Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopardi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han blott elegiskt. L:s "Opere" utgåfvos af hans
vän A. Ranieri (2 bd, 1845; 4:de uppl. 1856), hans
brefvrexling, "Epistolario" 1849 (2:dra uppl. 1856)
och "Opere inedite" (2 bd) 1878–80. Jfr Baragiolo,
"G. L., filosofo, poeta e prosatore" (1877).
Leopardo, Alessandro, italiensk bildhuggare,
tillhörande ungrenaissancen i Venezia, lefde
under senare hälften af 1400-talet samt var i
stil och omfattning måhända den ädlaste af den
tidens venezianske mästare. Af hans hand är den
härligaste af alla dogegrafvar, nämligen den öfver
A. Vendramin (d. 1478) i koret till kyrkan S. Giovanni
e Paolo, utmärkt lika mycket genom sin storartade
och harmoniska fördelning af rummet samt den jämna
afvägningen mellan friskulptur och relief som genom
de enskilda figurernas ädla former och den rika
fantasien i uppfinningen. Berömda äro i synnerhet
de små "putti" (genier), hvilka rida på fantastiska
sjöhästar och beteckna Venezias herravälde öfver
hafvet. Vidare utförde han gjutningen af general
Colleonis ryttarestod i Venezia, till hvilken
utkastet var gjordt af Verocchio. Som dekoratör
af hög rang visade L. sig i hållarna till de tre
fanstängerna på Markus-platsen, hvilka utfördes 1501
och i sin stil vittna om antika studier. Slutligen
deltog han samtidigt i arbetet inom Capella S. Zeno
i S. Marco, ehuru det icke är alldeles klart, hvilka
delar af den plastiska utstyrseln afgjordt tillhöra
honom. Stridigheter uppstodo 1505, till följd af
hvilka han skildes från arbetet, som anförtroddes
åt Pietro och Antonio Lombardi. Sex bronsstatyer af
dygden, hvilka karyatidmässigt uppbära kardinal
Zenos sarkofag och utmärka sig för sin klassiska
skönhet, äro med säkerhet utförda af honom.
C. R. N.
Leopold, romersk-tyska kejsare. 1. Leopold I, andre
son af kejsar Ferdinand III och Maria Anna af Spanien,
född d. 9 Juni 1640, kröntes 1655 till konung af
Ungern och 1656 till konung af Böhmen samt valdes den
1 Aug. 1658, efter långa förhandlingar samt trots
Frankrikes och Sveriges ifriga bearbetningar, till
romersk-tysk kejsare. Ehuru L. var en fredsälskande
man, blef hans långa regering en af de mest oroliga
perioderna i Tysklands historia. Såsom Polens
bundsförvandt kämpade han (1657–60) mot Sverige,
understödde i Siebenbürgen det mot turkarna stridande
partiet och invecklades derigenom i krig med dessa
(1662–64) samt måste i freden i Rasvar, trots
Montecuculis seger vid S:t Gotthard (1 Aug. 1664),
låta turkarna behålla Grosswardein och Neuhäusel
samt erkänna den af dem till furste af Siebenbürgen
insatte Mikael Apaffy. För att bistå det af Ludvig
XIV hotade Lothringen och Holland inlät L. sig,
i förbindelse med Spanien och tyska stater, i
krig med Frankrike (1672–79). Kriget slutade till
Frankrikes förmån genom frederna i Nijmegen. Derefter
nödgades L. åse huru Ludvig XIV midt under freden
med sitt rike "reunierade" flere tyska städer
(bl. a. Strassburg, 1681) och distrikt, och 1684
måste han t. o. m. erkänna Ludvigs rätt att besätta
dem. Orsaken till att L. ej
med vapen i hand beifrade dessa röfverier af
tyskt land låg dels i de andre tyske furstarnas
ohåga att uppträda gemensamt med honom, dels i
de farliga förvecklingar, i hvilka Österrike råkat
med Ungern och Turkiet. Regeringens godtycklighet
och hårda behandling af protestanterna i Ungern
hade under 1660- och 1670-talet framkallat flere
i blod qväfda sammansvärjningar i detta land. Men
1682 kallade de upproriske under Emerik Tökölys
ledning turkarna till hjelp. Kriget tycktes taga
en för Österrike ytterst förderflig vändning, i
det att sjelfva Wien belägrades (Juli–Sept. 1683)
af turkarna. Men sedan dessa der blifvit slagna af
Karl af Lothringen och polske konungen Johan Sobieski,
begynte för de kejserliga vapnen en rad af framgångar
(Karls af Lothringen segrar vid Parkany, 1683, Gran,
1685, och Mohacz, 1687, hans eröfring af Buda, 1686,
samt framförallt Eugens af Savojen seger vid Zenta,
1697), som ledde till grundläggningen af Österrikes
starka maktställning i östra Europa. I freden i
Karlowicz 1699 tvungos turkarna afträda hvad de
dittills innehaft af Ungern (utom Banatet) samt
Slavonien och Siebenbürgen. Redan dessförinnan hade
L. på riksdagen i Pressburg, 1687–88, tvungit ungrarna
att afstå från sin rätt att välja konung och i stället
erkänna den österrikiska arfföljdsordningen. Sedan
den värsta faran från turkarna var förbi, och då
Ludvig XIV utsträckte sina anspråk äfven öfver
bästa delen af det 1685 utslocknade kur-pfalziska
husets besittningar, slöt L. 1686 i Augsburg med
de fleste tyske furstar ett förbund till försvar
för tyska rikets integritet. Detta drog med sig
en krigsförklaring från Frankrikes sida (1688). Då
fransmännen intogo samt förhärjade Rhenlanden,
ingick L. jämte Tyska riket, Spanien och Savojen
i den koalition mot Frankrike, som Vilhelm III
af England-Holland stiftade. Det stora kriget med
Frankrike slutade genom freden i Rijswijk (1697) utan
någon vinst för Österrike. För att skaffa sin yngre
son, Karl, Spaniens tron inlät sig L. 1701 i en ny
strid med Frankrike, det spanska tronföljdskriget,
och understöddes i detta af Tyska riket, England,
Holland, sedermera äfven af Savojen och Portugal. Han
upplefde ej det stora krigets slut, men fick glädja
sig åt krigslyckans vändning till hans fördel, då
fransmännen efter nederlaget vid Höchstädt (1704)
nödgades utrymma Tyskland och Bajern kom i Österrikes
händer. L. dog d. 5 Maj 1705. – Uppfostrad af jesuiter
samt under hela sitt lif ledd af sådana, var L. i
hög grad bigott och intolerant. I början af sin
regering öfverlemnade han ärendenas skötande åt sina
ministrar; men sedan furst Lobkowitz genom att inleda
förbindelser med Frankrike svikit hans förtroende,
öfvertog han sjelf styrelsen och leddes vid denna af
absolutistiska grundsatser. Såsom politiker var han
föga framstående och uppträdde alltid med en viss
försigtig återhållsamhet. – L. var förmäld med
1. Margareta Teresia af Spanien (1666–73),
2. Claudia Felicitas af Tyrolen (1673–76) och
3. Eleonora af Pfalz-Neuburg (1676). Med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
