip af den yngre bourbonska grenen,
linien Orléans, valts till konung, kallades de,
hvilka förblefvo det afsatta konungahuset trogna,
för legitimister, d. v. s. anhängare af den legitima
monarkien med Guds nåde. Legitimisterna vägrade att
svärja "usurpatorn" Ludvig Filip trohetsed, och åtskilliga
legitimistiska pärer, bl. a. Chateaubriand, afsade
sig sin pärsvärdighet. Legitimisterna gjorde 1832
ett misslyckadt upprorsförsök i Vendée, men under den
återstående delen af Ludvig Filips regering inskränkte
de sig till att anfalla "usurpatorn" dels i pressen,
dels i deputeradekammaren, der den vältalige Berryer
var deras ledare. Till följd af familjetvister mellan
det fördrifna konungahusets medlemmar söndrades
legitimisternas parti i flere fraktioner och råkade
i fullkomlig politisk vanmakt. Men 1843 slöto sig de
olika fraktionernas ledare tillsammans för att såsom
Frankrikes legitime konung hylla den unge grefven
af Chambord (se d. o.), Karl X:s sonson. Med
samma etikett, som varit rådande vid Ludvig
XIV:s hof, mottog denne i sin bostad vid Belgrave
square i London de legitimistiska notabiliteterna
(Chateaubriand, hertigen af Fitz-James, Berryer,
Larcy m. fl.) och förklarade, att han vore beredd
att återuppstiga på sina förfäders tron, men att han
icke ville vädja till våldet. Allt stannade således
vid högtidliga försäkringar. Icke häller sedan
Februari-revolutionen 1848 bortsopat Juli-monarkien,
gjorde legitimisterna något allvarsamt försök att
uppsätta grefven af Chambord på Frankrikes tron. Den
andra franska republikens misslyckande, Napoleon
III:s statskupp och de fel och olyckor, hvilka
utmärkte slutet af hans välde, bidrogo emellertid
att höja legitimisternas aktier hos det franska
folket. De bref och manifest, hvilka grefven af
Chambord vid flere tillfällen under loppet af dessa
år utfärdade, ingåfvo visserligen betänkligheter
genom sina fordringar på upprätthållande af påfvens
verldsliga makt, men voro likväl egnade att väcka
sympati genom sin ridderliga och värdiga ton. Äfven
hans politiska motståndare måste medgifva, att han var
en fullkomligt hederlig karl, en ärans man, fastän
full af fördomar och orättvisa mot den nya tidens
idéer. Det olyckliga sätt, hvarpå först Napoleon
III och derefter den tredje republiken fört kriget
mot Tyskland, gjorde att vid de allmänna valen till
nationalförsamlingen d. 8 Febr. 1871 legitimisterna
vunno flere platser än något annat parti. Hoppet om
det legitima konungadömets återupprättande syntes då
nära att förverkligas. Efter 40 års frånvaro gjorde
grefven af Chambord ett kort besök i Frankrike, der
han från slottet Chambord d. 5 Juli 1871 utfärdade en
proklamation, hvari han antog titeln af konung Henrik
V. I denna proklamation erkände han den allmänna
rösträtten och det konstitutionella styrelsesättet
med två kamrar, men förkastade den trefärgade
fanan, revolutionens och det moderna Frankrikes
segertecken. "Fransmän", skref han, "Henrik V kan icke
öfvergifva Henrik IV:s hvita fana." Under de närmast
följande två åren utfärdade han flere liknande bref
och manifest. Emellertid lyckades det legitimisterna
i nationalförsamlingen med tillhjelp af orleanisterna
och bonapartisterna att störta Thiers’ republikanska
regering och göra den monarkiskt sinnade marskalk
Mac Mahon till republikens president (d. 24 Maj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
