Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leijonhufvud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mot denne en aldrig svigtande trohet, som också
rikligt belönades. Redan 1584 var han upptagen bland
hertigens råd, 1595 blef han lagman i Nerike och 1598
ståthållare öfver Vestmanland och Dalarna. 1599
var han en af dem, som i Åbo uttalade blodsdomarna
öfver Sigismunds finska anhängare, och 1600 var han
i Linköping bisittare i domstolen öfver de anklagade
riksråden (se Linköpings blodbad). Sedan hans broder
Axel, som han i det längsta synes hafva sökt skydda
och försvara, slutligen flytt ur riket, erhöll han
dennes grefskap och gods, var 1601–02 ståthållare
i Reval samt utnämndes 1602 till riksråd och
riksdrots. Han dog 1607, utan manliga arfvingar. Om
hans personlighet har efterverlden ej lätt att bilda
sig ett säkert omdöme. Det hat, som drabbade den
herre han så troget tjenade, har äfven återfallit
på honom och föranledt anklagelser, särskildt
för hårdhjertenhet. Å andra sidan röjer sig i hans
offentliga lif en besinningsfullhet och konsekvens,
som fördelaktigt afsticka mot broderns oberäknelighet,
och af Karl IX erhöll han vid sin död det vitsordet
att han var "den förnämste och förståndigaste herre
och man i riksens råd". – Jfr Lilliehöök, Ebba.
S. B.
9. Leijonhufvud, Axel Gabriel, friherre,
landtmarskalk, son af öfverstelöjtnanten Karl
Leonhard L. och sonsons sonson till Gustaf
Eriksson L., friherre till Ekeberg, född i Säter
d. 13 Sept. 1717, ingick 1736 såsom volontär vid
lifgardet i krigstjensten och bevistade såsom fänrik
fälttåget i Finland 1741–42. 1756 förordnade
ständerna honom till en af den unge kronprinsen
Gustafs kavaljerer, och i denna ställning uppmuntrade
han den unge furstens tidigt framträdande kärlek
för vitterhet och bokliga konster. Hans uppdrag
såsom kavaljer hos kronprinsen upphörde år 1763,
och 1766 tog han såsom öfverstelöjtnant afsked ur
krigstjensten. S. å. utnämndes han till hofmarskalk
och var åren 1767–70 öfverkammarherre hos prinsessan
Sofia Albertina. Ehuru L. visade ringa håg och
fallenhet för politiken och var nästan okänd i
partistriderna, fungerade han vid riksdagen 1765–66
såsom ordförande i expeditionsdeputationen och blef
vid riksdagen 1771–72, sedan A. von Fersen undanbedt
sig förtroendet, på konungens förslag af hattarna vald
till landtmarskalk. 1775–80 var han president i Åbo
hofrätt. Död på Lindö d. 19 Juni 1789. L. var en
allmänt aktad man med varmt intresse för vitterhet
och konst. I sina yngre dagar tillhörde
han den vittra krets, som samlade sig omkring fru
Nordenflycht. Sedermera var han medlem
af "Tankebyggarorden" och sällskapet "Utile
dulci" samt af Vitterhetsakademien och Musikaliska
akademien. Han skref vers på svenska, latin och
franska. Utom åtskilliga öfversättningar och
tal har han efterlemnat Tankeval i anledning af sön-
och högtidsdags-evangelier (1790).
A. B. B.
10. Leijonhufvud, Karin Sofi, den föregåendes
brorsons dotter, författarinna. Se Adlersparre 6.
11. Leijonhufvud, Broder Abraham, friherre,
militär, född i Örebro d. 31 Mars 1823,
genomgick krigsakademien å Karlberg och utnämndes 1842
till underlöjtnant vid dåv. Ingeniörkåren. 1855
blef han kapten derstädes och var sedan Mars
1868 tillika öfverstelöjtnant i armén, då han
d. 4 Juli s. å. utnämndes till generalmajor och
chef för kåren, hvilken året förut erhållit sitt
gamla namn Fortifikationen. Sedan 1881 är L., med
bibehållandet af chefskapet öfver Fortifikationen,
generallöjtnant i armén och inspektör för
militärläroverken. Från d. 14 Jan. 1870 till d. 23 Dec. 1874 var
han statsråd och chef för sjöförsvarsdepartementet. –
L. deltog från 1856 i de sista ståndsriksdagarna
och satt 1876–84 i riksdagens Andra kammare såsom en
af Stockholms stads representanter. På hösten 1884
omvaldes han icke i Stockholm, men blef af Kopparbergs
läns landsting invald i Första kammaren, hvilken vid
1885 års riksdag insatte honom i statsutskottet. Sedan
1859 är L. ledamot af Krigsvetenskapsakademien och
sedan 1872 hedersledamot af Örlogsmannasällskapet. Han
åtnjuter stort anseende såsom militär samt har
vid komité-arbeten och riksdagsförhandlingar
eftertryckligt framhållit behofvet af ett starkare
försvar. Till försvars- och skattefrågornas
sammankoppling var han en afgjord motståndare.
Leijonmarck (Leyonmarck), svensk adlig
ätt, härstammar från Sven Agricola, hvilken såsom
sekreterare i Riksarkivet 1686 adlades med namnet L.
1. Leijonmarck, Sven. Se Agricola 2.
2. Leijonmarck, Gustaf Adolf, ämbetsman, den
föregåendes sonson, föddes d. 6 Sept. 1734 på
Finstad i Upland. L. egnade sig i Upsala med
framgång åt matematiska och beslägtade studier
samt ingick 1754 i Bergskollegium, i
hvilket verk han 1805 blef vice president.
Utrustad med stor arbetsförmåga, hann L. att
verkställa en mängd undersökningar angående skogs-
och grufväsendet, hvilka ej direkt tillhörde hans
tjensteåliggande, samt att i egenskap af ledamot
i komitéer och styrelser (t. ex. 1803 års komité för
utarbetande af förslag till pensionsinrättning för
civilstaten) utföra många arbeten till det allmännas
bästa. I yngre dagar deltog L. ifrigt i
riksdagsförhandlingarna och var ett kraftigt
stöd åt hattpartiet, men följde det ej i
dess ytterligheter. Flere af hans memorial
hafva blifvit tryckta; särskildt må nämnas
hans 1765 ingifna vederläggning af mösspartiets
berättelse om rikets finanser. Död i Stockholm
d. 4 Maj 1815. Flere af L. författade algebraiska
uppsatser finnas intagna i Vetenskapsakademiens
handlingar, af hvilket samfund han var ledamot
alltsedan 1773.
3. Leijonmarck, Johan Adolf, ämbetsman, den
föregåendes son, född d. 19 Juni 1775, beträdde
1790 tjenstemannabanan såsom e. o. kammarskrifvare
i Statskontoret, der han 1805 blef kamrerare, och
utnämndes 1816 till kommerseråd, från hvilket ämbete
han 1843 fick afsked. 1803–23 var L. ord. ledamot af
Nedre borgrätten. Vid sidan af dessa befattningar
var han till sin död sedan 1805 kamrerare vid
Vetenskapsakademien, af hvilken han 1829 blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
