Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lekmannaombud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
f. i Paris 1843, d. 1884, målade dels scener ur
Gamla test., dels genrebilder med god uppfattning
och lyckadt utförande. Han hade på senare tiden
under 1870-talet närmat sig till Meissoniers
framställningssätt, såsom i Ett dop (1873), Fiskare
från Tréport, Ett parti kort (1877) m. fl.
Lely, Sir Peter, tysk-engelsk målare, f. i Soest i
Westfalen 1618, d. i London 1680, hette egentligen
Peter van der Faës, men upptog senare sin faders
tillnamn Lely. (Denne kallades Lys eller Lely,
emedan han var född i Haag i ett hus, hvars fasad
var dekorerad med en lilja.) Fadern, som var
infanterikapten, skickade sin son på grund af hans
anlag för konsten till Holland, der han studerade
under målaren Gerber i Haarlem och målade mest
landskap. Men sedan han 1641 varit med prins Vilhelm
af Oranien i England samt der fått se och beundra
den då nyligen döde van Dycks mästerverk, uppgaf
han landskapsmålningen och egnade sig uteslutande åt
porträttet. Hans egendomliga manér att på ett elegant,
om också något tomt sätt framställa damporträtt,
ofta särskildt anrättade med en allegorisk eller
mytologisk tillsats, skaffade honom stor framgång:
han blef damernas modemålare, och hans lycka steg
till sin höjd, då han fick måla Karl I och hans
hof. Under engelska revolutionen gick han i Cromwells
tjenst, och sedan Karl II kommit på tronen (1660),
blef han riddare och kammarherre samt öfverhopades
med beställningar att måla hofvets skönheter. Under
hans sista lefnadsår fördunklades dock hans rykte
af en ny medtäflare, Kneller, som 1674 kom till
London. L:s flesta porträtt finnas i England. Till
de bästa räknas porträtten af Cromwell (1653),
skalden Cowley, Butler, Karl II:s älskarinnor, en
rad af skönheter från samme konungs tid m. fl. Äfven
i Louvre finnes ett par arbeten af honom, af hvilka
ett mansporträtt, nästan miniatyrartadt, utmärker
sig för fin uppfattning. Hans senare arbeten äro i
det hela bättre än de, som härstamma från hans krafts
dagar. C. R. N.
Lelången. Se Le.
Lem (Lat. artus), anat. Lemmar, mindre riktigt
extremiteter, kallas de pariga utväxter från vissa
punkter på djurkroppen, hvilka, fastare inuti eller
på utsidan, genom inverkan af muskler utföra djurets
flyttning från ett ställe till ett annat, gripande af
föremål m. m. Antal, form, frihet och öfrig utveckling
vexla mycket inom olika djurordningar. Hos alla högre
djur (t. ex. foglar och däggdjur) äro de utväxter
från bålen, i regeln och i anlag två par, ett från
thorax, ett från bäckenet; de kallas främre och
bakre hos djuren, öfre och nedre hos menniskan. Hos
henne nå de ock sin högsta utveckling derutinnan
att deras olikheter äro med hänsyn till det olika
arbetet för hvarje par och finessen i rörelserna
skarpast utpräglade. Då exempelvis hos insekter
lemmarna få sin stadga af yttre skal, lemnas denna
hos ryggradsdjuren af fasta delar i lemmarnas inre,
hos några djur af brosk, hos de flesta af ben, som
under utvecklingen representerats af brosk (se
Benväf). Musklerna ligga hos dem utanpå knotorna och
gifva, med tillhjelp af hudfettet, lemmarna deras form
och rundning, då knotorna till största delen döljas
af dem; vid musklernas tvining eller vid afmagring
träda dock knotorna fram i det yttre, synnerligen
vid några större ledgångar (t. ex. knäet). – Hos
flertalet däggdjur förete lemmarna, utom de dem vid
bålen fästande ringarna (gördlarna), nämligen skulder-
och bäckenapparaterna, tre fria afdelningar: hos
menniskan 1) öfverarm och lår, 2) underarm och
lägg, 3) hand och fot. Den första, mera centrala
afdelningen innehåller blott ett ben, den andra två
bredvid hvarandra liggande. Den tredje, hos menniskan
mera specielt utvecklad, innehåller 27 ben, ytterst
ordnade i 5 parallella rader (se Fingrar, Fot, Hand),
hvilka hos andra djur få helt olika antal, former
o. s. v. Med alla, äfven till öfriga afdelningar
sig sträckande olikheter, återfinner man dock inom
hela vertebrat-kedjan, så snart utvecklingen nått
en något högre Mlkomning, en enda typ, i det att
såväl mellan hvarje djurs skulder- och bäckenpar
som mellan motsvarande lemmar hos olika djur råda
omisskänneliga likheter i dem konstituerande delar. På
samma gång äro likväl formerna ständigt varierande,
beroende på förstoring, minskning eller vandring
af detaljer, sammansmältning eller klyfning af
delar m. m. Vissa detaljer, t. ex. i lemmarnas
benbyggnad, äro så genomgående drag för de skarpare
utpräglade djurgrupperna, att man på grund deraf vid
paleontologiska fynd af lemmar eller speciella ben
ur sådana kunnat hänföra fyndet till dess riktiga
plats i djurkedjan. Lemmen är nämligen icke ett
oväsentligt, godtyckligt varierande bihang till den
öfriga djurkroppen, utan dess organisation står i
oföränderligt samband med och beroende af den organism
han tillhör. Så är det t. ex. uppenbart, att hos
menniskan nedre lemmen är organet för ställflyttning
mot fast underlag, hvaremot den öfre har en helt
annan betydelse; ställer menniskan sig på sina båda
lem-par, varder det öfre blott ett stöd för kroppen
och ett dåligt sådant. Hos fyrfota däggdjur är detta
tydligare förhållandet, hvaremot aporna äro ensidigt
utvecklade i en annan,, menniskan motsatt riktning,
i det att alla deras lemmar äro griporgan. Äfven
hos sådana däggdjur, t. ex. själarna, hos hvilka
alla lemmarna äro betydligt reducerade, drifva de
bakre lemmarna djuren framåt, de främre balansera,
tjena till klättring, gripande e. dyl. Hos flertalet
fiskar äro lemmarna i regeln blott balanseringsorgan;
framdrifningen sker genom vertikalt ställda,
stjertfenor, modifierade förlängningar af ryggraden,
liksom gripsvansarna hos vissa djur. Äfven hvaldjuren,
hos hvilka främre lemmen är en otymplig fena och bakre
blott i rudiment finnes inom huden, drifvas fram med
stjertfena (horisontal och icke strålig). De flesta
foglarna fortskaffa sig i luften genom de egendomligt
utvecklade främre lemmarna, hvilkas hudhår blifvit
fjädrar; men gäller det rörelse mot fast mark eller i
vatten, måste de bakre lemmarna användas. – Exemplen
kunde mångfaldigas, men dessa äro tillräckliga för att
visa huru lemmarnas olika beskaffenhet står i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
