Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lemchen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäktiga besvärjelsekonst. Men då han går att såsom
tredje prof skjuta en svan från Tuonis (dödsrikets)
elf, vaktar der den gamle, blinde herden, som han i
Pohjola behandlat så föraktfullt, och dödar honom
försåtligt med en "vattenorm, ett tillslutet rör"
samt vräker hans kropp i Tuonis fors, der Tuonis
son hugger den i stycken. Då nu Kyllikki i L:s hem
en dag märker, att ur borsten börjar drypa blod,
sluter hon deraf, att hennes man omkommit. Hans
moder begifver sig då oförtöfvadt till Pohjola,
tvingar dess värdinna att bekänna hvart hon sändt
L., och efter långvarigt sökande får hon af solen
närmare upplysningar om sonens öde. Hon förtvinar
icke, utan med en af Ilmarinen förfärdigad stor
räfsa samlar hon ihop delarna af sin sons kropp, och
med tillhjelp af mäktiga besvärjelser samt kraftiga
salvor hopfogar hon kroppen och återkallar sin son
till lif. Oaktadt L. ännu känner, att något felar
honom – hans hjerta är nämligen hos Pohjolas tärnor –,
låter han sig dock af sin moder bevekas att återvända
hem. – Emellertid fria Väinämöinen och Ilmarinen till
Pohjolas jungfru, och den senare lyckas äfven vinna
hennes ynnest och hand, hvarefter firas ett ståtligt
bröllop, till hvilket alla bjudas utom L., emedan man
fruktar, att han genom sitt öfvermod skall störa
festglädjen. Men när han en gång håller på med att
plöja sin åker, hör han dån af åkande och minnes då,
att han ej blifvit bjuden till bröllopet i Pohjola,
hvilket så uppretar honom, att han besluter objuden
begifva sig dit. Åter söker hans moder afråda honom,
men L. begifver sig dock af, och hans trollkonst
förhjelper honom återigen lyckligt genom alla på
vägen hotande faror. Genom sitt öfvermodiga beteende
i Pohjola uppretar han gårdens värd till tvekamp
med sig först i trollkonst och sedan, när L. deruti
ej är sin motståndare underlägsen, till "mätande af
svärden" (den, hvars svärd var längre, hade första
hugget i envig). Då L. härvid råkar hugga hufvudet
af Pohjola-värden, frambesvärjer värdinnan en mängd
krigare för att hämnas, och L. ser sig tvungen att
fly. Från hemmet seglar han på sin moders råd undan
till en bakom många haf befintlig ö, men tjusar äfven
der alla qvinnor så, att männen hota taga honom af
daga, hvarför han nödgas åter afsegla till sin egen
och öns alla qvinnors stora sorg. På hemvägen råkar
han ut för en storm, men når simmande land. När han
kommer till hemmet, finner han sin gård bränd och
allt ödelagdt; äfven hans ömma moder tyckes hafva
omkommit, hvarför han utbrister i bitter klagan. I
skogen finner han dock till sin glädje modern i en
undangömd hydda, och hon berättar, att Pohjolas folk
under hans frånvaro bränt upp hans gård. L. lofvar att
hämnas, och i sällskap med sin forne stridskamrat,
Tiera, begifver han sig också ut på hämdetåg till
Pohjola. Men dess värdinna, Louhi, sänder emot dem en
bister köld; hans krigsfartyg fryser fast, och endast
genom sin mäktiga besvärjelsekonst lyckas L. rädda
sig och de sina från att frysa ihjel. De stiga öfver
isen i land, och
efter många irrfärder och lidanden komma de slutligen
tillbaka till hemmet, hvarmed hans friarefärder och
deraf åsamkade strider sluta. – Men ännu deltager
L. verksamt i det stora härnadståg, som Väinämöinen
och Ilmarinen företaga för att från Pohjola bortröfva
undertinget Sampo. Härunder visa sig också hans
bragdlystnad och obetänksamhet i bjertaste dager. När
nämligen båten oaktadt L:s kraftiga besvärjelseord
fastnat i en fors, på en väldig gäddas rygg, är
L. genast färdig att med sitt svärd slå till fisken,
men faller dervid framstupa i vattnet, hvarifrån
Ilmarinen under föraktfulla yttranden drager honom
upp vid håret. Och när Väinämöinen derefter af den
fångade gäddans käkben förfärdigat en kantele samt
den ene efter den andre förgäfves söker spela derpå,
begär L. skrytsamt att få harpan; men hans försök att
stränga densamma till sång aflöper lika fruktlöst
som alla andras. Efter framkomsten till Pohjola är
L. genast färdig att följa Väinämöinens uppmaning
att med egna krafter söka rycka Sampo löst från
kopparberget, der detsamma var fastrotadt. Detta
öfverdådiga försök aflöper dock åter fruktlöst;
men med tillhjelp af Pohjolas väldiga oxe lyckas
han verkligen plöja upp undertinget från dess hårda
fäste, och tillsammans med sina två kamrater bär han
detsamma i båten. Under hemfärden börjar L., trots
Väinämöinens varningar, att högljudt sjunga i förtid,
hvarigenom en skrämd trana flyger till Pohjola och
med sitt skri uppväcker folket derstädes. I den
storm, som Louhi frambesvärjer för att uppehålla
Samporöfvarena, visar L. sig såsom en van sjöman, i
det han anbringar de sidbord, som han vid sin affärd
hemifrån medtagit, till skydd mot stormen. Men snart
upphinner Louhi, förvandlad till en örn, sina fiender;
och medan Ilmarinen anropar Ukko om hjelp i den
förestående striden och Väinämöinen vill underhandla
om Sampos delning, griper L. till svärdet och måttar
hugg på hugg mot örnens klor, då denne söker få
fatt i Sampo. Detta L:s anfall aflöper dock åter
fruktlöst. Segern vinnes slutligen af Väinämöinen
genom ett slag med blotta styrbladet. Detta är
den sista bragd, som Kalevala-runorna förmäla om
L. Men vid Väinämöinens ansträngningar att få solen
ut ur Pohjolas kopparberg, der Louhi hade stängt
henne inne, synes han dock ännu varit åtminstone
intresserad åskådare.
L. torde enligt fornfinnarnas äldsta föreställningar
hafva varit vattnets gud, och äfven sedan han i
dikten fått mensklig gestalt, bibehöll han, såsom
af det föregående synes, många beröringspunkter med
detta element. Väl finnes ej i runorna något nämndt
om att L. skulle tillsammans med Väinämöinen och
Ilmarinen deltagit i fullbordandet af skapelsen,
men härpå häntyder dock den uppgiften att det varit
tre män vid detta verk, och kanske äfven den att
den med L. ofta förvexlade Joukahainen säger sig
tagit del deri. Redan Castrén anmärkte dessutom,
att L. emellanåt får epitetet Jumala, gud. Äfven
benämnes han, i likhet med de två nämnde hjeltarna,
Kalevas son. Härtill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
