- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
1105-1106

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopardi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fältmarskalk (1712) och fick 1715 befälet öfver den
preussisk-sachsisk-danska armé, som belägrade och
intog det af Karl XII försvarade Stralsund. Han egnade
sig härefter, under Fredrik Vilhelm I:s regering, åt
den preussiska arméns och särskildt dess infanteris
organisation och utbildning samt bragte detta genom
sitt stränga, råa och stundom grymma förfarande till
en ovanlig grad af fullkomlighet. Den preussiska
exercisen, som stod så högt i ropet under Fredrik II:s
tid, var hufvudsakligen L:s verk. Efter att under
det s. k. första schlesiska kriget (1740–42) hafva
fört befäl på underordnade krigsskådeplatser fick han
under det andra (1744–45) befälet öfver hufvudarmén
och besegrade d. 15 Dec. 1745 österrikisk-sachsiska
armén vid Kesselsdorf, hvilken seger ledde till
freden i Dresden s. å. L. afled d. 7 April 1747. Han
hade med heder deltagit i 22 drabbningar och 27
belägringar. L. var, enligt Fredrik II:s utsago,
af ett fast, men hetsigt sinnelag, förenade stor
erfarenhet med den mest glänsande tapperhet, var
lycklig som krigare, men dålig som medborgare
och mycket ärelysten. L. hade i sitt äktenskap med
apotekaredottern Anna Luise Föse från Dessau tre
söner, som blefvo preussiska fältmarskalkar. En
hans oäkta son, G. H. von Bärenhorst (se d. o.),
skaffade sig ett namn som militärskriftställare. – b)
L. Maximilian, den föregåendes son, f. 1700, d. 1751,
tjenade i preussiska armén och utnämndes 1742, på
slagfältet vid Chotusitz, till fältmarskalk. 1747
tillträdde han, vid faderns död, furstendömet
Anhalt-Dessau. – c) L. Fredrik Frans, den föregåendes
son, se Frans, tyska furstar, 2. – d) L. Fredrik,
hertig af Anhalt, den föregåendes sonson, son
af den 1814 aflidne arfprinsen Fredrik, föddes
1794, blef 1817, vid farfaderns död, hertig af
Anhalt-Dessau samt ärfde 1847 Anhalt-Köthen och
1863 Anhalt-Bernburg, så att han från sistn. år var
hertig öfver hela Anhalt. I striden 1866 slöt han
sig till Preussen och ingick derefter i Nordtyska
förbundet. L. dog d. 22 Maj 1871. Han var förmäld
med Fredrika af Preussen (d. 1850) och efterlemnade
en son, Fredrik, Anhalts nuv. hertig, samt två
döttrar, af hvilka den ena, Maria, är enka efter
den 1885 aflidne prins Fredrik Karl af Preussen.
a) C. O. N.

3. Karl L. Fredrik, storhertig af Baden, född
i Karlsruhe d. 29 Aug. 1790, var äldste son i
markgrefven Karl Fredriks andra gifte (med Luise
Karoline Geyer v. Geyersberg). Efter sin moder,
som upphöjts till riksgrefvinna af Hochberg,
kallades han i yngre år grefve af Hochberg och
deltog under denna titel i 1814 års fälttåg mot
Napoleon. 1817 tillerkändes honom successionsrätt till
de badenska landen, hvilken på kongressen i Aachen
(1818) stadfästes af de europeiska makterna. 1819
förmälde L. sig med Sofia Vilhelmina, dotter af
förre svenske konungen Gustaf IV Adolf, och vid sin
halfbroder Ludvigs död, 1830, blef han storhertig af
Baden. Han visade Tyskland det ovanliga skådespelet af
en sant konstitutionel regent med uppriktigt liberala
tänkesätt; men en stark påtryckning af det herskande metternichska
systemet, i förening med det inhemska radikala
partiets ytterligheter, bragte snart hans
regering på en reaktionär ståndpunkt (se Baden,
sp. 1424). I Maj 1849 måste L. fly från sitt land
för de öfverhandtagande revolutionära rörelserna och
kunde återkomma först i Aug., sedan de preussiska
vapnen ingripit. Vid hans död, d. 24 April 1852,
efterträdde honom till namnet hans äldste son,
Ludvig (d. 1858), men enär denne var obotligt sjuk,
öfvertogs styrelsen af andre sonen, Fredrik, den
nuv. storhertigen af Baden.

4. L., österrikiska furstar:

a) L. III, den helige, tillhörande det babenbergska
huset, blef 1096 markgrefve efter sin fader Leopold
II. Under det uppror, som 1104 begyntes mot kejsar
Henrik IV af dennes egen son, Henrik (V), öfvergick
L. på den segrande sonens sida. 1106 äktade han den
sistnämndes syster Agnes, enka efter hertig Fredrik
I af Schwaben, och hade med henne 18 barn. Den
ansenliga förmögenhet hon medförde använde han till
stor del till välgörenhet samt byggande af kyrkor och
kloster. L. dog 1136. Han kanoniserades d. 6 Juni
1485 och gäller såsom ärkehertigdömet Österrikes
skyddspatron. Många kyrkor äro uppkallade efter
honom. – b) L. den ärevärdige (T. der glorwürdige),
tillhörande det habsburgska huset, hertig af Österrike
och Steiermark, tredje son af tyske konungen Albrekt
I, född omkr. 1290, öfvertog 1308, efter mordet
å fadern, förvaltningen af de s. k. "Vorlande"
(de habsburgska stamlanden och öfriga österrikiska
besittningar i Schwaben och Elsass) samt utkräfde en
fruktansvärd hämd å faderns mördare. 1315 sökte han
återbringa de schweiziska skogskantonerna under det
habsburgska husets herravälde, men led d. 15 Nov,
det ryktbara nederlaget vid Morgarten. Han var
själen i det habsburgska partiets kamp mot Ludvig
af Bajern, en strid, som lyktades först genom L:s
död, d. 28 Febr. 1326. – c) L. III, hertig af
Österrike, Steiermark och Kärnten, den föregåendes
brorson, hertig Albrekt II:s fjerde son, f. 1351,
var en maktlysten och krigisk furste. 1379 lyckades
det honom att bringa till stånd en delning af de
österrikiska besittningarna, hvarvid hans broder
Albrekt fick Österrike "ofvan och nedan om Enns",
L. deremot Steiermark, Kärnten, Krain, Tyrolen,
"Vorlande" samt Feltre och Belluno. Trieste gaf sig
1382 frivilligt under hans herravälde. De italienska
besittningarna gingo emellertid snart förlorade. Hans
eröfringslystnad framkallade en allians mellan
flere af schweiziska edsförbundets kantoner samt
de schwabiska och rhenska städerna, och då L. med
en välrustad här drog åstad att tukta schweizarna,
följde vid Sempach d. 9 Juli 1386 ett nederlag,
som för alltid bröt det österrikiska öfverväldet på
detta håll. L. sjelf omkom i striden. – d) L. Vilhelm,
ärkehertig af Österrike, kejsar Ferdinand II:s yngre
son, f. 1614, d. 1662, var under 30-åriga kriget
två gånger kejserlig generalissimus, 1639–43 med
Piccolomini (då han af Torstensson besegrades vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:28:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfai/0559.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free