Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Lenngren, Anna Maria
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fruntimren vinna mera utrymme för själens förmögenheter,
än man hittills velat unna dem!"
De närmast följande åren var hon sysselsatt med
dramatiska öfversättningar bl. a. af "Zemir
och Azor", som vann stor framgång. Likaledes
tolkade hon Ovidius’ heroid "Dido till Aeneas",
en öfversättning, som sedermera fru L. kallade sin
"latinska utsväfning", men som synnerligen väl
mottogs af samtiden. Mot slutet af 1770-talet
synes hon redan betrakta "det yrke, som hon
valt", med något mindre entusiastiska blickar,
och hon förklarar sig hafva för afsigt att "gå
till sin natur och könets gräns tillbaka". "Med
sorg tar hon afsked från Pinden, men skall till
vänners nöje behålla qvar några rim." Möjligen
voro dessa uttalanden fällda i något ögonblick af
missmod öfver de förtretligheter, för hvilka hon
såsom författarinna kunnat i umgängeslifvet hafva
varit utsatt. Emellertid upphörde hon kort derefter
med allt offentligt framträdande såsom skaldinna,
ehuruväl hon visserligen icke lade pennan å sido,
utan tvärtom utvecklade sig allt mer och mer såsom
lyriker och satiriker; men hennes dikter meddelades
då anonymt. Dertill medverkade tvifvelsutan
ändrade lefnadsförhållanden. År 1780 hade hon
nämligen ingått äktenskap med dåv. kanslisten
Karl Peter Lenngren, och derigenom drogs hon in
i den kellgrenska kretsen. Under åren 1780–91 –
d. v. s. de första tolf åren af sitt äktenskap –
meddelade fru L. i "Stockholmsposten" närmare 70 poem,
hvarvid dock märkes, att hennes alstringskraft under
åren 1784–89 låg något nere. Tiden 1780–91 kan i
öfrigt betecknas såsom öfvergångstiden från hennes
första ungdomsförfattareskap, då hon hufvudsakligen
påverkades från frihetstidens mönster och delvis
pröfvade sina krafter på större uppgifter inom
den allvarsamma diktens område, och till hennes
mognade skriftställeri – den fru Lenngren,
som vi nu beundra och som träder fram omkr. år
1792. Under mellantiden var hon starkt påverkad af
Kellgren, arbetande mera tillfälligt och alstrande
lätta, någon gång tvetydiga skämtdikter, epigram,
rimbref, småsatirer och skämtsagor, i original,
öfversättning och efterbildning. – När ungefär vid
tiden för Gustaf III:s död Kellgrens helsotillstånd
alltmera försämrades, var det hans medredaktörs
maka, fru L., som försåg "Stockholmsposten" med
poetiska bidrag. Under åren 1795–1800 inföll hennes
blomstringstid. Hon skref då bl. a. dikterna Källan,
Biografi, Gumman, Min salig man, Den glada festen,
Eklog, Porträtterna, Pojkarna, Toaletten, Kärleken och
dårskapen, Gossen och leksakerna, Fröken Juliana,
Adams och Evas första morgonsång, Grefvinnans
besök, Slottet och kojan samt Det högtförnäma äkta
paret. Till en början viste man icke från hvem dessa
förträffliga dikter härrörde. Man tillskref Kellgren,
så länge han lefde, en och annan bland dem, senare
Leopold, A. G. Silfverstolpe m. fl. Men snart blef
det en offentlig hemlighet att det var fru L., som
nu odlade satir och idyll på ett så förträffligt
sätt. År 1797 bragte också Svenska akademien henne
en hyllning genom Gyllenborg,
som till hennes ära uppläste ett ode. – Svåra sorger
(en fosterdotters vansinne och faderns drunknande)
vållade, att hennes lyra 1799–1800 icke så ofta togs i
anspråk som under de närmast föregående åren; men fru
L. alstrade dock under dessa år flere af sina yppersta
qväden. Deremot synes hon efter sekelskiftet hafva
så godt som upphört med sin diktning, i det endast
enstaka poem kunna uppvisas från de sista 17 åren af
hennes lif. Under denna tid var hennes hem emellertid
en tillflyktsort för hela den vittra kretsen af
Svenska akademiens ledamöter och yngre skalder,
från Rosenstein, Gyllenborg och Leopold till Franzén
och Choraeus. "Visst är – skrifver den sistnämnde –
att fru L. i sitt hus väcker lika mycken vördnad som
hennes skaldestycken beundran; man måste bli kär i
detta enkla, anspråkslösa och goda väsende, i denna
ädla varsamhet, denna okonstlade höflighet." Det
är för öfrigt en känd sak att fru L. i sitt yttre
uppträdande undvek alla drag, som på något vis
kunde röja, att hon var lärd och vitter. "Tonen af
beläsen" var henne innerligt förhatlig. Hon kunde
härvid någon gång gå till öfverdrift, såsom då
hon i samspråk med främlingar (t. ex. med Amalie
von Helvig) nästan affekterade bristande intresse
för intellektuella ämnen. Orsaken dertill torde
möjligen få sökas i ungdomsminnen af sårande utfall
mot "blåstrumpan". – Fru L:s enskilda lif var i hög
grad ädelt. Välgörande och god mot dem, med hvilka
hon kom i beröring, visade hon, sjelf barnlös, stor
kärlek till barn. Hennes senare år förbittrades af
svåra kroppsliga lidanden. Dessa bar hon med sällsynt
tålamod och stor själsstyrka. Hon afled d. 8 Mars 1817
i Stockholm, sedan man förgäfves med en operation
sökt bota den åkomma (kräfta i bröstet), hvaraf hon
led. På Klara kyrkogård, der hennes stoft hvilar,
har Svenska akademien rest hennes minnessten.
Fru L:s diktning är synnerligen folkkär. Ingen bland
1700-talets författare torde ega en så allmän, så
erkänd och så vidt förgrenad popularitet som hon,
och detta i de mest olika lager. Nyckeln till denna
ynnest torde – utom i hennes oförlikneliga qvickhet –
vara att söka i den omständigheten att hon enkelt,
naturligt och sant, utan någon affektation af ena
eller andra slaget, i ett okonstladt språk tecknar
verkligheten, än med en idyllisk, än med en satirisk
bismak. Inom idyllen och satiren har hon sina
förnämsta områden. Ofta framträda de förenade, och
hennes satir förmäler sig då på det allra behagligaste
med en idyllisk ton af stor fägring. Bland hennes mest
kända och älskade dikter på dessa områden må påpekas
Pojkarna, Gossen och leksakerna, De små på landet,
Buketten, Eklog, Lycksaligheten, Den glada festen
och Gumman, hvilka samtliga torde kunna räknas såsom
idyller, ifall icke detta begrepp tages alltför
trångt; vidare Grefvinnans besök, Fröken Juliana,
Det högtförnäma äkta paret, Toaletten, Porträtterna,
Kontrasten, Kalaset, Min salig man, Min salig hustru,
Biografi, Kärleken och dårskapen m. fl., som alla
tillhöra satirens område. Ytterligare må bland hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
